Charlotte

Jag mjuknade, jag lät mig själv vara lycklig där ett tag för att jag kanske fick för mig att jag förtjänade det men nu vet jag bättre än så. Det hårda skalet måste dras på och käkarna ska bitas ihop.
Ena sekunden känns det lugnt. Som att detta var det bästa som kunde hända. Som att allt kommer lösa sig och bli bättre än någonsin. Som att det inte blir några svårigheter att få nytt jobb. Som att jag trots allt blev alltmer bitter på Sveriges befolkning.
Andra sekunden kan jag knappt andas. Ångesten och känslan av misslyckande är hemsk och jag minns hur dåligt jag mådde och hur svårt det var att hitta arbete förra gången. Jag vill inte ta jumbosteg tillbaka och börja söka sommarjobb. Jag vill inte!
Jag tycker inte att jag kräver mycket. Just nu hade jag trivts utmärkt med att tralla runt på Gina Tricot, sätta skorna tillrätta på Scorett eller hjälpa folk i någon annan klädesbutik. Ska det vara så svårt?

Just idag ger jag ingen energi åt att gräva ner mig eller ha ångest över vad jag ska ta mig till. Just idag tar jag varje timme som den kommer, städar, tvättar, läser och skriver. Just idag orkar jag inte mer..