Charlotte

Man brukar säga att en människa aldrig hade klarat sig alldeles ensam. Att vi är så pass beroende av varandra att vi inte hade överlevt utan någon annan.
Ändå verkar alla vara så oerhört själviska och jag undrar hur folk ser mig. Om dem ser mig på det sätt som jag ser alla andra, som att jag bara bryr mig om mig själv. Som att jag bara kan glädjas med andra då jag är som mest lycklig själv. Som att jag alltid bara vill prata om mig själv och som att jag måste skrika ut till hela världen hur lycklig jag är. Och som att jag tror att alla bryr sig om mina problem och inte vill något annat än lyssna på dem.

Jag har märkt länge att allt inte är som det ska. Till och med dem man tror bryr sig visar sig ändå bara bry sig om sitt eget. Och jag som nästan bryr mig mer om andra än om mig själv ibland. Låter folk trampa på mig för att jag är övertygad om att jag kommer vinna på det någon dag.

Avundsjukan. Så fort något kul hänt och man berättar så får man ett leende och "va kuuul för dig!" men det känns inte. Leendet är inte äkta och frasen sägs bara för att det är det rätta att säga. Sen fortsätter det med ungefär "men du jag måste bara berätta en kul grej som hände mig idag.. la la la la la."

Jag vet att jag inte är sån men alla andra kanske uppfattar mig så?!

Jag slutade prata om mina problem för längesen för att jag märkte att ingen lyssnade. Men ska jag behöva sluta med att berätta det positiva för att ingen kan vara glad för min skull, för att ingen kan unna mig någonting.
För att alla verkar ha blivit så otroligt upptagna av sig själv att dem inte ser något annat.

"Du är för ung för att inte tro att allt kommer ordna sig"

Om han flippar loss på dansgolvet som ingen annan och
har grymt coola skor och
svarta stuprörsjeans och
svarta strumpor och
ler sådär som man ska och
skrattar med och åt en som man ska och
har nybäddat och
vaknar med världens huvudvärk och trots det håller humöret på topp

.. då finns det inte mycket att klaga över

Om man dessutom lägger till att han
har nyklippta naglar och
säger alla de rätta sakerna och
har sådär lagom stökigt som en ungkarl måste ha och
har riktigt snygg inredning och
får en att känna att allt är som det ska

.. då får man typ ge upp. För en sån tiopoängare ror man aldrig hem.

Allting kändes lite halvtrist igårkväll och eftersom jag inte vill vara en som gräver ner mig för minsta lilla gjorde jag en lista över vad jag skulle ta tag i idag.
Det innebar att jag gick upp 08.30, duschade och åt frukost i lugn och ro innan jag tog mitt pick och pack och begav mig ner i stan. Var där tio minuter innan öppningsdags så jag fick vandra runt lite innan jag kunde lämna massa böcker på biblioteket.
Man känner sig så ordentlig när man är därinne och ännu mer ordentlig när man går ut därifrån med väskan full av böcker. Därför kan det kännas lite illa att ta sig till Systembolaget direkt efteråt och köpa vodka. Men kvällen kräver det.
Som ni kanske förstod då så är det utgång som gäller ikväll. Härligt! (Lönen från förra månadens arbete tackar jag det för)

Lämnade in massa kläder i en second hand-affär också idag i hopp om att få in lite pengar. I värsta fall får jag väl ställa mig bakom en hatt och sjunga lite mitt i centrum och hoppas att någon god människa slänger sina mynt.

Jag fick gjort allt på min lista idag. Skickade iväg ännu några jobbansökningar som jag antagligen inte får svar på.
Att fika alldeles ensam kan låta otroligt deprimerande men det passade mig utmärkt idag. En latte och jag! Riktigt underskattat att sitta i lugn och ro och tjuvlyssna på vad andra pratar om.
Som en kille och och tjej idag som tydligen skulle åka utomlands tillsammans. Killen var ganska rolig att lyssna på. (Tänk på att snubben är max 17 år och pappa!!) Ungefär:
- "Visst, vi kan ta med oss fler alltså men inga som vill festa. Jag pallar inte det! Jag vill liksom inte bli tvingad till det. Och du behöver inte oroa dig för att jag ska ragga på dig och sånt. Visst, kramar och sån vänskapskärlek liksom men mer än så behöver det ju inte va. I och för sig kan man bli full och kåt, höhö, men jag tänker inte bli så full så jag tappar bort dig och sånt."

