Charlotte

Ett litet hugg i hjärtat känner jag när jag tittar på vissa barn. Ni vet sådana barn som man bara behöver slå en blick på för att veta hur hemskt dem har det. Kan till exempel vara att se dem sitta ensamma på en skolgård när alla andra barn springer runt omkring och leker med varandra. Eller genom att höra några barn skrika "Neeej, vi vill inte leka med honom!"
Det svider till riktigt ordentligt och jag vill bara göra någonting. Jag vill skälla på de barn som håller på sådär och jag vill vara vän med de barn som har det jobbigt. Men så enkelt är det ju inte..
Finns det någonting man kan göra eller kommer det alltid vara så att vissa barn bara inte passar in?

Det stannar inte där i barndomen. Även ungdomar går ensamma och är totalt utfrusna och i den åldern är det sjukt viktigt med vänner. Jag minns på högstadiet när min lärare sa vid ett tillfälle på en lektion "Ingen klarar sig om han eller hon inte har en enda vän"
Min första tanke då var "Det har ju jag gjort i snart ett år" innan jag kom på att mamma var min vän. Kanske också min enda vän vid just den tidpunkten.
Idag tycker jag grymt synd om den tjejen som satt där och knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Samtidigt ser jag hur hon blev och hon blev ju faktiskt en riktigt bra tjej.
Antar att det stämmer att det som inte dödar faktiskt härdar.

Jag hade turen som hade en så bra lärare som inte såg igenom sånt. Dessutom såg han den jag verkligen var och inte den jag verkade vara i skolan.
Vet inte vart jag hade varit eller hur jag hade varit om han inte hade räddat mig. Just då var jag totalt hjälplös och totalt desperat efter en räddning. Tusen tack!