Charlotte

Emilie ringer så gott som varje dag från Frankrike och berättar det senaste. Jag sitter med världens leende när hon berättar och låter sådär glad som jag vill att hon ska låta. Hon behöver det, få leva i drömmen hon drömt sig iväg till så länge. Även om jag hade velat kunna zappa hem henne lite då och då.

Matildas sms tyder på att hon lever i någon slags film med svävande på rosa moln med en kille man inte trodde fanns. Om det är någon som förtjänar att vara så där kär och galen så är det hon.

Det är ganska hårt att ha två av sina allra bästa vänner så långt ifrån. Speciellt när man vet att det lär förbli så alldeles för länge till.

När vänner får kärleksproblem ringer dem och ber om råd. Jag har aldrig förstått varför. Jag menar, titta på mig och mitt liv.
Ni kan fråga mig om vilka skor som gäller, det har jag koll på.
Ni kan fråga mig om när One Tree Hill går på tv, det har jag koll på.
Ni kan fråga mig om Kvantums öppettider, det har jag koll på.
Ni kan fråga mig om hur många grader det är ute och om ni borde ha mössa eller ej, det har jag koll på.

Men inte kärlek. Visst, jag ställer upp, jag ger råd som jag tror på och lever efter men räkna inte med någonting. Det har i alla fall jag slutat göra.

Jag är som fågeln på bilden. Den där som luktar sig i armhålan för att se efter om det är lukten som gör det. Lukten som gör att alla andra sitter med sin lilla fågel brevid.

Grejen är att jag faktiskt inte ens vet vad jag är ute efter, eller vem jag är ute efter. Eller om jag ens är ute efter någonting.

Det enda jag vet att är jag behövde trycka ut det senaste från hjärnan till en blogg som jag inte vet vilka som läser, om någon läser.. hoppas inte att fel läser?! Gaaaah.