Charlotte

Om jag får drömma mig iväg riktigt ordentligt hade jag velat ha ett tak av glas. Då hade jag kunnat ligga vaken lika länge som stjärnorna lyser. Det är någonting speciellt med stjärnor som gör mig totalt lugn i hela kroppen och jag tröttnar aldrig på att stirra rakt upp i natten på den svarta himlen med alla sina diamanter.
Jag vandrar hem från stan, andas in den kalla luften och stirrar rakt ut mot ingenting och önskar att promenaden hem vore mycket längre. Dem finns liksom kvar, som ingenting annat gör så finns dem där varje gång jag tittar upp och det är skönt, det är tryggt.
Jag måste erkänna en sak gott folk och det blir hårt för vissa att få reda på det. Jag är en äkta romantiker, innerst inne. Jag älskar eviga promenader i natten och hade säkert blivit sådär fånigt, äckligt lycklig om någon köpt en stjärna till mig.
Mitt enda problem med romantik och gulligull är människor som tror att dem menar det, som spyr ut att dem älskar hit och dit utan att egentligen mena det, sådär innerligt som man måste göra för att det ska bli bra. Folk som skryter om hur lyckliga dem är och går hand i hand för att visa alla andra hur bra dem har det, att ingen annan har det så bra som dem.
Den där äkta romantiken, romantiken jag faktiskt står ut med och drömmer om, är den riktiga romantiken som är mellan två människor, som inte behöver skrikas ut för att finnas där.
Den vill jag uppleva, en enda gång.. under stjärnorna.