Charlotte

Utan att nämna för mycket krävs det inte mycket mer än korv med bröd och en Pucko för att få till en trevlig kväll.
Vem behöver en cafe latte eller ett fik när man kan få riktigt käk och frisk luft?
Det gjorde liksom ingenting att fiket var stängt eller att vi höll på att blåsa bort under promenaden.
Det gjorde ingenting att mitt fixade hår blev totalförstört eller att örhängena blåste av.
Å ibland orkar man till och med lyssna på lumpen och fotbollssnack. Ibland är det till och med intressant. Det känns så när man till och med kommer på motfrågor i alla fall. Det är fint!

Sen är jag ju jag. Ni fick väl inte för er att det skulle bli ett inlägg på små rosa moln?
Så fort det går det minsta bra så tycker jag inte att jag förtjänar det. Jag backar inte några steg, jag backar minst tjugo steg. Antingen det eller så springer jag iväg.

Jag blir kvar, jag skrattar, frågar, pratar, ler. Inombords är det tomt. Tomhet är det enda jag känner till.
Folk har sagt att det helt enkelt beror på att jag inte träffat rätt.

Nej gott folk, det beror på en otrolig rädsla som gör att jag stänger av.

Skulle jag då släppa in någon. Vet ni vad som händer då? Jag blir kompisen Charlotte som tvingas spela coollugn och acceptera läget att jag är en ball polare.
Jag säger ju det. Kompis men inget flickvänsmaterial.
Man tackar, man tackar.