Charlotte

Jag slapp inte undan trots att jag låtsades prata i telefon på väg hem från tåget idag. Jag anade att han skulle hänga efter men att han skulle springa efter mig trodde jag ändå inte. Den där "du jag kompis? ja ja,"-killen som började snacka med mig för någon vecka sen.
Då var jag schysst, svenska är inget lätt språk att lära sig och jag kan till och med förstå att det måste vara ännu svårare då man inte har några svenskar att umgås med men att försöka ragga upp polare på väg från tåget är nog ingen superbra idé.
Om man nu ska försöka så är det definitivt ingen bra idé att börja tafsa.
Det finns bara en väg att gå hem, jag slapp inte undan och han skulle tvunget hålla om mig och hålla min hand. Hur kan man tro att jag skulle vilja det? Skulle jag gå hand i hand med en vilt främmande människa? Sorry, men så lättflörtad och desperat är jag inte.. än..
 "Nej" har han nog missuppfattat eftersom han verkligen inte gav sig och det fanns inget annat alternativ än att bli otrevlig.

Men jag får leva på att jag fick ett "ha det bra du" av Mr Hot Guy idag. Jag svarade lite kyligt "detsamma du" och vände på klacken och sprudlade av glädje inombords. Han vill ju att jag ska ha det bra, vääärldens komplimang.. eller??