Charlotte

Saknar tiden då varje lördag var bokad långt i förväg, då jag hamnade i chocktillstånd om det inte var utgång som gällde, då dricksen spreds givmilt i Helsingborgs stad, då dansskorna glödde.

Känner mig otroligt gammal då jag inte ens planerar att dra till Helsingborgsfestivalen och i ett desperat försök ringde jag Emma för att höra om hon kände samma sak.. men förgäves.

Det är väl kanske inte så konstigt att festandet lagts på is eftersom varje dag består av jobb, men en del av mig trodde att det skulle kunna gå att kombinera.

Det blev inte världens bästa sommar! Men hösten ska bli bättre än någonsin och då ska dansskorna fram igen! Dem ska glöda som aldrig förut, dricksen ska i princip vara bartendrarnas löneförhöjning.. Allt ska bli som förr!

Det var så mycket bättre förr..

Jag tycker att det är otroligt skoj med fåfänga och ytligheter! Visst skulle det vara sjukt tråkigt om ingen brydde sig om sitt yttre?
Jag tycker det är kul att sätta mål och förändras! Det tråkiga är att så många idag tittar för mycket på idealen och påverkas så mycket av media att viktminskingarna går till överdrift.
Det roliga är ju att hitta sig själv, att trivas med den man är och med hur man ser ut.
Frågan är om man någonsin blir nöjd, men hur skoj är det inte att försöka nå sitt eget ideal?!
Man ska sätta små mål längs vägen och låta det ta tid. Då tror jag att man så småningom kan se sig i spegeln och tänka "hey, det här är väl ungefär så pass bra som jag kan se ut utan operationer!"

Mina första mål just nu är:

* Gå ner X antal kilon
* Få bort det här hemska löshåret och få till en ljus, kort, snygg, trendig frisyr (Dem kommer nog hitta insektsarter i mitt hår som dem inte trodde fanns, precis som dem gjorde i Bob Marleys..)
* Fixa en höstgarderob som jag för en gångs skull är fullständigt nöjd med.

Inte helt omöjliga mål alltså men då de mixas med alla andra mål som inte rör utseendet blir det helt plötsligt för mycket för lilla Charlotte att ta tag i..

Fortsättning följer.. och jag vill gärna ha detta klart till den 21 oktober!!

Nu börjar det kännas på riktigt att jag inte varit ledig på evigheter. All motivation att ta tag i saker och ting när jag kommer hem från arbetet är som bortblåst. Orkar inte, vill inte.
Känner mig som en sliten fembarnsmamma med alkoholiserad make.
Ser antagligen ut som en också..

Trots detta gråter jag inte när lönekuvertet kommer och jag ser ju faktiskt ett slut på eländet (som egentligen inte är ett elände eftersom jag har relativt kul på jobben)
Än så länge är det den 3 september som gäller och jag längtar! Efter en till två veckor efter det datumet kommer jag vara så rastlös så jag klättrar på väggarna, men det får jag ta då.
Ge mig jobb på Scorett!! Då hade jag för en stund glömt bort att världen inte är lika underbar som jag vill att den ska vara.

Jag förstår mig inte på människor! Alltså, inte alls!
Jag förstår inte varför folk ska titta på samma sak som jag i affärer. Jag går fram till en folktom ställning med solglasögon men efter 5-10 sekunder står fem andra personer där och ska vända och vrida och prova och titta på precis samma glasögon som jag.
Jag förstår inte hur man kan messa, ringa, snacka som att man vill allt för att inte visa någonting, för att gå tillbaka till samma gamla människa som vanligt och helt plötsligt totaldissa den som fanns där, den som var så himla trevlig och underbar.
Jag förstår inte varför man lägger ner mynt och sedlar och plånbok i väskan och ordnar och donar vid kassan trots köbildningen bakom. Varför inte ta sin påse och ordna en bit bort?!
Jag förstår inte varför folk kämpar för att vara så himla coola och balla och normala. När blev det fel att bara vara sig själv?!
Jag förstår inte varför folk snackar så himla mycket för att sedan fega ur när det närmar sig.

Det är möjligt att det är jag som är dum men är inte livet för kort för att försöka vara något man inte är, vara med någon man inte vill vara med, endast drömma om den man vill vara med eller att aldrig göra det man alltid ville göra?!

