Charlotte

Det känns som att jag har dålig karma hängande över mig och den råkar alltid drabba andra. Jag själv får ha det ganska bra men folk runt omkring ska ständigt drabbas av större eller mindre olyckor. Jag klandrar mig själv och jag vet ju egentligen att det bara är dumt.. och rent av egoistiskt, allting kretsar ju faktiskt inte runt Charlotte Andersson, men det är inget kul att känna att man kanske borde varna människor för att komma för nära..
Borde jag det?

Var på riktigt biohumör idag så vad passade då bättre än just bio?
Tågresor kan bli underliga alltså och idag klev jag på tåget med ett leende och klev av med orokänsla/sorg i magen. Och tågresan låg på ungefär 25 minuter. Alltså tio minuter längre än vanligt eftersom en kille/man tagit överdos och var tvungen att åka iväg med ambulans.
Jag blev orolig och kände grym sorg över att han hamnat så långt ner i skiten. Tjejerna (som jag ska berätta mer om) som satt vid oss sprang genast dit och pumpade information. Jag vill såklart inte nämna något om det här men jag hoppas innerligt att han klarar sig och fattar att han fått en ny chans, kanske en sista chans, att göra något vettigare av sitt liv. Hjälp honom!!

Tjejer alltså, det finns såna där typiska tjejer som ger andra normala tjejer dåligt rykte. Jag kan bara inte hjälpa att jag bara hångarvade åt brudarna som satt vid oss på tåget idag. Jag kan inte hjälpa att jag bara inte kan acceptera att man inte kan lista ut att man inte magpumpar en människa på ett tåg eller på perrongen utanför. Jag kan inte hjälpa att jag ogillar folk som rusar till olycksplatsen bara för att kolla, bara för att sedan sitta och skratta åt hur han hängde med huvudet eller hur hans ögon rullade. Jag kan bara inte hjälpa att jag avskyr när folk sitter och klagar på att tåget står stilla när det ligger en man som är nära att dö i väntan på ambulans i andra änden.
Jag var nära att säga åt dom, predika ett tag.. men jag insåg att det inte hade gjort någon nytta. 15-16 år, då har man väl rätt att vara sådär otroligt blåst antar jag. Har jag varit det? I så fall ber jag så hemskt mycket om ursäkt! Det var inte meningen!

Walk the line. Jag föll för den, det var precis en sån film jag kände för idag. Dock var den ganska tyst, alltså.. volymen var perfekt.. men dom pratade så djupt hela tiden så mina chips för 29 spänn blev inte uppätna. Jag vill inte sitta och knapra hela tiden och bli känd som "bruden som kränger chips högst någonsin". Lite konstig i kroppen blir man faktiskt av att sitta sådär i över 2 timmar. Trött, lite ont här och där och dessutom fryser man aset av sig när man kommer ut i kylan. 
Men det var en mysig film. En sån man skulle sett med en av andra könet kanske? Sitta och småpussas när det är som mest romantiskt i filmen. Bläää varför gör man så? Typ om snubben i filmen friar så blir du hångelsugen? Det håller inte alls!! Såklart fick man två såna par framför sig, såklart! Hallå, har ni inte fattat det än? Jag heter Charlotte Andersson!