Vi vet var, vi vet allt!
Jag: "Jag har ingen Lars Jinat alls i trakterna där, bor han tillsammans med någon eller så?"
Kund: "Men hallå, det är en bensinmack, ingen privatperson!"
Det skulle jag veta eller?
Jag är på gång
Det har blivit tråkigt att vakna ensam på morgnarna. Jag har sovit ensam i tjugo år men efter bara tre månader tillsammans med honom har jag vant mig vid att ha någon brevid. Katastrof!
Trots att han snor täcket, pratar i sömnen och snarkar som tre skogsmaskiner är det något speciellt med att ha någon annan sovandes tätt intill.
Det där med att ligga med armarna runt varandra håller bara på film, det är inte alls lika mysigt som det ser ut. Jag vill ha rymd när jag sover och som tur är verkar han känna samma sak.
Jag har fått tillbaka gnistan på jobbet, tänk så lätt allting blir med rätt inställning. Efter att ha fått 100% rätt på Yrkestestet (yeah!) känner jag mig inte längre som världens sämsta telefonist. Att solen skiner bidrar till mitt superpigga humör och hey, det är ju faktiskt fredag.
Tumme upp för Alla Hjärtans Dag?
Jag har svårt att bestämma mig. Vet inte om jag ska hata eller älska Alla Hjärtans Dag. Jag avskyr fortfarande alla hjärtformade chokladaskar som ligger vid kassorna och alla andra totalt fantasilösa presenter. Jag avskyr att det är så påtvingat, att alla älskar varandra mer än någonsin just idag.
Samtidigt som det måste vara den löjligaste dagen på hela året kan jag förstå dem som tycker att det är lite småmysigt. Denna dagen är en påminnelse om att visa sin kärlek då vi ofta glömmer bort att aldrig ta någon för givet.
Att visa sin kärlek en dag som denna behöver alltså inte kosta dyra middagar eller smycken. Det kan räcka med ett sms, en fika, en promenad, ett vykort eller en kyss. För visst är det de små sakerna som blir stora?
Så visst, gå gärna ut och ät på finfin restaurang med den ni hjärtar mest, glöm bara inte bort resten av världen. Din mamma, pappa, dina syskon, dina katter och hundar, de som finns där för dig varje dag. Han som kommer med posten, tågvärdarna som får ta all skit då det blir förseningar, hon som gör din cafe latte. De små och de stora, alla lika viktiga och unika.
Om det krävs en dag varje år då ni kommer på att ni ska visa er kärlek så ta denna dagen och gör ert absolut yttersta så har ni kanske säkrat era relationer ännu ett år. Eller se denna dagen som en början på ett nytt år, ett nytt år då ni minsann ska uppskatta alla nära och kära.
Jag hjärtar dig
Igår fick jag för mig att jag ska flytta hemifrån, fort som bara den. Insåg att jag aldrig kommer kunna spara pengar så länge jag bor hemma utan måste nog tvingas bli ekonomisk i stället.
Gick genast in på alla möjliga hemsidor för att se vad som finns ledigt i Landskrona (lägger ner Helsingborgsprojektet ett tag) men det var inte mycket att komma med och dem som finns lediga är alldeles för dyra och ligger på helt fel ställen.
Om detta ska gå vägen måste jag ändra inställning till mitt jobb och börja ta på mig väldigt mycket mer tider än jag gör just nu. Därför klev jag upp i morse med inställningen att det blir vad man gör det till.
Alla samtal hittills har gått alldeles utmärkt och jag känner mig till och med på riktigt bra humör. Jag kan till och med vara trevlig och jag har med tiden här insett att skratt smittar av sig. Så gott som alla skrattar tillbaka hur enkelt som helst så skratt är mitt vapen mot de sura stockholmarna. Skratt står dem inte emot, skratt knäcker dem.
Hö hö
Kund: Mobilnumret till _ _ _ _ i Luleå
Jag: Ja, då har jag fem mobilnummer där. Hon står antagligen för hela familjens..
Kund:Jaha.. ehhm.. (tystnad)
Jag: Du får gärna alla av mig eller du vill börja med något?
Kund: Eeeh.. äsch, jag har nog det redan.. hej då
Skärp dig
Jag har blivit bortskämd, inser inte hur bra jag har det och jag måste skärpa mig. NU!
Back in hell
Kund: När är han född?
Jag: 1974..