Jag kommer aldrig att förstå varför vi vanliga, civilia och oskyldiga människor måste behöva lida för någonting vansinniga ledare vill uppnå.
Jag förstår inte vad det tjänar till att spendera otroliga summor pengar på vapen som sedan kommer döda ovetande kvinnor och barn.
Jag kommer aldrig att acceptera att världen vi lever i verkar totalt hjärtlös.

Jag lider med de drabbade i Libanon samtidigt som jag lider med alla andra som tvingas leva i krig varje dag.

---

Man behöver inte åka långt för att uppleva hjärtlöst beteende.
Det räcker att man tar sig till mitt jobb.
Där tvingar barn ner en stackars igelkott i en brunn innan dem slänger på locket och drar därifrån. Igelkotten simmar hysteriskt runt, runt, runt för att hålla sig ovanför ytan och i hopp om att finna en väg ut.
Flåsandet från brunnen fick Maria att uppmärksamma det stackars livet och till sist kunde den pusta ut uppe på land och efter ett tag orkade den krypa in i en buske.
Det skar till i hjärtat på mig när jag hörde vad som hänt och hade jag sett när det inträffade (vem vet, den har kanske simmat runt där hela helgen?!) hade det svartnat totalt för ögonen på mig. Det hade helt ärligt talat inte förvånat mig alls om jag hade tryckt ner den skyldige i brunnen och slängt på locket.
Skulle en människa lida mer än igelkotten gjorde? Skulle människan ha varit mer rädd?

Jag lider med de stackars djuren som tvingas leva på denna jord med oss människor som inte gör annat än förstör. Vi är ingenting annat än fruktansvärda!

För första gången någonsin fick jag snabbt dra upp telefonen på väg hem från jobbet och ringa 112 då jag körde förbi ett garage som stod i lågor.
Först tittade jag mig omkring för att se om någon annan kanske ringt men inte en människa syntes någonstans så jag hade inget val.
Jag var även så pass smart så att jag ställde mig på bra avstånd i fall att det fanns exploderingsrisk (hey, man har väl sett en del filmer) och hade jag inte vetat bättre hade jag skrikit "men skynda er hit istället då!" då mannen jag pratade med ställde tusen frågor om hur röken såg ut, om jag såg lågor, om det fanns bilar i garaget, vad jag hette osv.
Hälften av frågorna kunde jag inte ens svara på men brandbilarna nådde slutligen fram och branden kallas för mordbrand i tidningen. Herrejisses, vilket drama jag hamnade i... nästan.

I natt drömde jag att jag var The Strokes groupie. Hur sjukt är inte det? Dessutom hade jag lukjärn och sopsäckar med mig upp på scenen där jag grovhånglade med trummisen och önskade att det var sångaren. Jag har aldrig påstått att jag är normal!

Häromdagen såg jag en kille i min ålder bjuda 8-10åringar på cigg. Hela gänget sken upp och tvekade inte innan dem glatt tackade ja. Dem såg inte lika förtjusta ut när första blosset var taget.
Jag tyckte inte ens illa om barnen eftersom man faktiskt tyckte att det var ganska ballt en gång i tiden. Men jag hade kunnat gå fram och ge killen en rak höger. Han tyckte verkligen att han var riktigt cool när han gav cancerpinnen till barnen och lät dem suga in skiten.
Det borde inte vara tillåtet att vara så otroligt dum i huvudet!

Man kan inte bara vara snäll utan att folk börjar ifrågasätta varför.
Vad är han ute efter?
Vad har hon för baktanke?
Folk har svårt att förstå att ett leende kan räcka som tack.
Värst är det när tjej är snäll mot kille. Genast får han för sig att hon är kär och rusar därifrån om han inte är intresserad. Jag hoppas att det är en mognadsgrej och att snubbar slutar fly för att man är schysst.

Vissa människor är inte så schyssta tyvärr. Som människorna där jag jobbar som häller ut fem sopsäckar med skräp vi plockat upp. Det var bara till att dra på sig handskarna och ta upp skiten tills man kom till de vita maskarna i botten. Då klarade jag inte mer!
Eller de små irriterande barnen som går framför ens fötter och häller ut läsk tills drycken tar slut och burken slängs på marken. Jag ber dem schysst att ta upp den igen och visst det gör dem, men när jag vänder ryggen till hör jag burken falla. Jag ger upp och går därifrån.

