Charlotte

Jag kan härmed konstatera att detta är min sämsta dag på väldigt, väldigt länge.
Den började helt underbart men någonstans på vägen slutade min hörsel att fungera och mina fingrar vägrar förstå vad det är min hjärna vill skriva. Ingen bra kombination om man jobbar på 118 118.

Jag drack kaffe för att vakna och jag tog en kaka för att öka motivationen men ingenting tycks fungera idag. Jag skulle legat kvar i sängen..

Men varför inte göra det hela ännu lite värre genom att sätta chefen brevid mig för att lyssna i över en halvtimme för att komma fram till att jag inte är godkänd som telefonist.
Från väl godkänd till icke godkänd på bara någon månad. Thanks mate!

Och jag beklagar mig inte, jag berättar inte om min dåliga dag, jag berättar inte någonting, inte ens att det var en orättvis bedömning. Jag hör mig själv säga "jag förstår", känner käkarna bita ihop hårdare än någonsin och känner den där äckliga känslan av likgiltighet i hela kroppen. Den där känslan som är min bästa försvarsmekanism, den som gör att jag överlevt såhär långt.
Jag är likgiltig, totalt tom. Och jag hatar det..

Lämna mig i fred idag!