Charlotte

DET. Det där som det inte finns några ord för. Antingen har man det eller så har man det inte och det finns inte så mycket att göra åt saken. Precis som att människor föds med det. DET.
DET som gör att man kommer hur långt som helst med att bara vara sig själv.
Jag har träffat ett fåtal människor som har DET och idag träffade jag ytterligare en. Jag har sneglat på honom förut men först idag när jag pratade med honom, på riktigt, upptäckte jag det.
Det är ingenting speciellt, bara de där klockrena kommentarerna, den pricksäkra humorn och glimten i ögat.
Det finns inte mycket som gör mig stum, som får mig att tappa ord och stamma men just sånt, just DET får mig alldeles handlingsförlamad.
Det är alltid lika coolt och man blir liksom beroende. Man vill bara sitta kvar trots att man borde börjat jobba för längesen. Man vill bara sätta sig i samma soffa fast det finns flera andra tomma. Man vill bara vara där, vara med honom och han som har det.
Men vad gör man? Man lyfter på röven, klämmer fram något lagom kyligt som "nää, om man skulle ta å jobba en sväng, heeej  då" och låter bli att vänta på svar, låter bli att se tillbaka för ögonen är livsfarliga, ögonkontakt får en att snubbla över sina egna fötter och spilla ut kaffet på vägen därifrån.
Det är ballt. Han har DET. Och nu flyger fjärilarna fritt..

Undrar om man alltid känner att alla tittar på en och tänker "den där borde du inte äta" när man håller en pizzakartong i handen. Jag menar, oavsett hur mycket man väger. Jag känner i alla fall så men det är ändå lätt värt det när man sitter där och hugger in på en fint gräddad pizza när hungern är som värst.

Jag tog ingen semester i sommar. Vad ska man med sånt till? Valet var fritt och jag sa nej tack.

Tänkte att det inte är lönt att försöka vara något man inte är. Man får acceptera sig själv för den man är och hoppas på att andra gör samma sak.
Precis sådär lämnar jag min säng på morgonen och det kan se ut som att jag inte använder sängkläder men det gör jag faktiskt. Sängen är fullt påklädd när jag lägger mig i den för natten men mitt nattliga jag verkar inte digga det alls.
Då jag vaknar första gången ligger lakanet på golvet och vid andra eller tredje gången är allt avklätt.

Igår kom lönen och idag var jag ledig. Farligt, farligt men härligt, härligt. Plånboken kunde ändå faktiskt varit tommare än vad den är men tack vare Almedina går man även till rean en sväng.

Jag tackar Emilie för en härlig vecka med shopping, fika, mat på goda ställen och kvällspromenader med mycket skitsnack. Sånt behövs!

Det är svårt att vara den som alltid gör rätt. Att alltid göra det man skulle ge som råd om man kunde stå utanför sin egen kropp. Att alltid göra det man hade sagt åt sina vänner att göra om det var deras liv och deras situation.
Man gör sällan det som vore bäst, det som vore smartast att göra. Man gör det man vill göra och hoppas på det bästa. Slänger sig utför stupet och hoppas på att någon tar emot. Oftast slår man huvudet i asfalten men kommer ändå göra om samma sak om och om igen.
Som min gamla hamster som man satte på sängkanten för att se honom gå rakt ut och ramla ner, gång på gång. Det kan låta hemskt men han verkade gilla det. Han var en risktagare precis som alla andra. Man hoppas att utgångspunkten ska se annorlunda ut någon gång och just där befinner jag mig nu.

Jag kastar mig utför för att jag inte alltid vill vara den som står kvar och blickar neråt. Jag måste få göra misstag och hoppas på att jag kommer vinna någon gång. Någon gång borde jag väl få vinna?

Midsommarafton. Jag gjorde mig i ordning, satte mig på tåget och jobbade 20.30-00.30. Inga jordgubbar, sill och nubbe för min del innan dess.
Jag är liiite impad av mig själv att jag faktiskt kom igång riktigt ordentligt på tåget hem och började festa vid 01 inatt.
Detaljerna om kvällen/natten behåller jag som vanligt för mig själv men det var lyckat!
Tackar!