Det är lätt att bli bitter när man går runt därute, speciellt nu när vi tvingas sitta i gassande sol och rensa ogräs förhand. Ni skulle sett sträckan som ska vara klar i augusti. Det får mig att undra om vi är de mest utsatta sommarjobbarna!

Trots detta syns det ett stabilt leende på mina läppar och vi sjunger och dansar och har vattenkrig och mycket annat som förgyller dagarna i solen.

Andra som förgyller dagarna är de härliga människorna som också dyker upp lite då och då. Det är dem som hämtar nytt kallt vatten åt oss och ger oss någon god frukt så vi får lite energi. Eller de som kommer gåendes med sina hundar och snackar bort en kvart. Det är sådana småsaker som man får lära sig att uppskatta.
Det hjälper inte att klaga över hur tråkigt det är att rensa ogräs eller hur drygt det är att måla. Allt i livet är inte roligt och då gäller det att man uppskattar att man fick ett bra lukjärn eller en lagom pensel.

Det lilla blir stort!

Idag fick vi Sprite och glass av en hyresgäst för att han uppskattade vårt arbete. Det finns underbara människor kvar! De dagar jag är tveksam måste jag fokusera på de härliga jag träffat, listan blir längre och längre men vissa försvinner under tidens gång.

Jag fick en skiva också idag! Lyssnar igenom låtarna nu, 18 låtar jag aldrig hört förut, 6 band jag inte känner till. Så himla kul att upptäcka ny musik. Det enda jag plågats med i hela mitt liv är typ radiopop som aldrig tilltalat mig så extremt som den musik jag lyssnar på nuförtiden.
Precis som att jag hittat mig själv och inte längre är hjärntvättat av skiten radiokanalerna spelar om och om och om igen tills låtarna är totalt söndertrasade och gör ont i öronen.
Som Sebastian Karlssons- Do what you're told som jag hör minst 5 gånger om dagen eller Lalehs myslåt som gör mig illamående.
Tacka vet jag musik som aldrig spelas på radio!

Jag såg Sommarkrysset, Botten-Anna-snubben fick verkligen en adrenalinkick. Det märktes när han skrek ut över Sthlms pensionärer "I lööööv you". Jag blev lite röd om kinderna och inte berodde det på hans heta Stockholms-stekare-look. Snarare "ååh nej, lugna ner dig, hoppa inte sådär, kom ner på jorden". Men det är kanske inte så lätt, så snabbt som kändisskapet nådde honom. Jag hade säkert också skrikit något pinsamt och fått värsta flippet.. det är ju stort..

Tacka vet jag IdolOla som åker privatflygplan.

När jag handlade Coca Cola och cheddarpopcorn inför fotbollen ikväll handlade andra blandvatten och snacks till festen. Då längtade jag mer än någonsin till dansgolvet!
Där lämnar man allt annat utanför portarna och lever för stunden.

Innan sommarens början lovade jag mig själv att göra detta till den bästa sommaren någonsin. Nu sitter jag här och längtar till hösten som jag tänker göra till den bästa någonsin. Sådär skjuter jag fram livet hela tiden och alla småsaker som hör till. "Det där ordnar jag på måndag!", "det där är ingen brådska", "det där fixar jag till hösten". Det där är Charlotte i ett nötskal och jag måste ändra på det.
Men det tar vi på måndag..

Vet inte vad det är men jag smälter då jag ser att han bär på ett par Converse eller andra balla sneakers. Efter titten neråt glider blicken sakta men säkert uppåt OM jag är nöjd med det därnere vill säga. Skorna alltså!
Om jag får vara sådär äckligt ytlig vill jag ha en skateare med coola sneakers som åker skateboard och spelar gitarr på fritiden.
Snälla, roliga, härliga, omtänksamma snubbar kan väl vara okej, men oh la la vad skateare är heta!

Men han finns kanske bara i min hjärna.. den där jag skrattar med och sitter på trottoarkanten och tittar på då han försöker styla på sin bräda. Den där som jag ligger i sängen hos då han plingar på sin gitarr litegrann..
Allt annat verkar tråkigt! Vem behöver långa skogspromenader då man kan sitta vid rampen och njuta av utsikten och vem behöver åka runt i en fin bil då man kan ligga under en filt och lyssna på gitarrspelande.
Det finner jag mest lockande av allt!

Men vem är jag att få min dröm uppfylld?!!

