Charlotte

När det svider till i hjärtat av sorg
När allting känns orättvist och meningslöst
När magen vänder sig upp och ner och in och ut i ren oro
När tårarna bara faller och klumpen i halsen gör ont
Den känslan tror jag att alla känt någon gång!

Ingen människa, ingenting kan få mig att känna sådan sorg som jag känner då djur lider. Det kan tyckas löjligt av många och faktum är att jag hatar det hos mig själv men jag kan verkligen inte hjälpa det.
Ett år efter att jag satt totalt paralyserad och tänkte på vad Simen gjorde, var han var och hur han mådde kommer det en kattunge springande mot mig idag. Den såg precis likadan ut som Simen gjorde då, ungefär lika stor och samma färg.. det hann jag se trots att jag försökte låta bli att titta.. försökte ignorera att den sprang runt mina ben och följde efter mig och pappa hela vägen till affären. Jag led, mer än någonsin och den där sorgen i hjärtat, kniven, var oundviklig och tårarna likaså.

Jag visste mycket väl att jag inte kan ta hand om fler. Jag vet klart och tydligt att det finns en risk att det kommer fler senare i sommar då jag jobbar där, jag vet också att det finns hur många som helst i världen som befinner sig i samma situation.. men det tröstar inte. Detta lilla liv hade jag kunnat rädda, men jag gjorde inte det och sannolikheten för att den kommer överleva är inte stor.

Vem bestämde att djuren var mindre värda? Det lilla kattlivet har precis lika stor rätt att leva som ett litet spädbarn. Människor skulle kastat sig över ett litet människoliv, men när det "bara" är ännu en efterhängsen kattunge är det okej att kasta boll med den, kasta sten efter den eller bara ta den under armen och slänga den i en buske så att den slutar följa efter, slutar skrika efter mat, hem, uppmärksamhet och sällskap.

Jag lider då jag skriver, ni tittar på mina ord utan att känna känslorna som svämmar över hos mig, ni slutar läsa och glömmer vad jag skrev, jag glömmer aldrig, slutar aldrig lida.. Vi lever i en ond värld sedan kärleken försvann.