Nu är det jobb som gäller igen och tur är väl det..

(Jo, det där är efter..)

Vaknade klockan tio av min älskade ringsignal "vi vet var" (eniroskadad) och svarade totalt sömndrucken. Då var Emilie äntligen tillbaka i Sverige efter 5 månader i Frankrike.
Det är riktigt skönt att ha henne hemma och jag ska umgås så mycket jag bara kan med henne nu när jag har chansen. Imorgon är det hon,jag och affärerna,fiken och allt annat sånt där brudigt.

Klockan 12.30 klev jag in på kam.com för att få en förändring. Ingenting hade kunnat bli sämre än hur jag såg ut i håret förut men jag är helnöjd!

McDonaldsmat med Emilie efteråt (hey, kanske inte nyttigt för låren men fint för själen) och jag bryr mig liksom inte om när hon ber om hamburgare utan lök och tomat eller när hon klagar över att coca colan smakar konstigt. Hon är hemma!

Det var inte många veckor sedan jag hade precis den frisyren som jag så länge velat få till. Jag vet inte vad som hände men jag antar att det blev för långt och nu är jag så trött på det att jag nästan vill ge frisören fria händer imorgon.
Vi får väl se hur jag ser ut i morgon kväll..

Är sådär innerligt trött som bara arbete kan göra en. Det är inte den där lata tröttheten utan den utslitna sorten, den sköna sorten. Den man sover som bäst av.
Jag har snackat med över 4000 människor denna månaden och jag förstår inte att det kan vara så populärt att ringa till eniro118118. Då är det ju faktiskt inte så himla konstigt att öronen börjar värka lite och huvudet börjat bli lite slött.
Därför passar det mig alldeles utmärkt att vara ledig onsdag-torsdag.
På onsdag ska jag bannemig till frisören och jag längtar! Jag har lyckats få till en urtråkig frisyr som bara ligger alldeles platt och har dessutom fått en virvel på huvudet som jag aldrig sett förr? Jag fattar ingenting men frisören får fria händer.
På torsdag kommer Emilie hem. Finally! Då är det hon och jag heeela dagen. Frukost på favvofiket, shopping hela dagen för att avsluta med favvopizzerian på kvällen.

Låt tisdagen gå snabbt!!!!

Jag har koncentrerat mig för mycket på jobbet på sistone. Fokuserat på att det är där jag trivs bäst, mår som bäst och resten har liksom lagts på hyllan ett tag.
Jag måste ta tag i det där andra nu. Mitt festande till exempel. När hade jag den där fulländade utgången senast? Det kan jag inte ens komma ihåg.
Det är mitt fel, jag måste ta tag i det, försöka klämma mig i festkläderna som kanske inte ens passar längre och bege mig ut i dimman som förr.
Det måste jag!

Cal böjde sig fram, men så sakta att hon mycket väl hade hunnit dra sig undan. Hennes ögon vidgades, läpparna särades och hon sa "öh" och han kysste henne ömt, för den här gången ville han minnas varenda sekund och han kände hur hon drog efter andan och besvarade kyssen reservationslöst ännu en gång och rösten inuti hans huvud sa: "HON" och han glömde sina goda avsikter och fattade om hennes ansikte med ena handen och förlorade sig i henne.
När han avbröt kyssen var hennes ögon halvt slutna och kinderna röda. "Vann du?" frågade hon andfått och han svarade "Ja!" och kysste henne igen, hårdare, kände hur hennes hand slöt sig i ett grepp om hans skjorta och då träffade någonting honom i nacken så att han kastades mot henne. Hon drog sig hastigt undan och sa "Aj, aj!"
"Förbannat!" Han snodde runt och där stod Liza. "Sluta med det där!"
"Jag slutar om du slutar!", sa hon.
Lätt omtöcknad sa Min: "Det gjorde faktiskt inget. Bara en vadslagning nu igen."
"Knöl!", sa Liza.
Cal kämpade för att få luft. "Hör du", sa han. "Min kan ta vara på sig själv."
Liza tog ett steg närmare. "Visst. Säg att du känner henne. Säg att du bryr dig om henne. Säg att du kommer älska henne till tidens ände."
"Vad är det med dig?" undrade Cal. "Jag kysste henne. Sådant förekommer."
Shanna tog sedlarna på bardisken. "Och jag till exempel, är väldigt tacksam för att du gjorde det. Tack så mycket!"
"Jag trodde att du vann", sa Min till Cal.
"Det gjorde jag", svarade han. "Det var bara vadet jag förlorade."

