Charlotte

Jag gillar speciella människor, jag gör verkligen det! Vad det sen är som bestämmer vem som är normal och vem som är speciell, det är en för stor fråga för lilla mig.
Jag gjorde mig i ordning för raggarfest tidigare i afton. Körde på ganska hårt med rockabilly och jeansväst, man får ju anpassa sig lite. Jag kan nog vara lite fin i kanten ibland, det är liksom inte min grej med bilar och bärs, den biten får Emilie sköta men jag försöker i alla fall.
Jag vill inte vara en äkta Svenssonbrud som inte accepterar andra.. skumma människor. För dem finns därute, det finns ganska gott om dem, jag är tillsammans med en av dem och därför vill jag inte ångra idag.
Jag var där, jag var med människor jag inte skulle umgås med i vanliga fall och jag tycker ju om det. Jag tycker om olikheterna hos människor, jag tycker om att sitta och filosofera om hur vissa kan ha blivit som dem är.
Det var lugnt, det var annorlunda, det var öl, det var cigarettrök, det var bilsnack, det var hillbillystuk med skinnväst och grov skånska, det var... inte min grej..
Men jag ångrar ingenting, ännu en kväll i mitt unga liv är avslutad och jag sitter här, nöjd efter sallad, ägg och skinka, nöjd med att sitta och knappa på tangenterna, nöjd med att gå upp i sängen och sova så gott jag bara kan tills fåglarnas kvittrande väcker mig då det börjat ljusna.

Genom att ha växt upp med både en pappa och en bror har jag helt omedvetet lärt mig en hel del om hur män fungerar. Med mina unga år kan jag ha helt fel, därför bör ni ta allt jag skriver härefter med en liten nypa salt och missuppfatta mig på rätt sätt.
Vi är olika, män och kvinnor. Väldigt olika! Visst vet jag att män kan vara olika varandra också men mina erfarenheter säger mig att dem i stort sett faktiskt är ganska lika ändå.
Ta det här med att ringa när dem sagt att dem ska göra det. I en så liten mening som "Jag ringer snart" får dem utan problem in 2 lögner.
1. Vi kan vara glada om dem ringer överhuvudtaget. Det verkar som att män vill vara schyssta och dem vet ju att vi uppskattar deras samtal. En enkel mening att säga för att göra oss glada helt enkelt och det vill dem ju.
2. "Snart" betyder helt olika saker för män och kvinnor. "Snart" för en kvinna är liksom inom någon timme. "Snart" för en man däremot kan betyda inom några dagar.
Det är olikheter vi kvinnor får vänja oss vid, för männen går inte att ändra på, det ska man aldrig få för sig.

Tjat och gnäll ska man begränsa till sina väninnor för på männen funkar det inte alls. Vill man ödsla egen energi på tjat och få saker och ting gjorda med en gång, så kör på. Men det kommer kosta lika mycket energi och tjat vid varje tillfälle. Man måste helt enkelt vänja sig vid att en man behöver tid på sig oavsett vad han ska göra. Så om du vill ha uppsatt en tavla till nästa vecka, lär dig att säga till några veckor i förväg så kanske, om du har tur, blir det ganska lagom tills han är redo. (Eller så sätter du bara upp tavlan själv, det är väl egentligen det lättaste.)

I början av ett förhållande med en man fungerar vi väldigt olika. De flesta kvinnor uppskattar samtal och gulliga sms men man bör vara väldigt försiktig med att sms.a tillbaka. Män ser lätt en som kvävande och då blir dem lika hal som en ål och slingrar sig bort. Varje man har problem med att binda sig. Varje man letar alltid efter den perfekta kvinnan och vill därför alltid vara lite tillgänglig. Männen har inte riktigt greppat att den perfekta kvinnan inte finns och även om hon fanns så skulle hon inte vilja ha just honom. Om några århundraden har kanske den informationen nått deras huvuden också.