När han är si sådär 25-30-35 år kommer han förmodligen ångra att han skaffade unge som tonåring och inte festade på sin utlandssemester.

Glöm aldrig bort att leva livet! Sen kommer ju ungar och skit, hur mycket till liv är det?! (Okej, det är säkert mysigt och la la la men jag tror ändå att man uppskattar det mer om man gör allt man vill göra nu så man slipper ångra något sen)

Jag hade kunnat klösa av mig håret så mycket jag vill hitta ett jobb. Inte för att det lär ge mig någon större lycka på jobbfronten men för att bevisa hur gärna jag vill. Jag vaknar varje morgon och önskar att jag hade ett yrke att gå till. Då har det gått långt.

Jag längtar tills jag slipper svara "Ingenting!" på frågan "Vad gör du nuförtiden?". Jag vill kunna svara "Ja!" på frågan "Har du hittat något jobb än?"
För sanningen är att jag är dödstrött på att alla måste fråga hur det går för mig. Alla andra verkar vara lika trötta på min arbetslöshet som jag själv är.
Om jag inte håller mig inomhus och är totalt avskild från verkligheten och varken svarar på msn eller i telefon slipper jag inte undan frågan en enda dag.
Är det inte den ena så är det den andra och jag är less på det.

Jag längtar så otroligt mycket till stunden jag kan säga "Ja, jag har ett jobb nu som jag trivs jättebra med. Blir snart egen lägenhet och hund! hehe"

Låt det bli snart, snart, snart!

Jag borde kunna pricka av "läsa mer böcker" på min nyårslöftelista nu eftersom jag är uppe i inte mindre än 10 stycken.
Det är ett skönt avbrott från vardagen att försvinna in i någon annans värld och charmen med böcker är att man bildar sig en egen bild av hur allt ser ut. Allt är möjligt och tillåtet. Det är bara fantastin som sätter gränserna.

Dagens tanke:
Är det inte konstigt att det inte finns bankautomater där man även kan få ut tjugor och femtiolappar?

Dagens önskan:
Ge mig ett jobb!!!

Efter att ha varit arbetslös otroligt länge nu kan jag verkligen se mig själv älska ett arbete som innebär samma tider varje dag, måndag till fredag. Riktiga rutiner är någonting jag saknar sjukt mycket.
Det jag saknar allra mest är lönelappen i slutet av månaden.
Jag vill arbeta, jag vill slita, jag vill, jag vill, jag vill och jag gör allt jag kan för att det ska bli så.
Folk som frågar tror att det är på grund av lathet som jag inte arbetar eller studerar.
Jag är inte lat och jag söker jobb dagligen.
Det är inte så himla lätt när precis alla yrken vill ha erfarenhet och är det inte erfarenhet så är det körkort med tillgång till egen bil.
Det är inte så himla lätt att vara 20 år då utan någon som helst möjlighet att ha skaffat erfarenhet.

Jag fick svar från H&M i Helsingör idag. Att dem inte söker någon just nu men att min ansökan ligger kvar i ett halvår. Det är schysst! Det är schysst när dem gör sig besväret att faktiskt höra av sig. Det uppskattar jag.
Men det var ännu ett nej. Ännu ett slag i ansiktet.

Jag plågade mig själv genom att kliva in i runt 4-5 skoaffärer i Helsingborg idag och kliva ut därifrån med inte annat än drömmen om en skokartong i handen.
När man är som fattigast verkar affärerna ha som snyggast grejer. Det är väl konstigt?!

Igår kväll (precis som alla andra söndagar) bestämde jag mig för att börja mitt nya liv idag. Gå upp nio och ordna allting på listan innan lunch. Som att dra ner i stan, dra in till Helsingborg en snabbis och lite annat smått och gott.
Jag vaknade nio av mig själv.. bestämde mig för att somna om ett tag till och nu sitter jag här utan att ha fått gjort en enda sak på listan.. och trött är jag.
Ganska förutsägbart att det skulle bli så. Jag avskyr att vara förutsägbar.

Jag lägger en lyckad helg bakom mig. Utgången i lördags kunde ha blivit snäppet bättre men jag ångrar ingenting. Han som kallade mina bröst Anders och Filip var där. Jag dansade med honom en del, mest för att fördriva en dålig låt och låtsades inte höra när han frågade varför jag aldrig svarar på hans sms eller på msn.

