Charlotte

Han är precis min stil. Sådär allmänt soft, halvt rockig, avslappnad och megatrevlig. Han vinkar sådär coolt på morgonen (inte till mig såklart men jag vinkar tillbaka i smyg under bordet och låtsas)
Jag hade suttit och längtat efter lunch sedan morgonen och när det äntligen blev dags halvsprang jag in i köket och drog fram min matlåda, redo att kränga. Just då, precis när jag satt mig och tagit första tuggan kommer han in och sätter sig för att äta.
Jag la ner gaffeln igen, ingen idé att fortsätta, satt och petade i maten ett tag och funderade över om jag hade matrester någonstans i ansiktet för att efter några minuter pusta ut som om jag vore proppmätt och gå därifrån. Satte in maten i kylen igen och trippade så smidigt som möjligt ut därifrån.
Löjligt, så löjligt, så tjejigt, men ja.. så sant..

Idag fick jag höra av en otrevlig stockholmare att det faktiskt låter som att jag inte är skåning men försöker låta skånsk. Varför skulle man VILJA låta skånsk?? Det är väl inte direkt något att skryta med?
Vissa har för lite att klaga över..