Charlotte

Jag förstår inte varför folk fruktar ensamhet. Speciellt i vår ålder där livet kan leda så gott som överallt. Folk stannar kvar i förhållanden av ren vana, för att dem inte vet något bättre, men allting känns ändå inte klockrent. Funderingarna på att göra slut och börja om på nytt någon annanstans snurrar runt i huvudet men man tar aldrig sig i kragen och gör något åt det.
"Vi har ju det helt okej!", "Jag mister hela min umgängeskrets om jag gör slut", "Han/hon skulle aldrig klara sig utan mig" och "jag skulle bli ensam".
Ensamheten ses som någonting fult och hemskt.
Visst är det underbart att ha någon där men vill man inte ha hela paketet? Ska man nöja sig med något halvdant eller kan man lika bra vara utan om man inte får allt?
Varför inte ha det helt underbart medans man kan? Är det inte perfekt så går man vidare till nästa tills man inser att det nog är dags att stadga sig. Där och då får man liksom ta vad man får och göra det bästa av det. Men nu, nu kan man utforska, ge sig ut på marknaden och kolla in utbuden.

Tänk att under hela sin ungdom varit med en person. Ni hade det kanon i början och fortsätter leva på det. Ingenting binder er till varandra längre mer än tryggheten. Ni har det egentligen inte så roligt och bra som förr men det duger. Inga barn, ingenting gemensamt som är värt att kämpa för. Vad är det då som gör att man stannar kvar?
Det är skönt att ha trygghet. Det kan vara hemskt att vara utan den. Samtidigt är det otroligt skönt att hitta tryggheten i sig själv. Ringa bästa vännen och älta istället för pojkvännen/flickvännen. Dansa hur man vill utan att få dåligt samvete. Göra precis vad man vill och inte ha några som helst gemensamma planer med någon annan. Frihet!
Som min smarta polare Emma säger: "Vi alla vill äga men ingen vill bli ägd!"
Så sant som det är sagt, men det går liksom inte runt. Vi kan inte äga om ingenting låter sig ägas.

Framtiden. Framtiden innebär för oss ungdomar stabila liv som vi alla vill ha och förhoppningsvis kommer hitta. Familj och allt som hör därtill.
Varför vill man bli vuxen så fort? Varför vill man ha allt det där gemensamma redan?

Man ska bli kär. Man ska vara kär.
Man ska också sluta vara kär. Inse att det är över. Inse att det finns bättre.
Bemöta sin värsta rädsla och ge sig ut på sina egna två ben utan honom/henne som stöttepelare.
Man klarar det! Vill man så klarar man det.

Eller så kan man välja att göra det enklast för alla andra. Man vill inte såra någon så man håller sig kvar. Nöjer sig, är lycklig.
Men någonstans finns väl ändå tanken kvar att om du bara handlade annorlunda kanske ditt liv vore precis som du tänkt dig och drömt om ?!

Men men, vad vet jag?