Charlotte

När jag börjar rensa ur garderoben i sovrummet inser jag sanningen ganska snart. Väska efter väska slängs på sängen tills det börjar likna ett berg värt att bestiga. Väskor jag glömt bort, väskor jag aldrig använt och väskor jag avskyr. Väskor fyllda med väskor!
Jag inser, jag erkänner, jag är sjuk.
När jag då väl satt fart, hittat pennor jag saknat och tuggummi till hela världens befolkning är det dags att skilja sig från vissa av dem. Inte helt utan seperationsångest läggs dem ner i påsar som ska föras bort likt grisar till slakt och trots att jag avskytt vissa och varit trött på en del känns det jobbigt. Jag vill liksom inte tro på att det är här det slutar, det är här och nu resan tar slut för en del. Jag kunde använt dem så mycket mer, jag kunde uppskattat dem så mycket mer än jag gjort. Istället har dem legat i en garderob alldeles för länge och inte kommit till någon nytta alls.
Jag inser att jag är sjuk men jag vet att jag helt enkelt inte har motivationen att bli frisk, att komma ur mitt shoppingberoende. Imorgon ser jag en ny väska i något fönster någonstans och då gör jag allt för att just den väskan ska bli min. Den ska få ligga i min garderob tillsammans med alla de andra och bli gammal och omodern tills nästa gång jag rensar ut och drabbas av samma ångest.

Det är bara så jag är..