Jag vill inte klanka ner på alla män, jag vill bara visa er tjejer att det finns stora skillnader mellan oss och om ni någonsin vill ha ett fungerande förhållande med en man så måste ni helt enkelt vänja er vid dessa olikheter, respektera dem och acceptera dem om ni vill att han ska stanna kvar.  

Vaknade på lika strålande humör idag som igår, klockan nio dessutom. Följde med Celia på simskola på samma ställe som jag lärde mig simma och där har jag inte varit på väldigt många år. Stället luktar precis likadant och ser precis likadant ut som förr.
Om jag fokuserade mina ögon på Celia och hennes kompis verkar det inte så hemskt att ha barn, dem snackar och skrattar och lyder. Sen i ögonvrån ser man de där som avskräcker en totalt, som gör att jag nästan vill att mamma kör mig till närmsta klinik så att jag kan sterilisera mig med en gång. De där som varken lyssnar eller simmar ordentligt. De där som hellre stänker vatten, pratar om annat, tävlar mot alla andra och vägrar göra ett ärligt försök.
Hade jag varit läraren hade dem fått sig vars en örfil och kanske någon minut under ytan till och med. Jag hade aldrig stått ut så som han gjorde, så som han måste göra.
Så jag är i alla fall inte mogen än, jag vill inte än, jag kan inte än. Adam kan vara helt lugn. Inga barn här inte.

Så som jag levt idag hade jag kunnat leva alltid, om man hade fått pengar för det såklart. Min dag började med att vakna brevid den jag tycker om allra mest följt av rostade mackor med ost och hallonsylt. Stort mums på den!
Sen blev det lite matlagning till mamma, dusch och en promenad ner till stan där jag köpte nya knappar till min vårjacka. Och så nöjd jag blev med resultatet! Nu vill jag byta ut knapparna på allt jag äger!
Dagen avslutades med fika på favoritfiket med favoritEmilie och en promenad efteråt och alla dessa ingredienser bildade för mig en perfekt onsdag.
Nu blir det strax Sverige pussas och kramas i sängen med popcornen som enda sällskap. Det är gott att leva.

Fyra månader har gått och jag är fortfarande lika löjligt förälskad (om inte mer) som i början. Varje dag upptäcker jag nya saker hos honom, bra som dåliga och just de sakerna gör att jag fastnar ytterligare, som en fluga i ett klibbigt nät.
I lördags gav jag festandet en chans och blev ganska besviken. Halva kvällen tillbringade jag och Emilie med en alldeles för onykter främling som utan vår hjälp antagligen hade ramlat i vattnet och hittats om några dagar. En helt vanlig fotbollssnubbe i snygga kläder (i alla fall innan spyorna täckte det mesta) satte vi oss vid sidan om och inledde med "Vi är dina skyddsänglar och du minns inte oss imorgon, men tack vare oss överlever du kvällen" innan vi fick honom att ta djupa andetag och ringde runt till alla hans vänner.
Dagens goda gärning fixad.
Förutom det fick man stå ut med en himla massa tafsande, otroligt dålig musik och brudar som hellre dödar än släpper förbi en i toalettkön för att hämta lite papper. Suck på tjejer!

Jag kunde aldrig tro det om mig själv och jag kan fortfarande inte förstå. Jag som inte ens skulle låta min blogg förgiftas av små söta ord och helt plötsligt har det blivit svårt att skriva om någonting annat. Helt plötsligt känns det inte lika roligt att dansa hela natten till usel musik med händer över hela ens kropp. Helt plötsligt trivs jag utmärkt hemma i soffan framför en bra film med spindelns trådar lindade runt mig.

Har inte kunnat använda bloggen på några dagar och nästan blivit knäpp i huvudet på grund av det. Jag har rabblat inlägg för mig själv som jag skulle vilja klottra ner men har i stället för tangenterna fått anteckna på papper. Inte lika snyggt och inte lika många läsare.
Jag nådde punkten igår då jag bara ville härifrån. Jag är trött på att söka en massa jobb och ständigt få nej och jag är trött på att gå runt hemma utan någonting att göra. Framförallt är jag trött på att se pengarna försvinna från kontot utan att veta när nästa summa kommer sättas in.

