Charlotte

DET. Det där som det inte finns några ord för. Antingen har man det eller så har man det inte och det finns inte så mycket att göra åt saken. Precis som att människor föds med det. DET.
DET som gör att man kommer hur långt som helst med att bara vara sig själv.
Jag har träffat ett fåtal människor som har DET och idag träffade jag ytterligare en. Jag har sneglat på honom förut men först idag när jag pratade med honom, på riktigt, upptäckte jag det.
Det är ingenting speciellt, bara de där klockrena kommentarerna, den pricksäkra humorn och glimten i ögat.
Det finns inte mycket som gör mig stum, som får mig att tappa ord och stamma men just sånt, just DET får mig alldeles handlingsförlamad.
Det är alltid lika coolt och man blir liksom beroende. Man vill bara sitta kvar trots att man borde börjat jobba för längesen. Man vill bara sätta sig i samma soffa fast det finns flera andra tomma. Man vill bara vara där, vara med honom och han som har det.
Men vad gör man? Man lyfter på röven, klämmer fram något lagom kyligt som "nää, om man skulle ta å jobba en sväng, heeej  då" och låter bli att vänta på svar, låter bli att se tillbaka för ögonen är livsfarliga, ögonkontakt får en att snubbla över sina egna fötter och spilla ut kaffet på vägen därifrån.
Det är ballt. Han har DET. Och nu flyger fjärilarna fritt..