Du har varit saknad
Leendet på läpparna finns inte där än men det kändes bra i kroppen på min morgonpromenad i morse. Jag vandrar med musik i öronen till världens ände och tillbaka och går igenom om och om igen i mitt huvud vad jag ska göra nu och hur det ska gå till.
Idag har jag än så länge lyckats slå mitt rekord i helikopterspelet (1643 mina vänner) och ätit frukost tillsammans med Malin och min favorithund (jag är kär, på riktigt)
I eftermiddag tänker jag fixa till ögonbrynen och färga håret, man behöver ju inte gå ner sig fullständigt bara för att man är arbetslös, jag kan bli hetare än någonsin istället. På nätterna har jag dessutom legat och grubblat på hur jag kan göra mina tråkiga tröjor lite roligare så jag tänker satsa på textilfärg nu när jag har all tid i världen att pyssla med sånt.
Ännu fler tack vill jag rikta till de som hört av sig på ett eller annat vis, ni övertygar mig om att det finns underbara människor därute, trots allt..
A som i Aktiv
Jag kommer trötta ut mina läsare med nya inlägg titt som tätt. Jag kommer analysera människor på stan som jag gjorde förr, jag kommer spendera timmar vid http://www.addictinggames.com/helicopter.html som jag gjorde förr.
Dagens rekord; 956. Jag minns den tiden då jag var uppe på över 4000.
Jag ska bli den Charlotte jag var förut, då jag undrade varför folk inte ler oftare, då jag gjorde allt för att pigga upp tanten på Posten. Då jag trallade runt med musik i öronen och log åt världen.
Jag höll på att bli bitter, jag var så oerhört nära att inse vilken hemsk tillvaro vi lever i. Där allt handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt på kortast tid. Där allt handlar om jobb måndag till fredag så att räkningarna kan betalas. Där allt handlar om att se så framgångsrik ut som möjligt så att i alla fall alla runt omkring tror att man är lycklig. För det är viktigt, att folk avundas en. Att ingen har det bättre.
Jag var nära men jag slank undan, nu tänker jag återgå till min lilla konstiga värld där jag kan vara den jag är, drömma om saker som aldrig kommer ske, fortsätta tro att det finns något gott i alla och bli sådär innerligt lycklig som jag kan bli.
Fast... först ska jag göra min helt underbara säng lite sällskap.
Tack för mig
Jag uppskattar de som hört av sig både här och per telefon. Jag uppskattar det till tusen. Tack! Jag är ovanligt blödig och fick näst intill tårar i ögonen när jag fick mms från Mirella på Eniro där hon tänt ljus och tryckt ut bild på mig. Det känns betryggande att veta att man har folk runt omkring sig som bryr sig. Med det klarar man sig långt.
Trots väder och vind (idag storm så man typ tar tre steg framåt och två bakåt och är halvt beredd på att få takpanna i huvudet) är det skönt att ta sig en promenad och prata tills stämbanden börjar värka med någon man känt sedan början på början.
Om jag redan nu ska försöka fokusera på det positiva med arbetslösheten är en stor grej faktiskt att man har all tid i världen att träffa dem som betyder mest. Jag har all tid i världen att ha städade rum, hjälpa till mer än någonsin här hemma och ta sig de där morgonpromenaderna som man behöver.
Jag ska försöka fokusera på det, ingen blir väl hjälpt av att jag gråter mig till sömns och jag kan inte förlora hoppet nu. Jag kan inte beklaga mig efter en dag som arbetslös. En enda dag och jag klättrar redan på väggarna. Jag är inte gjord för detta, jag är inte gjord för att behöva lägga upp ekonomin så att pengarna räcker så länge som möjligt. Jag är inte gjord för att inte se något slut på livet som samhällets bottenskrap.
Jag är gjord för någonting bättre..
Därför fokuserar vi på det där som är bättre. Det där som är bättre är att jag redan i morgon ska skicka ut cv.n och kontakta ställen jag kan tänka mig att jobba på. Det är vad vi fokuserar oss på just nu.
Jag är tuff
Jag mjuknade, jag lät mig själv vara lycklig där ett tag för att jag kanske fick för mig att jag förtjänade det men nu vet jag bättre än så. Det hårda skalet måste dras på och käkarna ska bitas ihop.