---

Boktips: Ska vi slå vad? av Jennifer Crusie.

Det börjar som en vadslagning. Den snygga killen Cal ska få knubbiga, svårflörtade Min i säng. Kan en bok bli bättre än att dem mot alla odds faller för varandra?
Efter mindre än halva boken läst är jag såld.

Vissa nätter drömmer jag sånt som får mig att bara vilja fortsätta sova. Inte direkt för att jag vill fortsätta drömma, mer för att jag inte vill gå upp ur sängen alls.
Det är då när kroppstemperaturen är lägre än vanligt, man vet knappt vad man heter men man vet att det är precis så som man har det i drömmarna som man vill ha det i verkligheten.
Jag har det riktigt bra just nu egentligen men det är precis som att jag inte blir nöjd. Det kvittar hur hög lönen blir eller hur många skor jag har i garderoben, någonting fattas.

Det är bara jag som är bortskämd. Jag måste bara sluta ta allting för givet och uppskatta allt jag har istället för att böla över allt jag skulle vilja ha.

Jag blir rädd när jag hör folk över 35 år säga att de inte har några barn och inte en tanke på att skaffa det. Jag blir rädd att jag skulle kunna bli en av dem som säger så. Då är det liksom kört och vad har man att leva för i framtiden om man inte har några barn och barnbarn?
Man kan inte direkt sitta och minnas sina nätter på stan och känna sig nöjd. Även om jag inte är megasugen på att skaffa några ungar är jag sugen på att bli sugen, för att uttrycka mig så enkelt som möjligt.

Himla tur att man kan skaffa barn på egen hand nuförtiden. Borde kanske börja spara redan nu för det lär ju kosta en del.

"Det är så tråkigt att vara hemma. Tiden går så långsamt! Och om man ändå ska titta på tv, varför inte göra det med någon och mysa liksom.."

Okej, tjejerna som satt och snackade var betydligt yngre än mig och diskuterade hur tråkigt det är att vara hemma hos sina föräldrar när man kan vara hos pojkvännen. De höll med varandra om att man mycket hellre är där alltid än ensam någon annanstans.
Ensamheten är ju livsfarlig!

Dessutom kom de överens om att den enas pojkvän bara är osäker på hennes känslor. Anledningen till att han drar sig undan är för att hon inte visar tillräckligt.

Snart växer dem upp och inser att snubben inte ens var lite intresserad och att om dem fortsätter hänga hos pojkvännerna sådär lär de hamna hemma hos föräldrarna så småningom.
Kan man inte spendera lite tid med sig själv är man inte tillräckligt kreativ.

---

Jag minns när jag stod där hand i hand och hans kompis kom och frågade om jag var hans flickvän. Han tittade på mig sådär som bara han gjorde och frågade mig om jag var det och jag svarade "haha nä du, inte ens i närheten" för att nästa sekund tänka "varför sa jag så???".
Han kysste mig farväl på perrongen och tog mig på kinden och sa "vi hörs sen" och jag tänkte att det är precis så det ska va.

En annan grej som får mig att mista all respekt och tillit är när de säger saker för att sedan aldrig höra av sig igen. De kan spendera en hel natt med en och svamla en massa, de kan till och med stå fast vid det på morgonen och kanske i några dagar efter det.. men sen är det stopp.

Jag hörde aldrig av honom igen.

Det finns många saker som får mig att tappa all respekt för killar/män. Som den gången den där mannen raggade på mig på utestället. Jag vet att han är gift och har tre barn och ses som "den underbara familjefadern" och så ger han sitt nummer till mig och ber mig ringa?!
Eller den där gången jag såg den där andra mannen hångla med en tjej mitt på dansgolvet. Jag vet att hans fru satt hemma med ungarna.
Jag nämner inga namn men båda två var sådana jag aldrig skulle misstänka.