Kund: Hur gammal är man då?
Ni kan väl räkna lika bra som jag?
Jag vann.. eller nåt
Senaste nytt?
Jag var på "uppstartsdag" med jobbet igår. Trodde det skulle ge mig en liten kick och att jag möjligvis skulle få tillbaka gnistan men den är borta. Jag börjar se tillbaka på min arbetslöshet med en längtan och det är inte för att jag är lat. Det är helt enkelt för att jag är så otroligt less på att bli behandlad som skit av Sveriges människor.
(Varning för socker!)
Tur som tusan att jag är helt, fantastiskt överlycklig i övrigt.
Jag ville inte bli alldeles för kär i detta förhållandet. Jag ville inte bli knäckt och jag trodde att om jag bara höll tillbaka så skulle jag kunna tycka om honom lite lagom.
Det blev inte riktigt så.. Jag skulle valt någon annan då. Jag skulle valt någon som inte behandlar mig lika bra, som inte får mig att skratta så, som inte får mig att känna alla fjärilar i magen, någon som inte gör mig så otroligt nervös och världens lugnaste på samma gång. Som inte vänder upp och ner på hela min värld och allt jag trodde på, som inte gör mig lika sockersöt och töntigt förälskad som alla andra.
Jag skulle låtit bli att plocka guldklimpen då. Men inte visste väl jag att han varje dag skulle göra någonting som bara får mig att lindas ännu hårdare runt hans lillfinger. Inte visste väl jag att jag aldrig skulle tröttna på att ha honom brevid och sakna honom så fort han inte är där. Så fort vi inte tittar på film eller spelar yatzy, så fort jag inte kan berätta allt och ingenting för honom. Så fort jag inte hör honom berätta allt och ingenting för mig.
Jag kan nog vänja mig vid söta, förälskade Charlotte.. Frågan är om alla andra kan det?
Jag har mina dagar
Jag vet inte om jag är lite mer av en ensamvarg än andra men vissa dagar vill jag spendera under täcket i min ensamhet.
Idag då jag känner mig lite halvkass passar det alldeles utmärkt att inte duscha, ta på sig sina allra minst attraktiva kläder, sätta upp håret i en knorr och glömma alla måsten och hela världen runt omkring.
Jag har mest legat i sängen och stirrat upp i taket. Funderat över vad jag skulle vilja ta tag i så fort jag kommit ur den här svackan. Funderat över hur jag måste göra för att än en gång satsa på att bli den jag vill vara. Funderat över hur jag ska göra för att inte som åttioåring ångra saker jag aldrig gjorde.
Jag smågillar såna dagar, dagar då jag bara kan filosofera och drömma om framtiden. Och smida lite planer..
Jag är dock inte lika imponerad över att denna dagen skulle infalla sig en lördag. På lördagar vill jag vara laddad för fest.. eller i alla fall laddad inför någonting som inte innebär Melodifestival i mina svettiga myskläder all by myself.
Men det blir kanske inte så tokigt det heller..
Det ljuva livet
Tänk om vi levde i sån lyx att man jobbade två dagar i veckan för att kunna njuta av resten. Om livet kunde bestå av någonting annat än en enda evig väntan och längtan på kommande fredagar.
Så länge jag kan minnas har hela min familj ätit tillsammans på fredagskvällarna och jag älskar det. Att sitta och lyssna på brorsans historier och mammas skratt blandat med pappas torra humor, mycket mer än så begär jag inte.
Skratt får man aldrig nog av så då passar det alldeles utmärkt att vi numera även gästas av Sandra, ingen kan skratta som hon. Det är skönt med jordnära människor, människor man bara kan vara med, människor som alltid skiner som en sol. Såna människor välkomnar man gärna till familjen Andersson.
Att hon dessutom behandlar min brorsa så som han förtjänar att bli behandlad (bäst i hela världen) ger henne bara ännu några extrapoäng.
Ikväll hoppas jag på lika mycket skratt som vanligt och kanske ett eller annat sällskapsspel? Mycket bättre än så blir inte en fredag..
Eller bara påträngande?
Så ofta jag får tillfälle shoppar jag. Oavsett hur min budget ser ut kan jag bara inte sluta. Det är långt kvar till lön och just nu förstår jag inte hur jag ska klara det. Visst har jag pengar att leva för men jag kan absolut inte shoppa mer nu och när jag vet att jag inte kan blir viljan ännu starkare.
