Charlotte

Det är relativt lätt att visa en person för alla andra som är den där stenhårda, kyliga och starka människan som inte låter sig knäckas av något/någon. Det är desto svårare att vara den där personen..
Faktum är att man inte är mer än människa och alla människor blir sårade många gånger under sin livstid. Grejen är väl egentligen att inte låta det ske gång på gång.
För att det inte ska ske gång på gång tvingas man bygga upp en mur runt sig själv som gör att man inte blir sårad så himla lätt.. den muren kan raseras på bara några sekunder om rätt (fel?) person kommer i ens väg. Den rasar för att man börjar tro på det goda en stund tills man inser ännu en gång att något sådant inte finns.

Jag vet inte hur många gånger jag tvingats bygga de där jävla murarna nu alltså men jag börjar bli trött.. jag blir typ mer och mer tom på något konstigt sätt.. Känns snart som att jag inte känner någonting.. alltså... inga känslor alls... och det skrämmer mig! Rädslan är det enda jag känner..
Rädslan för att bli sådär totalt kall att jag mister vänner och allt.. för att där inte är något kvar av mig.

En bra grej är väl att jag inte bara upprätthåller fasaden av den starka för alla andra utan också för mig själv. Jag inbillar mig själv att jag inte kan knäckas.. att jag aldrig blivit knäckt egentligen och att jag aldrig kommer låta mig själv bli det. (Vet inte om det är så himla bra egentligen men än så länge funkar det)
Skulle en tår ens försöka ta sig fram ut genom ögat på mig ger jag mig själv en smäll på kinden, en arg blick och sen sätts det på dunk dunk musik på högsta volym. Allt för att inte erkänna att jag är ledsen (för det ÄR jag inte!!!)

Jag börjar bli riktigt trött på att inte bara kunna lita på det dem säger mig, mer hur skulle jag kunna?!!