Charlotte

Folk säger saker för att göra andra glada. Tillfredsställa för stunden.
"Kan vi inte spara ihop och resa någonstans nästa sommar?"...  "Jo, men lätt!!"
"Jag ska ha fest i helgen. Kommer du?" ... "Klart jag gör! Det ska bli skitskoj!"

När årets slut närmar sig är det endast en av dem som kämpat för den där resan.
När helgen börjar närma sig inser den som tackat ja plötsligt att den inte har råd.

Verkar som att alla är så. Mer eller mindre! Man säger saker för att få se ett leende, för att få upp förhoppningar, för att inte vara den som alltid säger nej.

Vad folk inte inser är att det sårar mer att först säga ja för att plötsligt säga nej. Man börjar planera, börjar drömma, börjar tro att man har helgen planerad eller vad det nu än rör sig om. Och så kommer "Nej!"et. Det man fruktade men någonstans visste skulle komma.

Det är förutsägbart och tråkigt. Man tappar lusten när man fixar och donar och ingenting blir som man vill.

Jag skulle vilja att folk inte var så rädda för att bara säga Nej.