Såna saker får mig att förlora hoppet. Det är inte packat och klart när ringen sitter på fingret, långt ifrån då man tydligen aldrig kan lita på någon.
Man vill så gärna tro att man kan lita på någon till hundra procent så man blundar, kniper ihop ögonen hårt och intalar sig själv att han är annorlunda. Han är inte som alla andra och han vill absolut inte, aldrig någonsin bedra en med någon annan.

Jag kommer också blunda. Jag kommer knipa ihop ögonen lika hårt som alla andra för att jag också vill tro, jag vill också bli lurad.

Jag vill inte vara medveten varje minut på dygnet om att allting kanske inte blir bra. Jag vill vara lika naiv som alla andra brudar och tro att jag kommer träffa någon som tycker att jag är det bästa som hänt dem.
Jag vill inte vara tillräckligt klok för att förstå att man kan hitta bättre än mig och så snart man gjort det står jag ensam kvar, igen, och väntar på att få knipa ihop ögonen snarast.

Jag skulle bara vilja vara som alla andra..

Det finns underbara människor! Jag jobbar med dem. Man behöver inte göra så mycket för att vara underbar egentligen, inte i mina ögon. Om man är sig själv och står för det, då är man underbar.
Vi har folk av alla typer på jobbet. Alla former, hudfärger, åldrar, religioner, stilar och jag uppskattar dem alla. Varje människa bär på en historia värd att berätta.
Det gäller inte bara på mitt jobb, det gäller egentligen hela världen.
För en enda gångs skull känner jag mig inte sådär löjligt off som jag alltid gjort. Jag har aldrig någonsin känt mig riktigt hemma någonstans. Aldrig i grundskolan då jag fick kämpa för att skaffa kompisar, aldrig på gymnasiet då jag redan innan jag klev in genom dörrarna fått tönt-stämpeln i pannan (så kändes det i alla fall).

På bara några år förändrades allt. Jag började om, tog tag i mig själv och bestämde mig för att man skapar sitt eget öde.
Jag trodde aldrig att jag skulle få det såhär bra och jag har nog inte riktigt kommit in i det ännu. Jag är inte van vid att må bra på en plats med så mycket människor. Jag är inte van vid att snacka, skämta och skratta med folk jag egentligen inte känner särskilt väl.
Men egentligen har jag haft det bra länge nu. Jag var väl bara så nedtryckt från början att det är svårt att vänja sig och tillåta sig själv att vara någon värd att prata med, värd att känna.
Det känns fint.

Det finns underbara människor även då man börjar undra.
En av dem kommer hem nästa vecka och jag kan knappt somna om nätterna när jag tänker på vår heldag. Frukost på favoritfiket, shopping på favoritköpcentrat och kvällsmat på favoritpizzerian. Emilie... kom hem nuuuu.

Världen är liten. Faktum är att världen bara består av en enda stad. Stockholm! Det är i alla fall världens viktigaste och bästa stad. Den har allt och människorna som bor där är bättre än alla andra och viktigast av alla.
Det verkar i alla fall stockholmarna själv tycka. Som bruden som skällde ut mig i över tre minuter igår kväll. Hur dålig min service var, hur lite jag erbjöd, hur dålig jag var på att hitta den information hon sökte, hur mycket vi lovar i våra reklamer och hur lite vi håller.
Det var skönt att det bara rann av mig som vatten på en gås, att jag bara såg minuterna ticka på, minuterna då hon skrek och vi tjänade pengar på det.
Dumma människa!

Idag, just nu, sitter man lite halvt klibbig av värmen, lite röd om näsan efter några timmar i solen med doften av grillat i näsborrarna. Då är det sommar!

Till och med jag som bara är 20 år utan en tanke på att skaffa barn förstår att man inte låter sin unge leka på lekplatsen ensam med en plastpåse och en klubba i munnen.
Där är många fel i att göra så.
1. Obevakad blond liten tjej i Landskrona ?
2. Klubba i munnen. Vad händer om hon faller och klubban trycks ner i halsen då hon är alldeles ensam ?
3. Klockan var strax efter nio på morgonen. Vem äter klubba strax efter nio på morgonen?
Jag förstår mig inte på folk.

