Charlotte

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Vem kunde ana att man skulle sitta i en solstol en hel vecka och svettas som en gris bakom ett par solglasögon med vatten, vatten bara vanligt vatten i famnen? Vem kunde ana att jag skulle spilla både blod, svett och massa tårar?

På festival stöter man på sånt man varken vill eller kan stöta på i verkligheten. Som Camp Nude där allt bara hängde och slängde dagarna i ända. Man vande sig inte riktigt vid paketen i olika färger och storlekar, inte jag i alla fall.. jag är nog alldeles för pryd för sånt.
Jag sitter och funderar på om jag är någon trogen festivalare egentligen. Om jag inte är alldeles för bekväm och för lugn för det där livet. Jag super mig inte så packad så jag inte kan stå på mina egna ben och jag visar inga bröst för lite popcorn.
I och för sig besöker alla möjliga olika typer Roskildefestivalen, jag såg till och med barnfamiljer där mamman såg ut att vara sjuksköterska och pappan advokat med två små blonda flickor i vars en hand. Jag såg brats från Stockholm och knarkare från Danmarks småstäder.
Alla har en sak gemensamt och då utesluter vi musiken. Alla står ut med bajjamajjor, brist på dusch och trivs i tält. Jag orkar inte med någonting av det där.
Man går på toaletten ett visst antal gånger om dagen och jag klöktes ungefär fem till åtta gånger varenda gång. Inte konstigt jag kommer hem hes som tusan. Dessutom vill jag duscha, kunna titta mig i spegeln, föna håret, sova med täcke och kudde i en ordentlig säng.
På många sätt är jag ingen festivalare alls.

Innan jag åkte oroade jag mig allra mest för hur det skulle gå mellan mig och Adam. Ni som är trötta på kärlekssnack behöver inte läsa vidare. Det hade inte jag gjort..
Jag är inte mer än brud. Visst hade jag bestämt mig för att inte bli sur på honom en enda gång under hela veckan och sur kan jag väl inte riktigt säga att jag har blivit. Jag har däremot känt mig otroligt orolig varenda minut för att det skulle hända honom någonting. När man ligger och lyssnar till ambulansernas tjut var femte minut, hör talas om hur många som förts till sjukhustälten för att dem druckit alldeles för lite vatten, blir erbjuden droger minst en gång varje dag och hör om överdoser och andra olyckor kan jag bara inte hjälpa att jag börjar nojja om att den jag tycker om allra mest är en av de drabbade. Jag kan bara inte hjälpa att jag skulle vilja att han hade hört av sig lite då och då och kanske till och med hade velat träffa mig en eller två gånger extra.
I stället var avståndet mellan oss som mellan himmel och helvete och jag har absolut ingen aning om vad han gjort under större delen av veckan.

Förutom allt det negativa, förutom att jag kommer hem med världens förkylning så har vi haft det riktigt bra. Men sånt är så mycket tråkigare att läsa om.
I stället säger jag som såhär.
Radioheadkonserten med Adam och The Streets-konserten med Emilie, solstolar i en ring med riktigt sköna människor, sommarnätter, fest och enkelheten har faktiskt gjort det hela värt mödan.