Charlotte

Jag känner att jag glider längre och längre ner i kärleksträsket. Har blivit sån där riktig mjukis som får tårar i ögonen då jag här talas om förlovningar och ser kärleksfilmer med näsdukar i smyg. Jag har blivit sån jag lovade mig själv att aldrig bli, jag har börjat bry mig för mycket. Jag har börjat tycka om för mycket.
Jag vet om det men det finns ingen återvändo nu, jag får låta mig själv flyga fritt för att någon gång falla hårt mot marken, jag får ta smällen då, inte nu.
Ett av mina nyårslöften i år var ju att våga slänga mig utför stupet och hoppas att linan är lagom lång. Det går ganska bra och jag har hittat en riktig guldklimp som hjälper mig på traven.

Oroa er inte, jag kallar ingen snuffis, jag låter mig inte kallas älskling och jag tittar inte på bröllopsklänningar på Blocket då ingen ser. Charlotte lever fortfarande!