Ena sekunden känns det lugnt. Som att detta var det bästa som kunde hända. Som att allt kommer lösa sig och bli bättre än någonsin. Som att det inte blir några svårigheter att få nytt jobb. Som att jag trots allt blev alltmer bitter på Sveriges befolkning.
Andra sekunden kan jag knappt andas. Ångesten och känslan av misslyckande är hemsk och jag minns hur dåligt jag mådde och hur svårt det var att hitta arbete förra gången. Jag vill inte ta jumbosteg tillbaka och börja söka sommarjobb. Jag vill inte!
Jag tycker inte att jag kräver mycket. Just nu hade jag trivts utmärkt med att tralla runt på Gina Tricot, sätta skorna tillrätta på Scorett eller hjälpa folk i någon annan klädesbutik. Ska det vara så svårt?
Just idag ger jag ingen energi åt att gräva ner mig eller ha ångest över vad jag ska ta mig till. Just idag tar jag varje timme som den kommer, städar, tvättar, läser och skriver. Just idag orkar jag inte mer..
Man får inte ha det för bra!
Jag tror att jag fick det för bra där ett tag. Har alltid sagt att precis då man börjat känna sig lite lycklig händer det någonting som drar ner en på jorden fort som bara den. Man får helt enkelt inte ha det för bra!
Man vinner knappt någonting på att vara den schyssta. Man får aldrig igen det. Dem som armbågar sig fram, dem som trampar ner alla andra på vägen kommer längst. Jag vill inte bli den som trampar ner någon annan..
Ibland tar livet konstiga vändningar på bara sekunder, man kan vara den som ena ögonblicket letar lägenhet, ser en ljus framtid inom räckhåll med den där hunden man alltid drömt om och tjejmiddagar i sitt eget kryp-in. På bara sekunder kan man bli den som är tillbaka på ruta ett, lägre än så, ruta noll.. utan att se någon framtid överhuvudtaget.
Jag vet också att det bara är att bita ihop och börja om. Jag vet också att det inte finns någon annan utväg och att det inte lönar sig att gråta tills tårarna blir blod men kan jag inte bara få tycka att livet är orättvist? Att jag förtjänar mer än att ständigt brytas ner till småbitar som tar längre och längre tid att bygga samman. Att jag förtjänar mer än att förlora all tillit till människan fullständigt. Kan jag inte bara få beklaga mig veckan ut? Gräva ner mig i sängen och tycka att allt suger.
Jag knappar in några sista ord innan jag går upp och lägger mig brevid den som pussar mig på pannan och säger att allt kommer ordna sig, den som får mig att glömma att det finns en värld därute. Den som gör mig lyckligast på jorden, mot alla odds.
Då börjar vi väl om då..
Skärp er Sverige!
När jag jobbade igår kväll ringde folk ursinniga och ville ha tag i Sveriges Television. De tänkte ringa och klaga på Melodifestivalen och hade olika anledningar allihop.
Det ska minsann inte förekomma utländska bidrag i en svensk Melodifestival.
Den där Frida sjunger och dunka, dunka och sprit.
Programledaren passar inte in.
Har folk verkligen ingenting bättre för sig än att beklaga sig över ett tvprogram?
Byt kanal, slå av tv.n och umgås med frugan för en gångs skull eller hitta helt enkelt någonting vettigare att klaga på.
Jag undrar vart dem vill komma med sina klagomål, vad dem får ut av att ringa ett samtal, skälla en stund och sen sätta sig vid tv.n igen. Eller tror dem att det ska ske förändring?
Om Bengt 76 år från Moheda ringer in och säger att han vill få bort det bosniska bidraget från programmet, tror han att det ska ske då? Att Luuk plötsligt ska säga "Oj, nu har vi fått in klagomål här från superviktiga Bengt så sorry, det bosniska bidraget är härmed ute ur tävlingen, tack för att du ringde Bengt!"
Jag undrar hur folk tänker när dem slår numret till 118118 och ber att bli kopplade till Stockholm. Jag undrar hur det känns att sitta på Sveriges Television och behöva svara på alla samtal från Sveriges dummaste människor.
Bubblan Stockholm
Kund "Hör du inte på min dialekt att jag är i Stockholm?"
För stockholmare lämnar aldrig någonsin Stockholm. Bra att veta!
