Charlotte

På väg hem från stan idag fann jag en gråtande flicka i ett träd. Jag förstår fortfarande inte hur hon lyckats komma upp dit men hon kom i alla fall inte ner och satt och skrek efter sin mamma som inte syntes till någonstans.
En del av mig ville gå raka vägen förbi. Ni vet den där delen av mig som inte gillar barn och som känner att hon säkert lär sig en läxa om hon får sitta där några timmar.
Men när jag kom närmre och såg hur liten hon var och hur hon liknade mig som barn (då när jag var blond och söt innan någonting annat skedde) kunde jag inte låta bli att hjälpa henne ner.
Det var som att stå utanför min egen kropp och titta på en god människa som bad flickan att släppa grenen hon höll så hårt om för att istället ta tag om min hals.
Det var som att jag faktiskt någonstans långt därinne kände att det finns en mamma någon gång i framtiden. En mamma som lyckades få flickan att sluta gråta och skratta åt att jag aldrig skulle klara att klättra så högt.
Det är nog på tiden att jag känner att jag någon gång, långt, långt, långt in i framtiden skulle kunna skaffa mig en liten sån som skriker efter mig då hon fastnat i ett träd och vill komma ner.