Charlotte

Har kommit in i en drömperiod igen. Då alla drömmar känns så otroligt verkliga att man knappt vet vad som är på riktigt när man vaknar.
De senaste nätterna har jag drömt om sådant jag så otroligt gärna vill ska hända. Då är det hårt att vakna upp och inse att allt är precis som vanligt (nästan lite värre). Förutom jobbet (det räddar min vardag) finns där inte så mycket mer och det känns inte så himla bra att skriva. Det skrämmer mig.
När jag är hemma kryper sig känslan på mig och benet börjar hoppa. Jag blir rastlös och känner mig otroligt stressad även om jag vet att jag kan ta det lugnt, att jag inte har några tider alls att passa.
Det brukar sluta med att jag går och lägger mig alldeles för tidigt och sjunker in i de där drömmarna jag inte vill drömma.

Jag tror och hoppas att det bara är något tillfälligt, att en del saker behöver falla på plats men faktum är att jag vet precis vad som skulle rädda allt, vad som skulle få mig att sväva på såna där moln som alla andra snackar om. Då är det svårt att öppna ögonen, le mot dagen och se fram emot en dag som blir precis som alla andra.

---

Vissa dagar händer det dock saker som inte händer annars. Därför skrattade jag mig iväg till stationen igår då det både åskade, regnade och haglade. Jag erbjöd att dela paraply med en tjej som sökte skydd under ett träd men ja, jag fick ett svar som lät "iiingään sväänskää" så där var man schysst helt i onödan.

Dessutom kom en annan snubbe och sa "Hej, alla svenska bråå, du jag kompis? ja ja, hur gammal? du gift? varfåååår? du jag kompis? ja ja, jag ditt nummer ja? jag kan ringa, vi kompisar".
Nej, desperat är jag kanske men mitt nummer strör jag inte runt mig hur som helst, det kan jag lova.