.. spännande fortsättning följer, förhoppningsvis!

Om jag räknar i almanackan får jag fram att detta är min femtonde dag i sträck som jag jobbar. Innan dess hade jag ju trots allt ledigt på midsommarafton! Det känns helt okej och idag fick jag sova ut. Man sover dock inte som bäst i denna värmen. Trots endast lakan svettades jag som en gris hela natten, men jag sov i alla fall från och till fram till klockan blev tio.

Enligt mitt stjärntecken Vågen ägnar jag hela mitt liv åt att hitta den rätta. Om jag nu ska bortse från att jag anser att man ska leva livet innan det sker så kan jag se tydliga tecken hos mig själv som faktiskt bevisar att detta är helt korrekt.
Jag tänker ofta på hur jag vill ha det och med vem. Det är inte så illa att jag fantiserar om varenda kille/man jag ser på stan och undrar hur våra barn skulle sett ut.. men då jag cyklar förbi koloniområdet på väg hem från jobbet och ser alla gamla par som säkert varit tillsammans i 150 år kan jag inte låta bli att drömma mig bort till då det är jag som sitter där med min bästa vän, min livspartner.
Jag vill vara lycklig då! Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och ångra hälften av de saker jag gjorde och inte gjorde. Jag vill se in i min mans ögon och känna det jag kände första gången jag förstod att det skulle bli vi. Jag vill antagligen leva det liv som aldrig existerat, möjligtvis på film, men aldrig i verkligheten.

Jag är en riktig drömmare som aldrig är nöjd med nuet. Jag njuter inte av det jag har nu, jag njuter av det jag ska få.. det jag tänker skaffa mig, det jag drömmer mig bort till.
Jag längtar dit..

Idag ville jag och hela min kropp spendera pengar så efter jobbet blev det köpcentra. Snabbaste rundan men jag hann shoppa tillräckligt ändå. Underbart! Det där med att spara är inte min grej men om vi nu ska vara petiga så köpte jag INGA nya kläder alls eftersom jag sparar mig till en ordentligt shoppingrunda till hösten. Det var väl smart och ekonomiskt?

Äntligen helg men mitt arbetande fortsätter ett tag till. Dock känner jag ett otroligt sug efter dansgolvet. Nästa helg måste jag dit! Om jag så ska dra dit ensam..

Om man hittar någon som man verkligen vill vara med och som känner detsamma finns det ingenting som heter "jag har inte tid!". Trots långa arbetsveckor och trötta kvällar tar man sig tiden. Gör man inte det så vill man helt enkelt inte tillräckligt mycket.

Många unga tjejer gör misstaget att tro att killen som just dumpat dem fortfarande bryr sig. Vidriga sms som beskriver hur sårad du är går INTE hem. Han kommer inte komma krypande tillbaka och be om förlåtelse, han kommer inte plötsligt komma på att han vill ha dig tillbaka.
Vet ni vad som tar hårdast? Att inte höra av sig alls, att glömma hans namn, att glömma att han någonsin existerade.
Det blir dessutom hundra gånger lättare för dig som tjej att glömma honom om du ständigt övertalar dig själv om att han är glömd för längesedan.

Idag var det minst sagt hett att jobba och smartasset har gett oss svarta tröjor och långbyxor att jobba i. Det tackar vi för!
Luka, luka, luka, städa, städa, städa, plocka skräp, plocka skräp, plocka skräp. Där har ni min vardag.. kanske inte exakt i den ordningen, men ändå.
Det kan tyckas att man borde tröttna och bli fullständigt deprimerad, men hallå, jag får vistas ute i solen, jag bestämmer själv i vilken takt jag vill jobba och jag gör det dessutom så roligt det bara går med vattenkrig och finaste frukostmackorna.
Det gäller att fokusera på det man trivs med, vill jag vara deprimerad kan jag fokusera på fel saker.. men för tillfället väljer jag att vara lycklig.

Mamma och pappa har semester och kommer hem brunare och brunare från stranden varje dag. Jag kommer hem med en alltmer röd näsa men i övrigt samma blekfisiga kropp.. Känns väl sådär, men är det någon som är värd semester så är det dem två.

