Charlotte

Jag borde börja klä mig helt i rosa nu. Det är en bättre förklädnad häruppe. Häruppe där jag sitter och dinglar med benen och tittar ner på alla vanliga människor. På de små rosa molnen..
Jag är inte som jag var förut. Jag är samtidigt precis som jag var då. Precis som jag var då fast ungefär tretusenfyrahundrasjuttiofem gånger lyckligare. Jag kan till och med tillåta mig att vara lycklig nu, för det är jag värd.. kanske..

När vi låg där kunde ingenting ha blivit bättre, en timme kändes som några få sekunder. Ingenting annat spelade någon roll. Ingenting annat spelar någon roll längre, inte ens skrikiga barn på tåget, inte ens fulla medelålders människor, inte ens min megadunderförkylning. Jag till och med sover bra.

Jag har varit väldigt skeptisk. Jag har dejtat konstiga människor i hopp om att träffa en enda normal. Jag har råkat ut för både det ena och det andra och precis då jag förlorat hoppet helt insåg jag att han stod där han stått hela tiden. Vem kunde ana att det skulle bli han?

Jag vill ju inte förlora läsare för att jag helt plötsligt lyckats bli en positiv människa som inte stör mig på människor runt omkring längre så det får inte bli sockersötare än såhär.
Det finns ändå inga vettiga ord som räcker till för att beskriva hur upp och ner allting plötsligt blev.

Det är ju nästan så jag borde spy på mig själv.. It's nice!