Jag drack vatten på ovanvåningen och vatten smakar aldrig så gott som det gör med massa is, en citronskiva för tio kronor vid tretiden på natten (morgonen) efter att ha dansat i ett antal timmar.

Jag längtar verkligen till våren och sommaren nu. Då man slipper hänga in en halv overall i garderoben och då man slipper hacka tänder hela vägen hem.

Jag såg att dem glänste till lite extra när jag plockade upp dem. Klackarna sträckte lite högfärdigt på sig som för att säga att dem är redo.
Nu ska dem glöda.

Om jag får ändra texten lite.. så..

My ideal for tonight is to get one
Or two, or three..
Five, six, seven if you leave it up to me

Utgång.. aadå!

Jag slog hoppfullt upp ögonen i morse, smög upp ur sängen och tittade försiktigt ut genom fönstret. Någon liten del av mig därinne trodde väl att det vore möjligt att snön smält bort under natten men jag drogs snabbt ner på jorden igen när jag möttes av det stickande ljuset från snön utanför.

Mina stövlar har klackats om och om jag lyssnar riktigt noga hör jag hur de sparkar försiktigt mot skolådans lock därinne i garderoben. Dem vill dansa och glöda ikväll men jag måste göra dem besvikna och säga att kvällen ser kraftigt hotad ut.

Jag har lyckats vända totalt på dygnet nu. Vaknar halv nio- nio så gott som varje dag och det är inte skitskoj en lördag som denna. Det finns liksom inte tillräckligt att göra så många timmar. Jag har redan gjort allt jag skulle göra idag så jag kan i princip gå och lägga mig för natten nu.

Jag bankade ihop en skohylla igår som jag och mamma köpte till mig på ÖB för 99 spänn. Den blev riktigt fin och det känns lite extra bra när man byggt ihop den på egen hand.
Dessutom köpte jag en megaball sparbössa (kan man inte komma på något modernare ord för det?) i form av en typisk engelsk telefonkiosk (49 kr). Det kan vara början på mitt framtida sparande.

Sen när allting ordnat sig och jag skaffat mig ett vettigt jobb (för det KOMMER hända!!) och jag får min första lön. Då ska den spenderas såhär:

- En riktigt slösaktig utekväll. (Minst!!)
- Jag ska äta sushi (nyårslöfte)
- Jag ska gå till frisören och klippa och färga och slinga.
- Jag ska köpa nya underkläder. (Heta!)
- Hyra Star Wars-filmerna så att det blir överstökat. (Redan efter ettan har jag insett att det inte är något för mig)
- Jag ska köpa en riktigt fin väska OCH en riktigt fin klocka (har hittat en favorit för 2000 kr)
- Är lite sugen på en tatuering till också..
- .. och en ny gitarr
- .. och ett Playstation
- .. och nya kläder såklart
- .. och ja, skor. Å vi snackar inte ett par.

.. och sen ska jag ju spara en massa också..

När man vänjer sig vid att vara ute så gott som varje helg tar det hårt att skriva att jag nu inte varit ute på säkerligen tre veckor. Därför förbannar jag denna snön som tvunget skulle komma nu, några månader för sent och förstöra ännu en helg för mig.
Jag vill trotsa, jag vill dra ut trots snödrivor och kyla men frågan är hur många jag får med mig och hur många vi kommer välkomnas av på dansgolvet.
Det som verkligen tar död på en utekväll är alldeles för lite folk eller dålig musik.

Det är antagligen lika bra att ställa in sig på en helg med Så ska det låta, Let's Dance, Melodifestival och alla andra genomtrevliga program som jag mycket hellre hade förfestat till.

Det som också är tråkigt är att när det inte är fest så hör man liksom inte av folk. Det är bara "Ska du ut i helgen?" eller "Vi ses ute på lördag!".
Det är aldrig tal om filmkväll, spelkväll, "snacka skit"-kväll eller någonting i närheten av nyktra kvällar tillsammans.

Man får lätt för sig att man är ensam då. Att man bara har ytliga vänner som inte bryr sig tillräckligt för att göra något annat, för att bara umgås, för att bara vara.

Matilda och Emilie är saknade en kväll som denna.

Äsch, det krävs för mycket tid och kraft och min motivation är inte direkt på topp. Jag vill inte ändra på mig. Det är såhär jag är. Jag är den kalla polaren med spydiga kommentarer. Jag är den humoristiska osexiga bruden. (Jag läste i en bok att humor är motsatsen till sexighet??)
Jag kan inte hjälpa det och nu får det bära eller brista.