Det var igår det. Idag vaknade jag på strålande humör och har redan sökt ännu ett jobb. Jag har dessutom varit ute och busat med katterna i trädgården och håller nu på att laga kyckliggryta lagom till mamma kommer hem.
Det är det lilla som gör det dagar man vaknar på rätt sida och idag krävdes det inte så mycket mer än en lång dusch och kanonväder.

Lite senare blir det en promenad till stan där jag ska försöka hitta tuffa knappar till en vårjacka jag köpt. Byter man ut knapparna har jag helt plötsligt inte samma vårjacka som resten av stan lär ha.

Precis då jag och Emilie tog steget in på City Gross ringde min telefon. Det var brorsans flickvän Sandra som sa att City Gross höll på att bli rånat och att vi skulle springa därifrån.
Vi sprang allt vad vi orkade och på vägen hittade jag mitt gudbarn Celia och en hund som jag snabbt drog upp i famnen och fortsatte springa. Vi gömde oss bakom en hög av sten och såg folket springa ut från City Gross och efter kom rånarna gåendes med stora vapen och en av dem fick syn på oss och började gå i vår riktning. Vi fortsatte springa in i en skog och försökte klura ut hur vi skulle kunna ta oss hem. Efter att ha gömt oss på en toalett i några timmar kom jag på hur vi skulle finta av oss männen och komma hem säkert så vi började springa igen och än skymtade vi inga farliga.
Vi blev trötta på vägen och gömde oss i en källare men insåg plötsligt att vi var omringade. Männen stod utanför och försökte ta sig in genom ytterdörren, toalettfönstret och en annan dörr och vi förstod att vi måste göra någonting. Jag och Emilie började därför hänga på oss saxar, vi slog sönder flaskor som vi skulle använda som vapen och snören att strypa dem med stoppades i fickorna.
In kom männen och jag kan fortfarande känna den fruktansvärda känslan av att sticka någon med en sax rakt in i hjärtat gång på gång på gång tills han ligger orörlig. Jag kan fortfarande känna känslan av att slå någon med en flaska i huvudet så att denna vacklar bakåt och faller.
Sen stod jag och Emilie där, nerstänkta av andras blod, trötta efter striden och nöjda för att vi överlevde.

Sen ringde klockan, jag vaknade till liv, tog på mig gympaskorna och gick en morgonpromenad med mamma, totalt slut efter nattens händelser.

Dag två är nästan avklarad. Jag trycker i mig frukt och har till och med powerwalkat en liten sväng. Jag tvingar mig själv att känna motivationen som krävs för att jag ska lyckas men jag tänker inte förneka att jag är sugen på allt förbjudet.
Siffran på vågen och spegelbilden får hjälpa mig vidare i kampen.
Efter en underbar promenad med Emilie i skön kyla blir det nu passionfrukt och vindruvor i soffan framför "Du är vad du äter!"

I vanliga fall hade jag struntat i frukosten och käkat något onyttigt nere i stan senare, allt för att få någon halvtimme mer sömn.
Nådde motivationen igår när jag låg i soffan och proppade i mig chilinötter och coca cola och någonstans på vägen tappade täcket och skymtade mina lår. Insåg snabbare än snabbt att det är dags nu, jag vill inte rulla fram på gatorna!
Vägde mig i morse och såg en siffra jag aldrig sett förut, en siffra jag aldrig vill se igen, en siffra jag inte tänker skriva här och nu ska den bort.
Det är så lätt att låta vikten rusa iväg när man skaffat förhållande för det är ju så mysigt att kolla på film med chips och godis, det är ju så fint att köpa med sig mat hem till soffan eller sängen men nu får det vara nog.
Det kan väl vara lika mysigt att göra i ordning fruktfat och laga nyttigheter?

