Eye heart you
Jag har blivit känslig. Jag känner fortfarande av den där natten när dem två ville mer än jag. När dem två fick för sig att det var okej att göra vad dem ville med mig ändå. Det var inte okej, denna Charlotte gör man inte illa, denna Charlotte skallar, slår och klöser sig loss, oavsett vad.
Dem skadade ändå mig litegrann, jag blir nojjig så fort någon tittar tre sekunder för länge på mig. Jag tror att dem vill mig illa då. Därför reagerar jag mer negativt än andra gör när folk följer efter mig. När folk börjar prata med mig helt utan anledning. När folk på väg hem från tåget tar tag i min arm och säger att dem älskar mig.
Är det så konstigt att jag avskyr att åka tåg när han sitter på det? När han sitter och glor för att sedan vänta in mig när jag kliver av. När han sakta vandrar efter mig och säger "hej, kan du prata med mig?" Nej, jag tänker inte prata med dig, jag var schysst första gången, tills du tog i mig, tills du inte gav dig trots mitt Nej, tills du fick för dig att säga dem finaste orden någonsin till någon du inte alls känner.
Nu är du luft!