Charlotte svarar inte på sms.
Charlotte stör sig på småsaker.
Charlotte flyr innan det blir för invecklat.

Jag är förhoppningsvis inte helt hopplös men just nu tänker jag fokusera på att jag helt enkelt bara träffat totalt orätta snubbar. Småfelen jag sett har inte varit obetydliga utan totalt avgörande.

---

När man inte har något att säga pratar man om vädret. Jag tror inte att någon gör det nuförtiden för att det är så "typiskt".. så "klassiskt".
Lång pinsam tystnad följs av "men ja, vädret är ju verkligen jättefint idag!" och så har man samtalsämne i ungefär fem sekunder till.

Jag brukar dra till med det bara därför, bara för att det är så förutsägbart, så givet men nere i södra Sverige dessa dagar är vädret verkligen ett hett samtalsämne.
Snön ligger i drivor, vissa så höga som till mina axlar. Jag och mamma gav oss ut på en liten rundtur i området i morse och under den korta promenaden såg vi två bilar som fastnat mitt i en korsning plus en lastbil som inte lyckats svänga.
Hemma i trädgården slängde jag mig i snön (som ni ser på fotot) och njöt en liten stund.
Samtidigt som jag avskyr att snön kommer nu och hotar min efterlängtade utgång till helgen kan jag inte undgå charmen i det.
Jag lever idag och just idag kan jag utan problem, utan dåligt samvete, hålla mig inomhus och då och då bara titta ut för att se om det börjat smälta.

Idag är jag otroligt glad att jag inte har barn och pulka och skit som ska ut och rastas. Jag går i ide istället, lägger mig under täcket med en bra bok och drömmer mig bort, långt bort från trista vinterSverige.

Steg två blir att bortse från små irriterande saker som att han skriver "lungt" istället för "lugnt" och att jag får otroligt enerverande smeknamn.
Det är kanske så det fungerar, vad vet jag. Såna där mjuka, töntiga människor kanske kallar varandra saker och ler sådär fånigt när dem hör sötnos, pluttis, sötnöt, puttesnutt (jag mår illa).
Jag kanske måste sluta föredra tjockis, dummer, tönt eller offer och inte skylla på att maten kallnar när jag inte står ut med dumheterna på msn längre.

Detta var svårare än jag trodde men steg ett är avklarat! (Jag ska bara fortsätta också och inte kliva tillbaka till mitt kyliga, underbara jag.)

Jag ska försöka att bli lite mindre kall, lite mindre likgiltig.
En av de grejer som jag kan börja ändra på är att svara på sms direkt istället för att antingen vänta nån halvtimme eller ännu värre, vänta till nästa dag (i värsta fall svarar jag inte alls)
Jag kan försöka att svara direkt och ja, lite schysstare än annars. Lite (öööörk för detta ord) gulligare.
Ändrar jag på det så kan jag nog uppfattas som lite mindre kylig, kanske..

Okej, folk klagar på att jag är alldeles för kylig så nu tänker jag ta tag i mig själv och försöka lösa problemet.
Jag trodde inte att min kylighet skulle ställa till problem men det har visat sig att folk inte riktigt vet vart dem har mig, så nu ska det ske!
Jag ska bli en mjukis.. eller nä, aldrig mjukis, men liiite mjukare.
Jag behöver övningsobjekt. Snälla killar som faller lätt som jag liksom kan öva den nya stilen på, se om den går hem.
Jag vet inte riktigt vad den nya stilen är.. men en ny Charlotte som inte blir totalt avtänd av sms fem minuter efter man lämnat varandra där det står något i stil med "jag hade jättetrevligt ikväll, jag gör gärna om det!" eller som inte backar femhundra meter (kilometer!!) för att han visar sig vara omtänksam, snäll och annat sånt tråkigt.
Nu börjar mitt uppdrag! 

