Charlotte

Ingen lyssnar längre. Jag menar inte just på mig, utan överhuvudtaget. Folk man ser på stan som träffar någon bekant. Utbyter lite information som dom sedan kan skvallra vidare till gubben därhemma eller väninnan på fiket. Men ingen bryr sig! Folk frågar, men ingen bryr sig om svaret.

Kallas det lyssna att bara låta orden flyga in genom ena örat men aldrig riktigt fastna därinne. Det gör det kanske.. "klart jag lyssnade, jag minns bara inte vad du sa!"
Jag förstår att alla har sina egna liv och mycket att tänka på. Säkert mycket större och allvarligare saker än jag vill berätta, men grejen med vänskap är väl att lyssna på vad som helst och när som helst? (bland mycket annat såklart)
När folk skaffar egna liv försvinner dom.. det blir aldrig samma sak. "Jag har större och viktigare saker för mig. Jag återkommer när jag har tid för dig vännen"

Jag vill inte bli sån! Då i framtiden när jag skaffat mig ett liv vill jag inte bli som alla er. Jag vill inte försvinna, även om jag förstår er. Visst, jag sitter ju här och jag är säkert kvar när ni kommer tillbaka. Är det så ni känner? Är Charlotte en sån man bara tar för given?
Är det en komplimang eller en rejäl förolämpning?

Inga konkreta exempel, bara en känsla jag fått. Ni kommer försvinna och jag är den enda som inte vill göra det.

Helt plötsligt är där ingen vänskap kvar.. Du frågar av nyfikenhet, inte för att du bryr dig. Jag bryr mig, jag slutar inte bry mig hur som helst.. Det går ju inte, även om jag skulle vilja.

Eller ska nya vänner ersätta de gamla?