Charlotte

Vaknade ur världens mardröm i morse vid nio tiden.
Jag befann mig i sexan ännu en gång och dessutom på klassresa med de tjejer som var värst. Jag var totalt utfryst trots att jag gjorde allt för att få kontakt. Jag hånades, skrattades åt och ignorerades totalt.
Efter många försök att prata med någon sprang jag ut, satte mig ner, ringde mamma och grät hysteriskt.
"Vet du vad som svider mest? Det är inte att bussen lämnade mig. Det som svider allra mest är att ingen märkte att jag inte var kvar. Jag klarar inte detta mamma!"

Tårarna sprutade när jag vaknade innan jag insåg att det faktiskt inte är sådär. Jag är lycklig!