I alla fall, Carola slängde sig ut i publiken igår på Allsång på Skansen. Japps, jag satt spikad med mamma. Till och med jag kan lista ut att man inte slänger sig på mage, hallå, som kille kanske.. men vi tjejer har liiite mer att tafsa på. Dessutom sa hon efteråt att det kom alldeles spontant, yeah right, snickare byggde om scenen så att avståndet mellan den och publiken blev kortare innan programmet bara för skojs skull eller?
Men jag har inget emot henne, håller inte med alla dem som avskyr henne. Som artist är hon ju grym, som privatperson känner jag inte henne som alla andra som dömmer henne tycks göra.

Sommar, sommar, sommar

..och här går jag och drömmer mig bort till hösten...

Någon gång inom den närmsta framtiden ska jag lära mig att spela gitarr. Jag brukar plinga på den i största hemlighet. Sätter på musik alltför högt så att jag inte hör min ostämda sak och låtsas spela riktigt bra. Då lever jag! En riktigt speciell känsla och jag förstår plötsligt hur Robbie Williams känner sig då han står inför tusentals människor och agerar ut allt han har inom sig. Det gör jag också, här på mtit rum, då inte ens katterna är hemma.
Esteten finns där inom mig och jag älskar det.

Just nu består mitt liv endast av jobb, måndag - söndag. Än så länge är det inte ens jobbigt eftersom jag trivs så himla bra. Man ska aldrig tappa hoppet om att det faktiskt finns underbara människor.. dem finns, och mina arbetskamrater är sådana.
Tror ändå att jag kan behöva en månads semester när sommaren är över..

Känns lite passé att totalt rådigga Håkan Hellström men jag gör det! Kan verkligen inte hjälpa det men han är himla skön och jag tröttnar inte.

Kan ligga vaken i timmar på nätterna och planera och drömma mig bort till världens brakfest på min 20årsdag. Skulle vilja bjuda alla jag känner och någonsin känt bara för att få träffa alla. Det finns otroligt många som jag saknar och aldrig riktigt glömt bort, jag skulle vilja ses igen.

Det nya uttrycket (istället för lampan är tänd men ingen är hemma eller hissen har inte gått ända upp)
Butiken är öppen men ingen shoppar!

Mitt hår ställer till stora problem. Pinsamt att erkänna men den här hårförlängningen skulle åkt av för längesen. Jag blir bara inte färdig (och jag vågar inte) att gå ner till frisörsalongen och beställa tid och grejer. Dreadlocks kan man väl säga att min hårbotten är full av och det är direkt megapinsamt att gå ner till en salong som ska kolla på det. Är rädd att dem ska kalla det ett hopplöst fall och att jag till sist tvingas raka av skiten.
Känner nästan att jag vill vara blond igen, trots att jag inte trivdes som blondin så ställde det inte till några problem alls och alla andra tyckte att det passade mig bra.

I alla fall, pengasparandet har börjat och det första som ska fixas i höst är eländet på huvudet. Får väl spendera en del pengar för att få det precis som jag vill i någon stad jag aldrig någonsin kommer besöka igen.

Blondin blir jag aldrig, möjligtvis lite ljusare brun..

Men ja, dagens råd kan väl bli att aldrig få för sig att färga sitt hår svart. Jag gjorde den tabben en gång och det kommer kosta mycket tid och pengar för att få någon reda på det igen.

Jag älskar fåfänga!

Efter att ha glidit runt på årets karneval i drygt en timme (kändes dock som evigheter) insåg jag för femhundraelfte gången att detta stället inte är något för mig. Jag trivs inte här och jag hör definitivt inte hemma här.
Ställer mig längst fram tillsammans med min partybabe Emms för att njuta (eller shejka loss) till Svenska Akademien men insåg strax att jag var totalt omringad av 14åriga (som säkert börjar närma sig 17-18 egentligen) pojkar och 15åriga blonda småtjejer och höll typ på att spy av deppkänslor. Vi drog oss bakåt i hopp om att finna folk i lämpligare ålder men det enda jag fick var en 40+ äcklig man med hästsvans som började ta mig runt midjan. Precis som att man inte var tillräckligt deppig redan?
Det slutade alltså med att vi drog hem alldeles för tidigt, men vad ska vi där att göra?

Det enda Landskrona består av är folk som bryr sig så sjukt mycket om vad andra tycker och tänker. Här finns bara folk som redan bildat sin uppfattning om mig och den håller dem fast vid. Här finns antingen småungar som tror att dem blivit vuxna eller gamlingar som tror att dem är unga.
Här finns massa fyllon som drar ner sina stackars barn och helt seriöst tror att barnen ska bli glada av att springa runt bland karusellerna medans föräldrarna dricker sig asnitade i något skabbigt tält. Vet inte hur många barnvagnar jag såg efter kl.23.. hur sjukt är inte det?

