Charlotte

Lurar jag mig själv när jag tror att allt kommer bli bra?

När jag var liten hade jag allting klart för mig. "När jag är 23 år ska jag gifta mig och vi ska få barn när jag är 25. Sen ska vi flytta till hus och skaffa en hund och en katt och leva lyckliga i alla våra dar!" Hade allting planerat till 80 års ålder ungefär.. tiden efter det vågade jag inte tänka på eftersom jag blev helt hysterisk när jag kom på att när man dött en gång kommer man aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin leva igen.

Jag minns den dagen då jag kom på det. Jag minns inte hur eller varför men jag var ensam på mitt rum och började gråta hysteriskt så att mamma och min bror kom spingandes och frågade vad som hänt.
"När jag dör kommer jag aldrig någonsin leva igen!"
Vad säger man som mamma? Hon kunde ju knappast säga "jooodå, det kommer du visst!" för då hade hon ljugit och det var ju just det svaret jag ville höra egentligen. Hon kunde inte heller säga "Nej det kommer du inte? So what?" för då hade jag nog aldrig slutat gråta igen. Hon drog nog ett säkert kort och sa "Det är jäääättelång tid tills något sånt kommer hända så det ska du inte tänka på nu!"

Allt det jag drömde om som liten kommer aldrig ske. Jag kommer inte gifta mig som 23åring, jag kommer inte föda barn när jag är 25.. ska jag vara helt ärlig var jag nog mer sugen på barn i 7års åldern än jag är nu. Det är inte direkt något jag lipar över. Jag har absolut inte samma drömmar nu som jag hade då. Som tur är! Då hade jag fått skynda på ordentligt!!

Jag hade dock velat se på en grej på samma sätt som man gjorde som barn. Jag hade velat lita på att allt kommer bli bra. Att jag kommer bli lycklig och få allt jag drömt om. Den synen hade jag velat ha kvar. Den försvann väl någonstans då jag insåg att folk dör, folk blir olyckliga oavsett om dom förtjänar det eller inte.

Livet är inte rättvist mot alla och man ska vara lycklig sålänge man vaknar på morgonen och känner att allt är ganska okej.