En grej jag tänkt på som förändrats på bara de senaste åren är att många expediter verkar ha gått charmkurser. Vissa lyckas utmärkt, dem får mig till och med att tro att dem på allvar bryr sig om i fall jag ska ut och festa i helgen eller inte.
Andra lyckas inte fullt lika bra och då känns det bara falskt och påträngande. Då var det bättre förr när dem knappt sa hej när man kom in genom dörren och lät en vara under hela tiden. Då dem inte sa ett ljud när man lämnade pengarna, fick sitt kvitto och gick därifrån.
Mycket hellre det än att dem tar en under armen när man kliver in och frågar tusen små frågor om vad jag tänker köpa och vad jag ska köpa att ha till det jag inte ens tänkte köpa från början.
Jag är kanske en bakåtsträvare men min shopping fixar jag utmärkt på egen hand och skulle jag inte göra det så frågar jag. Låt mig va!
Can't wait
Jag köpte en helt vanlig, simpel mp3-spelare på Ica för 299 kronor så att jag äntligen kan ha så hög musik i öronen att jag inte tvingas lyssna på allas ointressanta och korkade samtal på tåget.
Det har plågat mig länge men nu får det vara nog. Jag tänker dock aldrig ha så pass hög volym att jag stör någon annan, jag sjunker inte till deras nivå och skulle aldrig få för mig att alla andra har samma musiksmak som jag.
Ibland har jag sån lust att gå fram till vissa människor och fråga "Hur tänkte du när du gjorde så? Jag har ingenting emot dig, jag är inte arg, jag vill bara förstå hur du tänker. Jag vill bara förstå dig för sådär korkad kan du omöjligt vara!"
Men jag tror att man hade setts som ställets största idiot då.
Nothing at all
Jag har hamnat i en svacka på jobbet. Det tar emot något helt otroligt att ta sig dit och timmarna där känns olidliga. Det gör att jag inte kan njuta när jag är ledig. Jag vet att ledigheten tar slut förr eller senare och då måste jag dra mig dit igen.
Jag blir bara mer och mer bitter, kan inte förstå hur människor kunnat bli så egoistiska och inrutade som de blivit. Jag blir trött i öronen, huvudet och kroppen av att lyssna på folks ilandsproblem dagarna i ända. Visst ger det pengar varje månad men är det värt det när jag vaknar och går och lägger mig på uselt humör?
Jag vill vara den där glada och pigga Charlotte som jag vet att jag kan vara. Inte den där tråkiga Charlotte som ser alla som idioter.
Jag vill kunna börja se 08.or som människor igen..
Inatt sov jag i min egen säng utan någon brevid. Till och med utan sängkläder eftersom jag var för lat för att fixa sånt i går kväll.
Idag tvättar jag som en galning så att jag kan få allt på plats så snart som möjligt. Mellan varven springer jag och plågar Simen med pussar för att han är så utomjordiskt söt.
Jag gör även ett nytt försök att bli hälsosam. Dagen började med knäckebröd, kokt ägg och en apelsin. Nyttigt som tusan. Vi får se hur många timmar det håller denna gången..
Deeply
Jag har så gott som varit sambo i två veckor. Det kunde jag aldrig någonsin tro om mig själv. Jag har alltid sagt att den dag jag lyckas skaffa förhållande är samma dag som grisar kan flyga och folk har till och med hållit med mig.
Jag tror folk har lite svårt för att se mig med någon annan fortfarande och det har nog jag också. Jag var ju inte förhållandetypen. Jag var för självständig för sånt trams och nu vet jag knappt hur jag skulle kunna klara mig utan det.
Helt otroligt att allt kan förändras på bara sekunder. Några få sekunder och allting har förändrats från svart till vitt. Det skrämmer vettet ur mig eftersom jag vill ha allting som det är just nu samtidigt som man lever i ständig spänning utan att veta vad som lurar runt nästa hörn. Livet blir aldrig tråkigt.
Jag visste precis vad jag behövde och ville ha. Jag trodde att jag skulle behöva förändra mig, sänka mina krav och bli mer flickvänsmaterial. Jag behövde inte göra någonting, jag behövde varken förändras eller sänka mina krav. Det finns någon för alla och man ska aldrig någonsin nöja sig med någon medelmåttig.
Vänta och se för plötsligt händer det.