Jag erkänner
När jag börjar rensa ur garderoben i sovrummet inser jag sanningen ganska snart. Väska efter väska slängs på sängen tills det börjar likna ett berg värt att bestiga. Väskor jag glömt bort, väskor jag aldrig använt och väskor jag avskyr. Väskor fyllda med väskor!
Jag inser, jag erkänner, jag är sjuk.
När jag då väl satt fart, hittat pennor jag saknat och tuggummi till hela världens befolkning är det dags att skilja sig från vissa av dem. Inte helt utan seperationsångest läggs dem ner i påsar som ska föras bort likt grisar till slakt och trots att jag avskytt vissa och varit trött på en del känns det jobbigt. Jag vill liksom inte tro på att det är här det slutar, det är här och nu resan tar slut för en del. Jag kunde använt dem så mycket mer, jag kunde uppskattat dem så mycket mer än jag gjort. Istället har dem legat i en garderob alldeles för länge och inte kommit till någon nytta alls.
Jag inser att jag är sjuk men jag vet att jag helt enkelt inte har motivationen att bli frisk, att komma ur mitt shoppingberoende. Imorgon ser jag en ny väska i något fönster någonstans och då gör jag allt för att just den väskan ska bli min. Den ska få ligga i min garderob tillsammans med alla de andra och bli gammal och omodern tills nästa gång jag rensar ut och drabbas av samma ångest.
Det är bara så jag är..
Dör man så gör man
Jag lever mest efter almanackan för tillfället. Vill känna att pengarna rullar in och planerar så mycket jobb jag bara kan. Det lär bli sena kvällar och helger men den smällen får jag ta. Jag vill se andra siffror än nollor på kontot.
Spanar runt på kläder på olika hemsidor och det är så lätt att klicka på "Beställ nu!". Det är så enkelt och tre dagar senare har man nya plagg i garderoben.
För att jag ska kunna göra det jag älskar mest (shoppa) måste jag jobba som bara den och det planerar jag att göra nu några månader framöver. Ni får ursäkta mig om jag blir världens mest osociala Charlotte men har ni tur får ni ta del av pengarna sen på ett eller annat sätt.
Jag känner alla
Jag "Taxi menar du eller?"
Kund "Nej för faan, limo du vet!"
Jag "Limo ja, funkar bel-air limo?"
Kund "Nej ta en annan, jag känner ändå alla limochaufförer i Stockholm vet du!"
Jag är inte imponerad!
Jag vet, vi ringer nummerupplysningen
Det får vi känna på idag då det blåser ganska kraftigt runt om i landet.
Nej nej, ni är inte alls jobbiga, själviska, naiva och otroligt blåsta däruppe
Förlåt om det finns några stockholmare därute som är helt okej, som inte lever i sin lilla bubbla och som inte tror att dem är viktigast i hela världen. Jag ber verkligen om ursäkt och menar ingenting illa med att skriva att jag inte är stockholmarnas största fan.
När man sitter i bilen och ringer till Eniro118118 får man ha överseende om vi säger "ursäkta vad sa du?". Det är ofta dålig täckning och man får aldrig glömma att vi absolut inte har en aning om vad ni söker innan ni kommer in till oss.
Det är inte lika självklart för oss som för er att ni söker en pizzeria eller en person i Kungens Kurva. Vi hör världens konstigaste namn, företag och adresser dagarna i ända och ändå ska man behöva stå ut med världens skitsnack medan kopplingen håller på att gå fram. Ja, vi hör er! Ni hör inte oss men vi hör er!
F och S låter likadant.
N och M låter likadant.
P och T låter likadant.
Är det svårt att svara på en enkel fråga som "Sa du S som i Sigurd?"
För vissa är det. Som för medelåldersmannen som sitter i bilen i centrala Stockholm och blir "totalt galen på dem inkompetenta idioterna som inte hör skillnad på S och F. Det kan väl inte vara så jävla svårt att prova båda alternativen på 2 sekunder om man nu inte hör."
Nej, jag tar inte bort kostnaden för att ni inte har tålamod nog att ta er den tid vi behöver för att hitta numret ni behöver för att överhuvudtaget kunna beställa mat.
Jag var ju på bra humör.. förut..
Too bad?!
Om man gillar sprutande blod ur bortslitna ögon, mord efter mord och maskar i sår, då ska man spana in See no evil. Sjukaste filmen jag sett på länge och gillar man att sova gott ska man nog undvika den helt.
