Charlotte

Man brukar säga att en människa aldrig hade klarat sig alldeles ensam. Att vi är så pass beroende av varandra att vi inte hade överlevt utan någon annan.
Ändå verkar alla vara så oerhört själviska och jag undrar hur folk ser mig. Om dem ser mig på det sätt som jag ser alla andra, som att jag bara bryr mig om mig själv. Som att jag bara kan glädjas med andra då jag är som mest lycklig själv. Som att jag alltid bara vill prata om mig själv och som att jag måste skrika ut till hela världen hur lycklig jag är. Och som att jag tror att alla bryr sig om mina problem och inte vill något annat än lyssna på dem.

Jag har märkt länge att allt inte är som det ska. Till och med dem man tror bryr sig visar sig ändå bara bry sig om sitt eget. Och jag som nästan bryr mig mer om andra än om mig själv ibland. Låter folk trampa på mig för att jag är övertygad om att jag kommer vinna på det någon dag.

Avundsjukan. Så fort något kul hänt och man berättar så får man ett leende och "va kuuul för dig!" men det känns inte. Leendet är inte äkta och frasen sägs bara för att det är det rätta att säga. Sen fortsätter det med ungefär "men du jag måste bara berätta en kul grej som hände mig idag.. la la la la la."

Jag vet att jag inte är sån men alla andra kanske uppfattar mig så?!

Jag slutade prata om mina problem för längesen för att jag märkte att ingen lyssnade. Men ska jag behöva sluta med att berätta det positiva för att ingen kan vara glad för min skull, för att ingen kan unna mig någonting.
För att alla verkar ha blivit så otroligt upptagna av sig själv att dem inte ser något annat.

"Du är för ung för att inte tro att allt kommer ordna sig"