På bara sekunder kan allt förändras. Det man förut trodde på visar sig inte vara sant och hela ens värld rasar samman. Allt man byggt upp, det som tagit sån tid försvinner på ett ögonblick.
Man håller gärna sig kvar, försöker hänga fast för att man tycker så mycket om, för att man älskar det man trodde fanns där, tryggheten, tilliten. Frågan är hur länge man orkar och hur mycket man ska stå ut med. Hur mycket man kan förlåta.

Jag var på galen påskmiddag hemma hos Adam och träffade alla för första gången. Han har en fantastisk mamma som välkomnade mig som om jag tillhörde familjen, han har en riktigt söt mormor som förhoppningsvis kommer visa mig babyfoton någon gång och i övrigt riktigt sköna släktingar.
Hans mormor frågade mig om jag kommer lämna Adam efter detta. Mina läppar sa "nej då, inte än!".. och jag tänkte "jag lämnar honom aldrig!"

Okej, du kommer in på en offentlig toalett och möts av en stol full av bromspår (för er som inte vet vad det är så är det sånt där man borde ta bort med toalettborsten)
Vad gör du?
Låter du bli att ta bort det och riskerar att nästa man tror att det är du som utfört tvåan för att sedan bara gå därifrån eller klöks du ihjäl samtidigt som du borstar bort nån annans rester?

---

Som brud har jag det där problemet med strumpbyxor som halkar längre och längre ner och jag använder dessutom klänningar och kjolar dagligen (minns inte senast jag använde byxor alltså) så mitt problem har växt sig så stort att jag var tvungen att komma på en lösning.
Jag har mitt lilla kusinbarn My att tacka för den ultimata, klockrena lösningen! Visst är hon säkert inte först med det men det var hon som hade så jobbiga strumpbyxor när vi var i Göteborg att hon på kvällen trädde trosorna utanpå. Hur bra är inte det?
Idag trallade jag ner i stan med strumpbyxorna så långt nere vid knäna att min gångstil började likna en pingvins så väl nere köpte jag mig ett par trosor på Lindex som jag så diskret som möjligt tog på mig under bordet på fiket.
Absolut inte sexigt och string är inget att rekommendera (jag köpte ett par rejäla sloggi) men bättre det än skavsår på låren och hey, vem ska blicka under kjolen?
Visst, jag har Adam som får stå ut med min brist på sexappeal men har han sett mig på morgonen så kan han nog stå ut med detta också.

Jag har en sparbössa i form av en engelsk telefonkiosk. Idag tänkte jag växla in mynten eftersom pengarna i övrigt börjar ta slut nu. Får väl se hur mycket där kan vara, jag gissar på typ 300 spänn.
Nu ska jag på åtta minuter tömma torktumlaren, klä på mig, packa ner plånbok,mobil,nycklar,tuggummin i väskan och kolla så att alla sladdar är utdragna (vilket jag alltid gör minst tre gånger innan jag kan lämna huset.. illa)
Sen ska jag snabbt ta mig till punkten där jag och Emilie alltid möts och gå ner till stan för lite lunch och shopping (för mynten..)

Jag placerade tre värmeljus på toalettstolen och njöt av ett varmt skumbad. Varför gör man inte sånt lite oftare?
Låg där och bara njöt av tystnaden i över en timme innan jag klev upp, skrynklig och fin. Filade och smorde in fötterna och tog på varma strumpor, nu myser jag i de skönaste kläderna jag äger och så ska resten av kvällen fortsätta.
Jag tycker om att ha lite tid för mig själv ibland. Då jag kan göra precis vad jag känner för och få mig själv att må som allra bäst. Sånt behöver man.

