Charlotte

 
Charlotte har kommit in i en svacka!
Jag har i grund och botten ett oerhört tålamod och är alltid lugn och sansad. Humöret har jag fått efter pappa och det kan räknas på fingrarna hur många gånger i mitt liv som jag har hört honom bli förbannad. Mamma är värre, men hennes humör har varken jag eller brorsan fått.
Nu har jag däremot nått en punkt då mitt tålamod börjar tryta. Detta är dock ingenting jag visar, det är endast något jag skriver om. Jag får ut mina aggressioner genom att skriva och även om det inte blir världens mest klockrena text så känns det bra efteråt. Som att jag fått slå några omgångar på boxningssäcken.
Jag är sämst på att prata om det också, när jag skriver kan jag sätta ord på allting, skulle jag börja prata kommer tårarna istället. Tårarna som jag hatar och gör allt för att hålla tillbaka.

Svackan ja, hur hamnade jag i den? Det kan jag däremot inte sätta ord på för jag har ingen aning. Helt plötsligt slutade jag bry mig, orkade inte träffa människor, kände bara total likgiltighet.
Där befinner jag mig fortfarande och ser inget slut på det. Kan inte minnas någon gång jag mått såhär.. skumt.
Jag försöker, jag skulle aldrig få för mig att stänga mig inne, men mina ögon är tomma och skrattet låter inte som det brukar, känns inte lika bra i kroppen som det brukade.

Jag blir i samma veva mer och mer irriterad på mig själv för att jag inte orkar lyssna på andras problem. Det är det jag vill finnas här för men blir bara enerverad när jag hör talas om andras löjliga kärleksproblem eller livsångest.

Tror och hoppas att p-pillerna har stor del i det här så idag slutade jag. Jag vill inte må dåligt och beror det på pillerna får jag reda på det nu. Beror det på något annat får jag lösa det då.. men jag testar detta först.

Charlotte will be back.. soon!