Charlotte

Jag har aldrig riktigt känt att jag passar in. Ni vet sådär klockrent som man gärna vill göra.
Redan på lågstadiet umgicks alla tjejer med varandra men inte jag. Jag var inte ensam, jag var bara med killarna istället och jag var inte ens någon pojkflicka egentligen. Jag var snarare en riktig prinsessa som inte tålde lite skit under naglarna. Så jag var inte killarnas polare, jag var deras flickvän.
Jag minns att dem ringde efter skolan och frågade chans och jag sa alltid ja och så var man tillsammans följande dag. I alla fall för dagen innan någon av oss gjorde slut och allt var okej.
Det var så mycket enklare då när man inte brydde sig utan bara körde på.

På mellanstadiet ville inte killarna ha tjej längre. Dem umgicks bara med varandra och spelade fotboll och utan en tjejkompis i ryggen blev det ganska ensamt. Jag fick ju tjejkompisar och så men gillade aldrig spelet bakom ryggen. Skitsnacket var aldrig någonting för mig och snackade man inte skit blev man den dem snackade skit om.

På högstadiet var det viktigt att göra allt för att passa in och jag var aldrig villig att göra sånt. Jag var inte villig att klä mig som dem, gå hand i hand med tjejer för att det var "inne" att göra så eller testa rökning och sprit för att det ansågs vara coolt.
Mamma kallade mig mogen och jag avskydde det. Jag ville vara en av dem men ändå inte.

På gymnasiet fick man en chans att börja om på nytt eftersom man då hamnade i en helt ny klass där ingen visste något om en. Det funkade inte för mig det heller. När man känner att man inte kommer överens med en enda i en hel skolklass blir man övertygad om att felet ligger i en själv. Jag trivdes inte bland modetöntarna vars största problem var att väskan inte matchade skorna. Jag trivdes inte med studen för att jag helt enkelt inte var lika smart som dem.
Jag trivdes inte med dem och jag trivdes inte med mig själv.

Mycket möjligt att jag i hela mitt liv bara hamnat i fel sällskap men varför hamnar alla andra rätt och inte jag?

Inte förrän nu känner jag att allting är klockrent. Jag tvingas inte umgås med människor varje dag som ser ner på mig helt utan anledning. Jag har mina vänner som finns där i vått och torrt och trots att jag inte förstår varför dem finns där så uppskattar jag det.

Det tog 20 år för mig att bli lycklig men OJ så lycklig jag blev och utan alla erfarenheter skulle jag inte vara den jag är idag. Då skulle jag också vara en sån som ser ner på människor som inte är som jag. Då skulle jag också vara sån som jag lovade mig själv att aldrig bli.