Jag fick äntligen sett "Bristande bevis" igår, filmen jag velat se så länge nu och den var riktigt bra. Efter det stannade jag kvar hos Emilie och somnade gott i hennes mammas säng tills jag vaknade av blåsten tidigt i morse. Fick ringt samtalen jag skulle få undan idag, nu sitter jag och väntar på att Emilie ska komma hem med frukost.
Båda samtalen gick bra och nu kan jag inte annat än vänta och hoppas.
Adam vill komma idag och jag tröttnar aldrig på den människan, just idag hade jag dock velat sakna honom med tanke på blåsan jag fått på läppen. Han är den jag skulle vilja se som bäst ut inför, alltid, men så funkar det ju inte riktigt. Tyvärr måste man visa sin sämsta sida och bara hoppas på att han inte blir bortskrämd. 
Någon som har något riktigt bra knep mot förkylningsblåsor?
Knepigt det där, dem botar cancer och andra superfarliga och hemska sjukdomar men förkylning tvingas man dras med i flera veckor.

Kan inte låta bli att tycka han är lite söt där han ligger och snarkar lite lätt. Jag sitter typ och väntar på att jag ska vakna upp ur denna dröm som pågått nu i några månader. Vakna upp och inse att ja just det, jag var ju den där som inte fick ha rosenröda kinder och fjärilar i magen.
Trots att han kan bli lite smått purken på mig ibland av olika anledningar och trots att hans sovande jag avskyr mig över allt annat (om jag ens petar på honom nu knuffas jag typ ner från sängen) så är jag nöjd.
Därför var det inte jobbigt att ta emot samtalet igår, det var intressant att höra det jag skulle vilja ha hört då, på den där tiden, innan jag insåg att det finns dem som behandlar en bra också men mer än så var det inte. Mer än så blir det aldrig.
Varför skulle jag välja den som behandlat mig sämst när han som ligger brevid mig verkar vilja mitt bästa? När han som ligger brevid mig har bevisat att jag visst det kan känna allt det där jag bara drömt om, allt det där alla andra pratat om. Allt det där jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få vara med om.
Det förflutna får stanna där det är, framtiden får bli som den blir, just nu sitter jag bara och väntar på att han ska vakna. Resten tar vi sen..

Det här med relationer är inte min specialitet. Min specialitet är mer singellivet men nu måste jag helt plötsligt anpassa mig till någonting annat, det går sådär.
Speciellt när han absolut aldrig någonsin ringer när han sagt att han ska göra det. En och två gånger är det okej men efter nästan fyra månader, fyra månader med samtal som aldrig kommer börjar man undra om allt är som det ska. Är det helt enkelt så det motsatta könet fungerar? Saknar dem den där lilla mekanismen som berättar för dem att "ja just det, nu ska jag ju ringa henne för det lovade jag att göra!"?
Som tjej börjar jag dessutom tänka i dessa banorna:
Jag tänker på honom ständigt, när jag vaknar på morgonen, innan jag somnar på kvällen och hela tiden därimellan. Hade det varit jag som skulle ringa så hade jag kommit på det någon gång av de trehundratusenfemtionio gångerna jag tänker på honom under dagen. Så hans samtal som aldrig kommer bevisar väl då att han absolut inte har en tanke på mig? Inte ens en liten, eller?
Är det bara för att jag är brud som jag tänker på honom eller tänker han på mig också utan att komma på att han skulle ringa?
Anledningen till att jag klottrar ner detta är helt enkelt för att jag vill veta. Ni som haft förhållande länge, med många olika och vet hur det fungerar, är alla killar/män likadana? Eller har jag helt enkelt lyckats hitta världens bästa som bara är sämst i världen på att höra av sig?

Det var riktigt skönt att vakna av väckarklockan 8.30 eftersom jag plågats av mardrömmar hela natten. Någonting står inte riktigt rätt till och jag vet inte hur jag ska göra för att slippa undan.
På med de skönaste kläderna du kan tänka dig eftersom det är storstädning som gäller klockan 10 hos min favorittant. Det måste nästan närma sig ett år sedan jag var där sist (hon har haft annan hjälp under tiden såklart) så det ska bli trevligt att se henne, även om jag är ganska kraftigt osugen på att städa just nu.
Jag hoppas komma undan lagom till 12-13 (önsketänkande) så jag hinner få lite gjort innan det är fika i Hbg med Nicole.
Sen var liksom denna torsdagen som bortblåst..