Jag har hängt upp mig på en snubbe som inte gjorde ett enda fel. För ganska exakt ett år sedan hittade jag en halvt medvetslös kille utanför utestället som jag ordnade taxi till och till min hjälp kom en välklädd otroligt söt kille som bar in den medvetslösa i bilen och dansade med mig resten av natten. Jag bar hans hatt!
Vi bytte nummer och han hörde av sig en vecka senare (helt rätt gjort) och ville träffas. Jag bangade varenda gång och till sist gav han upp (vilket bara bevisar att han var en normal kille).
Kan man höra av sig efter ett år och säga att man ångrat sig angående den där dejten. Att man är redo nu. Skulle inte tro det va.
Jag tror att jag har gått miste om guldklimpar, tabbat mig på grund av småsaker som endast är mina egna problem. Jag har stora problem.
Jag, är, svår. Jag är svår. JAG ÄR SVÅR.

Jag hittar småfel 

Han pratar feminint
Han äter vitlökssås trots att vi är på dejt
Han går mesigt
Han har vita strumpor
Han pratar som en bonde
Han har tumring
Han har ful profil
Han har fel musiksmak
Han spelar cool
Han är för djup
Han är för snäll

.. å jag bryr mig om småfelen. Jag springer därifrån på grund av småfelen.

Där har vi det. Jag är helt enkelt för svår.

Har drömt om den där planksteken så gott som hela veckan.
Idag var det dags och jag var modig och beställde in vitlöksplankan. Tänkte att det är värt att hålla sig inomhus hela helgen för att få sätta tänderna i en sån. För det gör jag! Vitlök är otroligt gott men det är otroligt vad den kan göra med andedräkten.
Var på biblioteket och lånade massa böcker idag igen, så jag ska nog överleva helgen i min ensamhet. Jag och min vitlöksandedräkt.

Jag har ju det som nyårslöfte, att läsa mycket mer än jag gjort förr. Jag har kommit igång ganska bra, har läst sex stycken böcker nu detta året vilket är mycket mer än jag läst på väldigt länge så jag kan nästan kryssa av det nyårslöftet nu, eller?!

---

Det verkar som att oturen förföljer vissa människor. Som att de alltid får betala ett pris för lyckan.
Matilda är en sån.
Att hon hade skoj i Österrike förra året kostade henne krossad armbåge som fortfarande inte är okej. Hon måste verkligen ha haft alldeles för roligt.
Att hon har lika skoj i Österrike detta året kostade henne hjärnskakning och uppslagen haka för någon vecka sedan.
OCH!! Att hon sedan toppar det med att ha blivit ordentligt kär kostade henne en knäskada som jag fick höra om ikväll. Skena upp till höften och kanske operation på grund av att danskar inte kan åka skidor.

Ska man alltid behöva betala för sin lycka sådär? Hade jag kunnat hade jag gladeligen bytt ut hennes arm mot min och hennes knä mot mitt utan att tveka, här och nu. Men det är inte så enkelt.
Jag håller tummar och hoppas innerligt att hon bara ska få vara lycklig snart.

Jag har Kajan (från Hipp Hipp) som ringsignal. Han skriker att det ringer. Dessutom har jag ändrat så att det tar 30 sekunder innan telesvar sätter igång. 30 sekunder av Kajan. Underbart!

Helt otroligt att jag efter att ha varit arbetslös så länge nu är otroligt sugen på att jobba. Så otroligt arbetsvillig så att jag inte vill ha fler sovmorgnar, jag vill inte ha fler oplanerade dagar då jag får göra precis vad jag vill, jag vill inte spendera dagarna i mjukisbyxor och XXL t-shirt längre.
Jag vill höra klockan ringa på morgonen, förbanna allt och alla innan jag vaknat till i duschen, slänga i mig frukost för att hinna komma till arbetet i tid och sedan komma hem på kvällen dödstrött och hungrig.

Som idag! Jag vaknade av klockan 06.45, satsade mer på att håret skulle ligga bra än att få i mig frukost, satte på mig strumpbyxor i all hast och halvsprang iväg. Håret såg ut som skit när jag kom fram och magen kurrade.
Å alla vet vad som händer när man stressar, allting går mycket långsammare. Man slår tårna i dammsugaren och gör maskor på strumpbyxorna och sprayar hårspray i ögonen och glömmer ta på sig bh innan tröjan åker på (tack gode Gud kommer jag på mig själv kort därefter) och man spottar tandkräm på tröjan man tänkte ha på sig och man springer upp och ner för att kolla så att alla sladdar är ute trots att man VET att man inte använt något brandfarligt. Det kan inte bara vara jag?!

Kort efter arbetsdagens slut skulle jag infinna mig hos tandläkaren där jag fruktade röntgen. De små otroligt hårda och vassa plastbitarna som ska in i käften och så SKA MAN BITA IHOP. Hur ska jag kunna bita ihop när jag har alldeles för stora plastbitar i munnen för min lilla mun?!
Det gick! Det gick medans tårarna rann och klökningarna tog paus.

