Charlotte

Jag blundar så ofta jag bara kan och drömmer mig bort. Till då jag på något sätt kommit över rädslan och vågar chansa. Då jag inte nöjer mig med att drömma om det jag egentligen vill ha.
Det känns grymt jobbigt att jag så länge varit nöjd med alldeles för lite. Vem kunde tro att det fanns mer?

Jag längtar tills jag slipper ligga i sängen och stirra upp i taket, tills jag slipper hosta så fort jag börjar prata, tills jag kan satsa på att så småningom kanske våga chansa. Det kan ju vara värt det..


Flum? Fortsättning följer..