Charlotte

Arbetandet suger musten ur mig men nu har fingrarna återfått lite av sina krafter.. eller så är det bara hjärnan som vill göra sig av med lite information, sätta det svart på vitt för att få mer rätsida på saker och ting.

Fattar inte hur människor fungerar. Till exempel, hur svårt är det att vara trevlig? Vissa har till och med problem med att bara säga hej och förmågan att le försvann för längesen.
Personer som gick i min paralellklass på gymnasiet vänder enklast bort huvudet då vi möts (om dem inte går över gatan för att slippa halvkollidera). Inte för att vi ogillade varandra i skolan, jag hade i alla fall ingenting emot dem (det kan man väl inte ha om man aldrig ens yttrat några ord till varandra?). Jag kan inte svara på varför då jag förgäves söker ögonkontakt för ett enkelt, obetydligt men trevligt "hej".

Ännu värre är det väl ändå då man träffar gamla klasskamrater som javisst, säger hej.. men sen ingenting mer. Inget "vad gör du nuförtiden?" inte ens ett "hur är det?". Hur svårt kan det vara? När började vi vara sparsamma med ord?

Jag tänker i alla fall inte sluta vara trevlig. Jag tänker fortsätta vara trevlig mot affärsbiträden, jag tänker fortsätta säga hej till folk jag egentligen inte känner särskilt väl, jag tänker fortsätta vara sådan som jag själv skulle uppskatta om andra var mot mig. Det var så jag fick reda på att det skulle vara när jag var liten, men folk tycks inte ha uppfostrats på samma vis.

---

Min favoritgubbe har gått bort. Han som alltid vandrade runt och pratade med alla fastän dem inte förstod. Hans samtal brukade lyda ungefär: "Mycke regn komma. Jag vattnat tjädgådden, sallat där, couscous där, pompa där. Du förstår?! JEVLA. Ok, hej då!"
Han var gullig, charmig, en solstråle under en vanlig arbetsdag. Alla ska vi lämna, vissa tidigare än andra och jag kan inte yttra mig om hurvida rättvist eller orättvist det var. Jag vet ingenting om hur hans liv varit, men jag hoppas att han har det bra där han är nu!

---

Jag har härmed botat min spindelfobi, helt på egen hand! Jag trodde inte det var möjligt då jag förr kunde börja gråta bara en spindel var för nära. Nu kan jag låta dem krypa på mig, om hanskar är tillåtna och att döda en spindel kommer inte på tal. Kan väl inte direkt förklara hur det gick till men efter att ha tvingat mig själv att vistas i närheten av de äckliga krypen har jag faktiskt fattat att jag är hundra gånger mer skrämmande för dem än dem är för mig.

Nu ser jag fram emot en underbar höst!