Charlotte

Ibland möter man människor som allting klickar med direkt. Behöver inte nödvändigtvis gälla pojke-flicka-kärlek utan det kan röra sig om ren och trogen vänskap. Att kunna skratta tillsammans med någon är något av det bästa som finns och att kunna prata med någon om precis allting är ungefär lika underbart.
Man möter säkerligen många sådana människor i sitt liv. Trogna tjejkompisar, balla killpolare och underbara pojkvänner. Vissa etsar sig fast i minnet lite längre än andra. Som de där som allting gick snett med, där det inte ännu känns avslutat men ändå förbi och försent.
Frågan är väl egentligen hur länge de stannar kvar i ens minne, hur länge det svider till litegrann så fort man hör namnet eller hör talas om personen.
Man ville ju vara den som visste allt det senaste, den som stod sidan om alltid i vått och torrt. Så insåg man att man var den enda som brydde sig så mycket och bestämde sig för att sluta vara den som hörde av sig och vänta och se hur lång tid det skulle ta innan man blev kontaktad.
Svaret hade man väl redan innan men det svider kanske ändå extra mycket när det blir uppenbart att den enda som brydde sig tillräckligt var jag.

Helt plötsligt inser man att en sådan människa som man trodde alltid skulle finnas vid ens sida har varit försvunnen sedan långt tillbaka. Blicken man trodde innehöll massor som aldrig sades i ord visade sig vara totalt tom och likgiltig.

Jag är inte den som står kvar på samma plats och väntar. Den som öppnar armarna efter ett simpelt förlåt är inte jag.
Jag är den som fortsätter gå i samma takt som när jag kom, men minnet kommer jag alltid att ha kvar och det är det som irriterar mig mest en kväll som denna.

Jag skriver för att få ur mig det jag inte vill prata om!