Charlotte

Ända sedan jag skaffade mitt första förhållande har bloggen sakta men säkert körts i botten. Jag blir inte riktigt nöjd med någonting jag skriver och ser inte lika bittert på livet som förut. Eftersom vi hållit ihop i över ett halvår nu och jag är lika nyförälskad nu som i början ser det inte ljust ut för mitt skrivande.
Visst skulle jag kunna skriva om hur lycklig jag är, hur gott vi lever och hur mina/våra framtidsplaner ser ut men jag vet själv att sånt inte är lika roligt att läsa om. Jag är dessutom inte alls särskilt duktig på att formulera de ljusa och livsglada tankarna.
Så jag säger härmed på återseende,för jag tänker verkligen inte säga farväl. Skrivandet är min räddning och terapi på många sätt men jag tänker i stället lägga ner energin på att få i ordning den där "romanen" jag så länge filat på. Jag återkommer kanske snarare än jag tror, på bara sekunder kan livet vändas upp och ner och ut och in och då är jag inte sen på att börja skriva igen.
Gott folk, jag tackar så länge och tveka inte att höra av er om det är något ni undrar.
Det är inget sorgset farväl, det är ett "vi ses snart igen och då har jag en massa roligt att skriva om, jag ska bara låta mitt liv bli lite mer intressant först".

Det är inte min dag idag, inte överhuvudtaget. Jag har sovit otroligt dåligt i natt och försökt vila bort förkylningen hela dagen utan att lyckas.
Ibland slängs man dessutom rakt ner i asfalten med huvudet före och jag har oturen att drabbas då jag är som minst lämpad för det, dagar jag inte alls har krafter att bemöta det. Dagar då minsta lilla motgång får en att lägga sig ner på soffan och stirra upp i taket, timme efter timme. Dagar då man då och då drabbas av ångest så man knappt kan andas, dagar då man glömmer bort ljuset som borde finnas någonstans där långt, långt framme.
Jag vill bara ge upp samtidigt som det inte är något alternativ.
Hjälp mig!

Tisdagar måste vara den drygaste dagen under veckan. På måndagen tror man att man har snappat upp nya krafter över helgen, på tisdagen inser man hur fel man hade, på onsdagen tröstar man sig med att det är torsdag i morgon och efter torsdagen kommer fredagen, den allra bästa dagen bortsett från lördagen. Söndagen skulle man haft två eller tre på raken av, nu blir det bara någon sorts nedräkning inför måndagen och där börjar vi om.

På torsdag börjar Landskronakarnevalen. Jag går den till mötes kluven och skeptisk. Jag längtar eftersom jag så fort jag bara kan tänker dra ner och äta langos, jag ser dock inte fram emot alla berusade medelåldersmänniskor som sitter med sina ungar i öltälten och jag idiotförklarar alla som tar med sina hundar.
Jag ska försöka blicka bort, jag ska försöka att inte bry mig. Jag ska försöka göra denna karnevalen till en av de bästa. Om jag inte trivs smiter jag bara upp i lägenheten och gömmer mig. Så enkelt är det!

Ibland, helt utan förvarning, blir jag sådär lycklig som man inte brukar få vara alldeles för länge. Jag är stolt över mig själv att jag trots en ordentlig förkylning med hosta och jättehes röst cyklade iväg till jobbet i morse. Jag är stolt över att jag nästan rusade uppför världens jobbigaste trappor och drog direkt till City Gross och handlade hur mycket mat som helst för 200 spänn. Jag är stolt över att jag orkade bära kassarna hem igen och att jag duschade och gjorde mig så fin som det bara går i väntan på Adam.
När jag sen satte mig här och pustade ut blev jag sådär lycklig som jag är just nu, trots tröttheten i hela kroppen. Trots att det bara är måndag.
Vi får väl helt enkelt se hur länge jag får vara lycklig denna gången.

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Vem kunde ana att man skulle sitta i en solstol en hel vecka och svettas som en gris bakom ett par solglasögon med vatten, vatten bara vanligt vatten i famnen? Vem kunde ana att jag skulle spilla både blod, svett och massa tårar?

På festival stöter man på sånt man varken vill eller kan stöta på i verkligheten. Som Camp Nude där allt bara hängde och slängde dagarna i ända. Man vande sig inte riktigt vid paketen i olika färger och storlekar, inte jag i alla fall.. jag är nog alldeles för pryd för sånt.
Jag sitter och funderar på om jag är någon trogen festivalare egentligen. Om jag inte är alldeles för bekväm och för lugn för det där livet. Jag super mig inte så packad så jag inte kan stå på mina egna ben och jag visar inga bröst för lite popcorn.
I och för sig besöker alla möjliga olika typer Roskildefestivalen, jag såg till och med barnfamiljer där mamman såg ut att vara sjuksköterska och pappan advokat med två små blonda flickor i vars en hand. Jag såg brats från Stockholm och knarkare från Danmarks småstäder.
Alla har en sak gemensamt och då utesluter vi musiken. Alla står ut med bajjamajjor, brist på dusch och trivs i tält. Jag orkar inte med någonting av det där.
Man går på toaletten ett visst antal gånger om dagen och jag klöktes ungefär fem till åtta gånger varenda gång. Inte konstigt jag kommer hem hes som tusan. Dessutom vill jag duscha, kunna titta mig i spegeln, föna håret, sova med täcke och kudde i en ordentlig säng.
På många sätt är jag ingen festivalare alls.

Innan jag åkte oroade jag mig allra mest för hur det skulle gå mellan mig och Adam. Ni som är trötta på kärlekssnack behöver inte läsa vidare. Det hade inte jag gjort..
Jag är inte mer än brud. Visst hade jag bestämt mig för att inte bli sur på honom en enda gång under hela veckan och sur kan jag väl inte riktigt säga att jag har blivit. Jag har däremot känt mig otroligt orolig varenda minut för att det skulle hända honom någonting. När man ligger och lyssnar till ambulansernas tjut var femte minut, hör talas om hur många som förts till sjukhustälten för att dem druckit alldeles för lite vatten, blir erbjuden droger minst en gång varje dag och hör om överdoser och andra olyckor kan jag bara inte hjälpa att jag börjar nojja om att den jag tycker om allra mest är en av de drabbade. Jag kan bara inte hjälpa att jag skulle vilja att han hade hört av sig lite då och då och kanske till och med hade velat träffa mig en eller två gånger extra.
I stället var avståndet mellan oss som mellan himmel och helvete och jag har absolut ingen aning om vad han gjort under större delen av veckan.

Förutom allt det negativa, förutom att jag kommer hem med världens förkylning så har vi haft det riktigt bra. Men sånt är så mycket tråkigare att läsa om.
I stället säger jag som såhär.
Radioheadkonserten med Adam och The Streets-konserten med Emilie, solstolar i en ring med riktigt sköna människor, sommarnätter, fest och enkelheten har faktiskt gjort det hela värt mödan.