Charlotte

Jag tror att jag fick det för bra där ett tag. Har alltid sagt att precis då man börjat känna sig lite lycklig händer det någonting som drar ner en på jorden fort som bara den. Man får helt enkelt inte ha det för bra!
Man vinner knappt någonting på att vara den schyssta. Man får aldrig igen det. Dem som armbågar sig fram, dem som trampar ner alla andra på vägen kommer längst. Jag vill inte bli den som trampar ner någon annan..
Ibland tar livet konstiga vändningar på bara sekunder, man kan vara den som ena ögonblicket letar lägenhet, ser en ljus framtid inom räckhåll med den där hunden man alltid drömt om och tjejmiddagar i sitt eget kryp-in. På bara sekunder kan man bli den som är tillbaka på ruta ett, lägre än så, ruta noll.. utan att se någon framtid överhuvudtaget.
Jag vet också att det bara är att bita ihop och börja om. Jag vet också att det inte finns någon annan utväg och att det inte lönar sig att gråta tills tårarna blir blod men kan jag inte bara få tycka att livet är orättvist? Att jag förtjänar mer än att ständigt brytas ner till småbitar som tar längre och längre tid att bygga samman. Att jag förtjänar mer än att förlora all tillit till människan fullständigt. Kan jag inte bara få beklaga mig veckan ut? Gräva ner mig i sängen och tycka att allt suger.
Jag knappar in några sista ord innan jag går upp och lägger mig brevid den som pussar mig på pannan och säger att allt kommer ordna sig, den som får mig att glömma att det finns en värld därute. Den som gör mig lyckligast på jorden, mot alla odds.

Då börjar vi väl om då..