Charlotte

Jag är svår att tillfredsställa. Jag kan inte ta komplimanger men jag avlider utan dem. Jag raderar gulliga sms men ler då jag läser dem. Jag bokar resor till Kiruna för att fly men sätter aldrig mig på bussen. Jag är kyligast i världen samtidigt som jag mår sjukt dåligt så fort någon jag bryr mig om gör det.
Jag är livrädd för att bry mig för mycket och bygger upp en hel mur runt omkring mig av det starkaste materialet så att ingen kan ta sig igenom. Jag går omkring med alla taggar utåt så att ingen ens vågar peta på mig.
Jag tycker synd om dem som försöker förstå sig på mig och jag avskyr att jag inte bara kan släppa alla rädslor och se vad som händer om jag visar det jag känner.
Om jag vågar uttrycka mig på annat sätt än skriftligt kanske jag skulle kunna vinna allt det där jag drömmer om, allt det där jag skulle vilja ha.
Jag har länge funderat över vad det är som fått mig att bli så.. stenlik... men kan verkligen inte komma på en vettig anledning.
Jag har ingen anledning att leva som om jag blivit mer sårad än någon annan någonsin blivit.
Jag ser mina vänner dejta två-tre gånger för att det sedan är ett faktum är dem är tillsammans. Sen håller det dessutom i evigheter och allt är så himla bra. Tills det plötsligt går dåligt, dem gör slut och några veckor senare har dem någon ny i sikte. Det är mer normalt, det är så ungdomen ska vara, eller?

Jag däremot, dejtar en enda gång för att sedan inse att det aldrig kommer fungera. Han snackade för mycket om lumpen, han skrattade konstigt, han hade fel skor till fel byxor.
Jag ger ingen andra chans..

Därför tror jag att det där med dejting är till för andra.
Jag är en sån som inte tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror mer på att lära känna människor, från grunden. Lära känna bristerna som alla äger, lära känna det där som får en att skratta och gråta.
Helt plötsligt står han där, mitt framför ögonen på mig där han stått hela tiden. Bara det att min syn på honom nu är helt förändrad. Det tror jag på!