Charlotte

Man kommer inte långt på att vara snygg med mig, inte långt alls faktiskt. Det känns skönt att ha kommit ur stadiet då man kände sig mer eller mindre hotad av snygga människor, jag har ju aldrig varit en av dem själv. Nu inser jag att det inte spelar någon roll, att man kommer så himla mycket längre med att vara trevlig.
Ett exempel kan ni ju få, igår då vi besökte Mimmis supersnygga lägenhet för en tjejkväll blev vi plötsligt invaderade av ett gäng killar och det måste jag ju erkänna att man aldrig har någonting emot. Däremot tycker jag det är ganska självklart att man inte bara kommer in, säger ett snabbt hej, tar över datorn, höjer musiken och byter låtar utan att ens blicka bakåt mot 7 heta brudar i soffan. Det slutar spela roll hur snygg du är då du inte ens kan presentera dig eller fråga om det är okej att byta låt.
Jag älskar enkla människor. Människor som inte anstränger sig för att se så bra ut som möjligt, som bara är och som är öppna för att träffa nya människor. Kommer man in med ett leende på läpparna och säger hej och slår sig ner i soffan spelar det absolut ingen roll hur man ser ut.
Det är trots allt utseendet som spelar minst roll i slutändan. Utseendet försvinner förr eller senare och då måste man ha någonting annat att bidra med. Till exempel en oslagbar humor som aldrig dör. Med humor kommer man hur långt som helst och har dessutom så roligt man bara kan på vägen.