Charlotte

Där är den alltså, ögat som kommer vaka över mig i all evighet. Det kan jag behöva!
Det har förstört vissa jobbmöjligheter och många tycker säkerligen att det är gräsligt men jag älskar det.

Jag står inte ut med affärsbiträden som nästan tar en under armen så fort man kliver över tröskeln och frågar vad man är ute efter.
Det känns framkrystat och falskt, dem skiter i vad jag är ute efter, dem bara måste göra så. Det kallas service i deras lilla bubbla. Jag kallar det framfusighet och svarar med ett låt mig va för helvete.
Okej, jag är trevligare än så. Jag säger snarare med ett megafalskt leende "nej tack, jag tittar bara" och får ett lika falskt "visst men säg bara till om du vill ha hjälp" tillbaka.
Jag kan shoppa själv, jag behöver ingen hjälp alls och skulle jag mot förmodan behöva så ber jag väl snarare en kompis om hjälp.

Hur många uppskattar egentligen att bli påhoppad och nästan tvingad att köpa "ett par jääättesnygga byxor som passar döööbra till den där tröjan med den där koftan över´"?