Här finns massa folk som bara går rakt förbi en människa som ramlat på cykel och slagit i bakhuvudet, i tro om att personen bara varit alldeles för full. Hur kan man göra så? Är det så sjukt himla jobbigt att gå fram och fråga hur det har gått, om det önskas någonting, om personen känner att vi kan göra någonting överhuvudtaget.
Men icke, vi trampar hellre över, tittar lite snett bakåt i ren nyfikenhet, tittar framåt igen och glömmer bort det som skett bakom. För så är vi, här i Landskrona.. (kanske överallt??)

Om jag inte hör hemma här och det är likadant överallt, vad gör jag då????

Tacka vet jag underbara människor, men här i Landskrona finner ni inga sådana.

Jag är en hårt arbetande kvinna. Det känns bra, förutom kvinnobiten. Känner mig inte direkt kvinnlig.. borde jag det? Kvinna låter så vuxet.. så inte jag.
Jag är en hårt arbetande ... eeh... ungdom?... ja, det känns bättre.

Det känns i alla fall bra att jobba, på riktigt.. eller ja, det kallas ju sommarjobb va, men jag jobbar ju inte mindre för det. Kl. 7-16 så gott som varje dag och sådär lagom härligt trött är jag när jag kommer hem.

Det var inte meningen att vara vaken såhär länge idag (klockan är typ 23) men Matilda ringde.. All the way from Deutchland. Hon skickade värsta balla strumporna till mig därifrån med fotbollar och Tysklands färger. Klockrent med tanke på att Sverige åkte ut mot just Tyskland.
Jag saknar henne megamycket och det har bara gått två veckor. Hon är en av mina viktigaste stöttepelare och helt plötsligt tvingas jag hålla upp allting på egen hand. Men det ska fungera ändå, så långt bort är hon inte och det är snart november!

Känner mig inte det minsta trött på att jobba måndag-söndag... än... det lär komma alltså, men än så länge klagar jag inte ens litegrann och den känslan ska jag försöka hålla fast vid. Ska försöka minnas hur trött jag var på att vara arbetslös och hur gärna jag ville ha det precis såhär som jag fick det. Det ska nog gå!

Ingen filosoferande idag, bara ett helt vanligt och tråkigt inlägg, men det får duga för denna gången. En liten inblick i hur min vardag ser ut fick ni allt och det kan va ett härligt avbrott från allt depp.

GodNatt

Män - Gör kvinnor helt galna, om man är hetero vill säga.
Det är nästan läskigt så tydligt det blir när en kvinna är förälskad. Hon blir sådär äckligt tjejig, fnittrig och paranoid.
Det är lätt att säga som singel att man aldrig tänker bli sådär fjantig men likväl sitter man där och grubblar och ältar över varför han inte messat tillbaka på två timmar eller vem hans tjejkompis Lina egentligen är.
 
Jag tycker det är fruktansvärt läskigt att man kan bli sådär hjärntvättad av "kärleken". Om det nu ens kan kallas kärlek alltså, snarare kärlek för kärleken, besatthet eller ren och skär och oskyldig förälskelse.
Kvinnor bygger upp piedestaler som männen trivs bra på. Där ser man bara allt det positiva och allt det negativa är liksom bortspolat, det existerar inte ens.
På piedestalen har mannen världens finaste kropp trots ölmagen, han har världens finaste klädstil trots vita strumpor, han har världens mjukaste läppar trots den sunkiga smaken av vitlök.
Vi hjärntvättar liksom oss själva, vill att han ska vara så himla mycket när han bara står där som en i mängden och faktiskt inte är speciell alls. Men för oss är han den bästa som finns och ingenting förändrar den synen.

Undrar egentligen vad som gör oss sådär blinda. Det gör inte längre någonting att han skriver "lungt" eller att han ställer dumma och pinsamma frågor och de där vita strumporna tvättar man så gärna.

Det är kanske bra samtidigt, för även de knäppaste och konstigaste männen har goda chanser att finna någon som bygger en snygg och ståtlig piedestal där ingenting annat än de positiva sidor som knappt existerar syns.