Nu är det i alla fall slut på samboliv, sena nätter och massa mumsmums. Ikväll flyttar jag hem igen och ska jag vara helt ärlig ska det bli otroligt skönt.
Det ska bli helt fantastiskt skönt att ligga i min egen säng, det ska bli skönt att ständigt ha mamma där att snacka med och det ska bli helt undebart att mysa med mina älskade katter.
Inget tålamod kvar
Som snubben som tyckte att jag skulle veta vilket abonnemang han har och vilken kabel som gått av.
"Jag vill anmäla ett fel!"
"På vadå?"
"Ja telefonen.."
"Okej, tillhör du Telia eller?"
"Ja alltså, det vanliga telenätet!"
"Okej, är det Telia eller vilket abonnemang tillhör du?"
"Det vet väl inte jag!"
"Inte jag heller du!"
Låt mig få gå hem!
Den bittra Charlotte är tillbaka igen. Välkomna henne varmt..
Så det ska låta
Hade jag hört vad du sa hade jag aldrig, aldrig någonsin frågat om stavningen, det lovar jag.
Ska det vara så himla svårt att bokstavera ett ord?
"S som i Cecilia!"
Under control
Efter en natts sömn mår jag lite, lite bättre. Känner mig hur omotiverad som helst att ta mig till jobbet men jag håller huvudet högt och går dit ändå.
Tänker tröstshoppa litegrann innan det är dags så kanske jag till och med kan kliva in på stället med ett leende på läpparna.
Jag förstår inte hur "Våra bästa år!" kan sändas fortfarande. Världens sämsta serie som hållit på sedan medeltiden utan att det hänt någonting överhuvudtaget. Jag minns när jag tittade på det på lunchrasterna i nian, slår jag på tvn idag hänger jag med utmärkt i handlingen. Blä!
Ska vi kötta Charlotte lite, lite till eller låta henne vara lycklig snart?
Den började helt underbart men någonstans på vägen slutade min hörsel att fungera och mina fingrar vägrar förstå vad det är min hjärna vill skriva. Ingen bra kombination om man jobbar på 118 118.
Jag drack kaffe för att vakna och jag tog en kaka för att öka motivationen men ingenting tycks fungera idag. Jag skulle legat kvar i sängen..
Men varför inte göra det hela ännu lite värre genom att sätta chefen brevid mig för att lyssna i över en halvtimme för att komma fram till att jag inte är godkänd som telefonist.
Från väl godkänd till icke godkänd på bara någon månad. Thanks mate!
Och jag beklagar mig inte, jag berättar inte om min dåliga dag, jag berättar inte någonting, inte ens att det var en orättvis bedömning. Jag hör mig själv säga "jag förstår", känner käkarna bita ihop hårdare än någonsin och känner den där äckliga känslan av likgiltighet i hela kroppen. Den där känslan som är min bästa försvarsmekanism, den som gör att jag överlevt såhär långt.
Jag är likgiltig, totalt tom. Och jag hatar det..
Lämna mig i fred idag!
I want you, right here, right now
Det blev en finfin frukost. Närmare bestämt en 15 centimeters Subway Melt med honungssenap. Mumsigt och lagom tjockt.
Ikväll blir det Texas Steak med någon riktigt god sås all by myself. Har praktiskt taget bott tillsammans med den där en hel vecka nu men ser inte direkt fram emot att sova ensam inatt. Jag är inte sån ensamvarg som jag trodde att jag var..
Det är svårt att bli motiverad till att äta nyttiga och tråkiga saker när det finns någon som lagar helt sjukt god mat till en hela tiden. I vanliga fall är det mamma och nu denna veckan har det varit mullvaden.
Men skitsamma, nu har jag ju mitt på det torra och kan egentligen bli sumo, han stannar väl ändå?.. Kanske..
Världens undergång
Vaknade av fruktansvärda ljud från grannen. De håller på att byta golv och det låter ungefär som att ett gäng soldater är där inne och förstör så mycket som möjligt och försöker ta sig in till mig genom väggen.
Jag kan inte ligga kvar i sängen trots att jag skulle kunna ligga där två timmar till, jag blir så rastlös där.
Det är jobb som gäller idag också och yoga ikväll om min kropp tillåter det. Just nu har jag ont i alla leder jag äger utan att egentligen veta varför.
Skulle kunna dra till Subway och satsa på riktigt fin frukost en dag som denna?! Hmm..