Det där med skräckfilmer är svårt. Det går lätt till överdrift och blir skrattretande istället för skrämmande. Jag kan faktiskt inte minnas sist jag såg en skräckis som skrämde upp mig riktigt ordentligt trots att jag letat ganska intensivt.
Jag gillar verkligen Sawfilmerna. Såg fyran häromveckan och den var lätt köttigast av dem alla, vet dock inte om den var bäst men jag hoppas i alla fall på ännu en.
Har ni några superbra skräckistips så lämna dem gärna, jag är i behov av dem. Jag vill känna känslan av rädsla i hela kroppen samtidigt som man sitter uppkrupen i soffan med cheddarpopcorn och Coca cola. Blir det för mycket tänder man bara lampan..
Vad gör du nuförtiden?
Jag måste varit trött. Gick och la mig strax efter 22 igår kväll och vaknade vid 12-tiden idag. Nu känner jag mig i alla fall riktigt utvilad och laddad inför att tvätta och städa som det är planerat att jag ska göra idag.
Först blir det frukost, funderar på om jag ska skippa skiten och gå direkt på lunch eller om jag ska steka några ägg till mackorna.
Det kan jag ge som tips idag förresten! Man smetar på lite creme fraiche på mackorna innan man lägger på ett stekt ägg, på med skivad tomat, fetaost och oliver och MUMS så har ni en supergod måltid.
Macka á la Chulls.
Ikväll blir det party at Ingrids och sen var denna lediga dag över. Hur ska man hinna med annat än sig själv? Hur får folk det att gå ihop med vänner, familj, hund och jobb? Jag har inte ens tid över för någonting annat nu och då har jag nästan bara mig själv att tänka på. Illa.
Ibland är det svårt..
Jag "Javisst, F som i Fredrik"
Kund "S ja.."
Jag "Ja alltså, F som i Fredrik"
Kund "Ja ja, S.. sen då?"
Jag "Ä som i ärlig"
Kund "Va?? Sen då.."
Jag "R som i Rikard"
Kund "A, ja.."
Jag "R som i Rikard alltså!"
Kund "Ja, A, ja.. nästa!"
Gissa hur det lät när hon sen skulle läsa upp det hon skrivit.. Typ.. Srpklivägen eller nåt..
Ibland är det svårt att prata med en skåning!
Och ibland Lisa, 12
Dessutom vill jag tjäna så mycket pengar jag bara kan så att jag kan flytta hemifrån, inte för att jag har det superhemskt hemma med god mat varje dag och allt det där men jag är så pass vuxen nu att det är dags att lämna boet och testa vingarna på riktigt.
Jag har redan börjat drömma om badrumsinredning och storbilds-tv. Om växter som måste vattnas och kyl som måste rensas då och då. Om räkningar som ska betalas och sängkläder som måste bytas.
Jag tror att jag är redo.. det är bara min ekonomi som också ska hänga på.
Ibland är jag Asta, 85..
Jag har alltid haft överseende då mina kompisar skaffat förhållande och blivit töntigt förälskade. Har väl fällt mina bittra kommentarer och sagt att det där aldrig skulle kunna hända mig men jag har ändå accepterat att man de första månaderna då allt är som bäst vill vara med honom/henne så mycket man bara kan, alltid. Som vän får man ställa sig lite åt sidan och ställa upp sen när smekmånaden är över.
Jag har alltid funnits kvar trots månaders väntan på att mina vänner ska höra av sig och jag har tagit emot dem med öppna armar när samtalen väl börjar komma.
Det är så man ska göra, det är så det funkar. Enligt mig..
Jag är.. off
Kund: "Är du från Skåne? Fy fan vad tragiskt!"
Så illa är det väl ändå inte?
Ni sover!
Jag "Tycker du inte det?"
Kund "Nej, ni sitter och sover hela högen bara!"
Jag "Vi har fullt upp alltid här du!"
Kund "Äsch, 0240, Arne Svensson"
Jag "Arne i 0240 ja!"
Kund "NEJ! Arne sa jag!"
Jag "Jag sa också Arne?"
Kund "Ja, ja, ja, koppla istället!"
Here I go again
Jag: "Ehm, ja.. jag har en hel del.."
Att komma med Sveriges vanligaste namn och begära att vi ska hitta dem.. Hur tänker folk?