Charlotte

Jag kan i mina tankar och i min ensamhet glida in på det där med giftermål och att dela sitt liv med någon annan. Förhoppningsvis kommer även jag finna lyckan i en man som behandlar mig som jag förtjänar och som vill dela sitt liv med mig. Två liv blir tillsammans ett.
Jag har drömt mig iväg till allt det där som kommer efter äktenskapet.. barn, uppfostran, förståelse, mognad, föräldraskap.. men en sak har jag undvikit. Det är den där tiden då det är dags att ta farväl av varandra igen.
Jag har avsiktligt undvikit att tänka på det eftersom jag inte är i närheten av ens en början till någon början på ett giftermål. Och för att tanken skrämmer skiten ur mig.
Idag när jag stod och putsade fönster som vilken dag som helst dök en man upp och började genast berätta hela sin livshistoria om sina 22 år på sjön och 25 års äktenskap.
Han hade sett så gott som hela världen och bar på väldigt unika minnen från såväl fattigdom i Indien som fruntimmer på sjön.
Tanken slog mig som blixt från klar himmel att jag kommer bli som honom. Nej, jag kommer inte se tillbaka på sjöresor eller snuskiga villiga kvinnor, men även jag kommer stå där och titta tillbaka på ett liv och bära på minnen ingen annan någonsin kommer bära.
Han saknade sin fru som gick bort för dryga två år sedan och jag led med honom. Jag är livrädd för ensamheten som antagligen driver en till vansinne förr eller senare.
Jag är livrädd för att livet ska gå för snabbt, för att jag inte ska hinna med och bara stå kvar med ensamheten då slutet närmar sig.

Jag vill se tillbaka på ett liv och tänka "Bättre än sådär hade det aldrig kunnat bli."