Min brorsa och jag
Det kokar i kroppen på mig när gubben med blå foppatofflor jublar av glädje då motståndarlaget gör mål. Jag förstår huliganerna som blir så frustrerade att dem slår, jag känner att jag är på god väg dit ibland.
Man sitter på helspänn 45 x2 minuter och håller tummar och ber och hoppas något helt otroligt att Landora ska få ta hem segern.
Jag är ingen fotbollsbrud egentligen, det är mest för brorsans skull jag vill att det ska gå bra. Han förtjänar det, han förtjänar en serieseger och en grymt lyckad kväll, han förtjänar allt egentligen.
Så fort någon knuffar på honom blir jag förbannad, sådär gör man inte. Så fort någon ramlar letar mina ögon automatisk upp min brorsa så att jag vet att han är okej och skulle han ramla vänds alla inälvor upp och ner och in och ut på samma gång tills jag ser att allt är bra.
Helt enkelt för att han världens bästa bror.
Då blir det nästan tårar i ögonen då domaren blåser av och segern är deras. Då brorsan slutkörd ger high five och hela laget stampar och sjunger i omklädningsrummet.
Man skulle vilja vara där, inte så mycket för det faktum att fotbollskillarna snart drar av sig kläderna för att gå in i duschen (jag hade kunnat lämna innan dess..) utan för att dela glädjen och stämningen med killar som verkligen kämpat sig igenom serien.
Grattis! Ha den bästa kvällen någonsin (men ta det lugnt och allt det där...)