Charlotte

Det var inga problem att gå upp i morse. Jag studsade ur sängen tjugo minuter innan klockan ringde och de tre timmars jobb jag fick utstå gick snabbt.
Klockan två var det dags, en timmes lidande (nej, det gör faktiskt mer ont att plocka ögonbrynen) framför mig men oj så snyggt det blev.
Nu är jag märkt med ett vakande öga livet ut och det känns hur bra som helst. Foton kommer så fort svullnaden gått ner litegrann.

Sen fikade jag med Emilie och det känns lika skönt att skriva den meningen som det gjorde att snacka nonsens i timmar och äta alldeles för mycket gott.
Jag längtar inte längre, jag behöver inte drömma mig framåt i tiden. Tiden är här nu, nu är jag lycklig igen.