Charlotte

Precis då jag och Emilie tog steget in på City Gross ringde min telefon. Det var brorsans flickvän Sandra som sa att City Gross höll på att bli rånat och att vi skulle springa därifrån.
Vi sprang allt vad vi orkade och på vägen hittade jag mitt gudbarn Celia och en hund som jag snabbt drog upp i famnen och fortsatte springa. Vi gömde oss bakom en hög av sten och såg folket springa ut från City Gross och efter kom rånarna gåendes med stora vapen och en av dem fick syn på oss och började gå i vår riktning. Vi fortsatte springa in i en skog och försökte klura ut hur vi skulle kunna ta oss hem. Efter att ha gömt oss på en toalett i några timmar kom jag på hur vi skulle finta av oss männen och komma hem säkert så vi började springa igen och än skymtade vi inga farliga.
Vi blev trötta på vägen och gömde oss i en källare men insåg plötsligt att vi var omringade. Männen stod utanför och försökte ta sig in genom ytterdörren, toalettfönstret och en annan dörr och vi förstod att vi måste göra någonting. Jag och Emilie började därför hänga på oss saxar, vi slog sönder flaskor som vi skulle använda som vapen och snören att strypa dem med stoppades i fickorna.
In kom männen och jag kan fortfarande känna den fruktansvärda känslan av att sticka någon med en sax rakt in i hjärtat gång på gång på gång tills han ligger orörlig. Jag kan fortfarande känna känslan av att slå någon med en flaska i huvudet så att denna vacklar bakåt och faller.
Sen stod jag och Emilie där, nerstänkta av andras blod, trötta efter striden och nöjda för att vi överlevde.

Sen ringde klockan, jag vaknade till liv, tog på mig gympaskorna och gick en morgonpromenad med mamma, totalt slut efter nattens händelser.