Charlotte

Jag kommer på mig själv med att ligga brevid honom och undra hur allt detta kunde ske. Hur jag lyckades skaffa mig ett vettigt förhållande som hållit längre än jag någonsin kunde tänka mig. Som fungerar bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Jag kan helt enkelt inte förstå att jag, bruden som aldrig lyckades med någonting mer än för kvällen helt plötsligt inte kan se mig själv utan honom.
Jag råkar fortfarande svara "javisst" på frågan "är du singel?" för att jag är så van vid att göra det och när folk frågar vem Adam är kan jag knappt uttala orden "han är min pojkvän". Jag är så usel på detta..
Att jag inte kan vänja mig hjälper mig kanske att inte börja ta det för givet. För jag vill aldrig någonsin sluta fnissa när han pussar på mig, jag vill inte att fjärilarna ska sluta dansa när han håller om mig på natten. Jag vill inte glömma bort att det kan ta slut när som helst och att jag måste njuta av allt medan det finns här.
Jag kan inte förstå hur jag lyckades men det kanske inte är nödvändigt. Jag kanske skulle kunna nöja mig med att inte förstå någonting och fortsätta ligga brevid honom, peta på honom lite då och då för att kolla så han verkligen ligger där på riktigt och glömma bort att allt har ett slut. Just nu har vi en evighet.