Jag fick lust att sätta mig vid henne och se till att hon går levande därifrån. Men det vore konstigt och dessutom skulle jag trippa vidare för att köpa bullar som Emma och jag ska mumsa på när hon kommer.

Jag trivs inte alls med 7-16-jobb. Därför mår jag riktigt bra en dag som denna då jag inte börjar förrän 13.30. Det gör liksom ingenting att jag kommer direkt hem till sängen 23 ikväll. Det passar mig utmärkt!

Om bara hjärnan vore tvättbar. Jag vill ta av locket på huvudet, ungefär som toppen på ett kokt ägg, och lyfta ut hjärnan och skölja den under kranen som en smutsig tvättsvamp, krama ur den om och om igen tills vattnet rinner klart.
Sedan vill jag ta en trädgårdsslang och spola runt i det tomma huvudet, få bort alla avlagringar, stoppa tillbaka den rena fina hjärnan, diska av hjässan och sätta tillbaka den också.
Och sedan skulle jag inte vara ledsen längre, inte sårad, inte besviken utan ren, naiv och glad igen.

Jag äger 52st tröjor/linnen varav 37st jag aldrig använder. Jag rensar ut garderoben då och då men det finns liksom vissa grejer som alltid får ligga kvar trots att det är oanvänt.
"Man kanske kan använda det någon gång.."
"Går jag ner X antal kilon sitter den tröjan jättefint.."
"Det kanske blir modernt igen.."
eller den bästa
"Jag kanske blir bjuden på maskerad.."

Jag vet väl innerst inne att jag aldrig kommer använda det men det känns ändå bra att få trycka in det nyinköpta i en fullproppad garderob full med skit.
Dessutom kommer jag alltid klaga på att jag inte har något kul att ha på mig. Man är inte mer än brud..

Just nu ser det ut som att min garderob mått illa och spytt ut alla mina kläder på golvet men eftermiddagen och kvällen ska ägnas åt lite brudiga sysslor. Röra runt bland tröjor, skor och väskor för att än en gång försöka få någon ordning på eländet.

(Nej nej, detta ska INTE bli ännu en kläd/mode-blogg, jag lovar)

Jag lider mer med planetens djur än svältande människor. Har så länge jag kan minnas brytt mig mycket mer om djuren än någonting annat.
Människor anses vara det smartaste "djuret" men jag tycker snarare tvärtom.
Var det så himla smart att bygga upp en värld med svält, krig, miljöförstöring och hat?
Jag ser inte det smarta någonstans. Det kommer inte hända någonting och vilka är de första att utrotas? De stackars djuren som inte bidragit med någonting som förstört.
Det är vårt fel att det blivit såhär men det finns inte tillräckligt många som bryr sig och är villiga att göra någonting. Frågan är om det finns något hopp överhuvudtaget för denna planeten. Eller ska vi bara luta oss tillbaka och se oss utrotas, sakta men säkert.

Visst, varje människa kan bidra men hur mycket nytta gör det att vi sorterar våra sopor när det sker så otroligt mycket allvarligare miljöförstöring varje dag runt om i världen.

Vissa dagar känner man bara för att lämna allt det gamla bakom sig och börja om på nytt. Såna dagar har jag minst en gång i veckan och vissa gånger är jag mer motiverad än andra.
Ibland gäller det hälsan. Att börja äta rätt och röra på mig och det brukar fungera i några timmar tills jag blir tillräckligt trött för att strunta i promenaden eller tillräckligt sugen på någonting för att bryta mot nyttigheten.
Ibland gäller det andra saker som att glömma människor som gjort mig illa eller satsa på att träffa nya vänner och bekanta.
Oftast handlar det om att jag ska fokusera på mig själv. På att må bra med mig själv och allt jag gör. Frågan är om det någonsin kommer hända.
Om jag någonsin kommer kunna känna att det är precis såhär jag vill vara. För nu är jag så långt ifrån målet som jag kan komma..

Gång på gång börjar jag om på nytt och hoppas på att någon gång i framtiden känna att jag äntligen fått vad jag förtjänar.