Allt såg bra ut, tack och hej, 370 spänn.

Alla Hjärtans Dag.
Borde det inte vara alla hjärtans dag varje dag? Borde man inte visa sin uppskattning varje dag mot dem man tycker mycket om? I alla fall någon dag, någon gång och inte endast på den dagen som står inskriven i almanackan.
Titta, detta "Alla Hjärtans Dag"-paket från Lindex med trosor och illaluktande parfym (för 79:50kr) bevisar hur uppskattad du är.

Nere i stan idag såg alla lika olyckliga ut som alltid annars. Det var skönt! Hade småtjejer hoppat runt med rosor hade jag blivit illamående.
Mamma läste upp hälsningar i en tidning. "Älskar dig för evigt Micke", "Vi för alltid Niklas". Gör inte det en illamående så vet jag inte vad som gör det.

Det finns så otroligt många par som säger sig älska som ingen annan någonsin förut älskat, sedan tar förhållandet slut. Ändå fortsätter andra par hävda samma sak som så många andra gör. Tydligen känner ni alla samma sak men vägrar se att alla andra är precis som ni. Att ni faktiskt är som alla andra.

Jag tänker inte bli så blind, tänker inte skriva in till någon tidning för att visa alla hur lycklig jag är, tänker inte bli så fullständigt lurad så att jag börjar tro på att någonting kommer hålla för evigt.
Inte ens när jag (om det någonsin kommer hända) står längst fram i kyrkan och säger "ja" kommer jag tro på det.
Den äkta prövningen är inte då, den kommer först då man befunnit sig i ett äktenskap i många år och inser att man måste jobba aset av sig för att det ska fungera, lägga ner sin själ i det man gärna vill ska hålla tills döden avslutar skiten.

Visst, lycklig och kär kan man vara men man behöver ju inte bli fullständigt IQ-befriad på kuppen.

Jag avskyr att lämna katten hos veterinären. Att först stänga in henne i en liten bur och sen höra hennes jamande när man kör henne dit. Hur pass mycket tänker katter egentligen? Kan dem överhuvudtaget tänka "Vart tar matte vägen? Ska hon lämna mig alldeles ensam här? Kommer hon tillbaka?". Det är min fasa!

Idag opereras en av våra. Hon som har knutor i brösten. Halv två ska jag hämta henne sen är det tratt runt huvudet i tio dagar. Stackare!

---

I alla fall! Jag har börjat med mina listor igen. Allting gick ju rent åt skogen när jag bodde i brorsans lägenhet. Då var det typ "äsch, jag skiter i frukosten, sover länge, fikar på Maddes och köper kvällsmat med mig hem". Å så gick man upp typ tio kilo på två veckor..
Nu är det andra bullar.
Jag klarar det inte utan mina listor och varje dag består av säkert tio saker jag kan kryssa av.
Igår skulle jag gå upp 08.30 för att ta en promenad innan frukost, jag fixade det.
Idag skulle jag gå upp 09.00 för att ta en promenad innan frukost, jag fixade det (även om det var skitsvårt och otroligt jobbigt och jag gick och gäspade hela rundan i regnet och förbannade mig själv!!)

Får väl se om jag får ordning på mitt liv denna gången. Vilket försök är vi på nu?

5 679046 7163 869 gången gillt.

Drömkille sökes:

-Du ska ha spelat gitarr och sjungit sedan födseln utan att någonsin funderat på att ställa upp i Idol.

-Du ska ha ett stort skointresse och stödja mitt.

-Du ska vara rök- och snusfri.

-Du ska vilja umgås med dina killkompisar då och då.

-Du ska lyssna på rock, avsky radio och få huvudvärk av trance.

-Du ska ha med ditt skissblock vart du än går eftersom du då och då stöter på någonting som ger dig inspration till att skissa,rita och måla.

-Du ska vara galen, rolig och störd samtidigt som du då och då ska kunna vara seriös, lugn och mysig.

-Du ska vara barnkär.

-Du ska kunna bojkotta Alla Hjärtans Dag för att överraska mig en helt annan dag istället.

-Du ska smyga upp ur sängen på morgonen och borsta tänderna för att sedan lägga dig igen.

.. konstigt att jag är singel..