PartyChulls is back
Jag måste medge att det tar emot. Att jag nästan är nervös inför utgången ikväll. Jag hade hellre satt på mina mjukisbyxor och tittat på massa film, för att det är enklast. Jag vet att en sån kväll aldrig blir misslyckad.
Förr i tiden, då när jag festade varje lördag spelade det liksom ingen roll om det blev lyckat eller ej och just den inställningen gjorde att det blev väldigt lyckat så gott som varje gång.
Nuförtiden, jag minns knappt sist jag festade, så tar det emot att göra sig redo för en kväll som man så innerligt vill ska bli så lyckad som möjligt men jag vet att jag måste. Det funkar inte att gräva ner sig här hemma och se låren växa av chipsen. Innerst inne vill jag ut, innerst inne vill jag träffa en himla massa folk, skratta och dansa och ha riktigt, riktigt roligt. Det tänker jag ha just idag.
Det får gärna bli vilt och galet och det får gärna bli så att natten avslutas någonstans i Helsingborg. Som på den gamla goda tiden..
Jag har humöret, jag har hälsan, jag har dansbootsen, jag har Emilie.. och dessutom så har jag mitt på det torra och kan dansa så galet jag bara vill och låta folk titta snett om dem inte har bättre för sig.
Yeah!
Med nerverna utanpå
Det är helt otroligt vad mitt humör förändras när jag är hungrig. Jag blir otroligt lättirriterad och grinig och kan inte tänka på annat än mat. Jag vänjer mig aldrig, jag måste äta vid mina regelbundna tider och får jag inte det går jag omkring med nerverna utanpå. Jag förstår liksom inte ens hur jag ska överleva kanske fyrtio minuter till, eller ännu mer än så. Vem äter halv nio på kvällen? Vid fem ska det ju vara mat, speciellt om man sparade sig på lunchen med att bara äta en sketen macka och en ris-i-frutti.
Jag avskyr känslan av hunger! Hatar den! Jag är så hungrig att jag liksom mår illa på samma gång och känner att huvudvärken är på väg.
Ge mig mat!
Idag åkte löshåret av efter många om och men. Nu är jag relativt korthårig med världens utväxt och slitna toppar. Megahet med andra ord!
Redan i morgon får jag börja ringa runt och försöka få en tid så snart som möjligt. Tills dess blir det uppsatt!
Inte mer än människa
Har suttit rakt upp och ner på en stol i åtta timmar idag. Introduktionskurs som det så fint kallas. Det var intressant, man fick en liten inblick i vilket otroligt stort företag jag hamnat på, hur liten jag är i allt det där.
Däremot är det ganska kämpigt att spänna öronen och försöka ta åt sig så mycket information som möjligt, kakorna och kaffet räddade dagen. Inte konstigt att de flesta kontorsnissar som tillbringar sina dagar på alla möjliga olika möten hit och dit har gott om hull.
Lite då och då gled jag bort på annat håll, till hur sugen jag är på fest i helgen och hur och när jag ska göra vid håret. Det känns helt underbart att äntligen kunna tänka på sånt igen, de saker som för bara några dagar sen bortprioriterades på grund av illamående och värk. Äntligen är jag samma gamla Charlotte som vill färga och klippa håret och köpa nya kläder och gå ut och röja lite på dansgolvet. Jag har saknat henne!
Adam är på festival och bruden i mig kan inte hjälpa att tänka på hur killar brukar bete sig på festivaler. Visst kanske jag vet och vill tro att han aldrig skulle göra någonting jag skulle bli sårad av men jag har samtidigt sett så många exempel där det gått rent åt helvete.
Som sagt, det är bara bruden i mig som tänker sådär, Charlotte föll för festivalsnubben och jag vill att han förblir som han är, jag skulle aldrig vilja hindra honom från att göra det han älskar. Jag får ge bruden i mig en riktig örfil och återgå till kyliga Charlotte som är världens ballaste flickvän som bara vinkar hejdå, vi ses på söndag!
Dagens favoritperson, Emilie!
När jag var ungefär tre år gammal skaffade jag mig en bästis. Jag var en liten prinsessa som helst av allt lekte med Barbie i mina finaste klänningar och mitt blonda våfflade hår och hon var... Emilie. Nuförtiden är hon brudigare än vad jag är!
Vår vänskap har legat på is under några perioder under livets gång men aldrig glömts bort fullständigt och idag är den starkare än någonsin förut.
Jag är helt övertygad om att vi kommer shoppa mammakläder tillsammans, vandra omkring med barnvagnarna ihop och så småningom gå brevid varandra med vars en rullator. Jag vill ha dödskallar på min!!
Idag fann jag ett paket i brevlådan med ett par klockrena örhängen och lappen "En liten gåva för att du är där för mig så som jag är där för dig" och Emilie var den första jag ringde för att höra om hon var den skyldiga. Helt plötsligt blev denna dagen väldigt mycket trevligare och nu ska jag gå och vila en stund nöjd och belåten.
Tack Millie!
Bäst och sämst
Min kropp har inte riktigt återhämtat sig, till min besvikelse. Jag är trött på att vara trött, trött på att vara blek och matt och tråkig. Jag vill bara må bra, nu!
Trots det drar jag mig ur sängen okristligt tidigt på morgonen för att cykla, i motvind, till jobbet som jag förvisso trivs väldigt bra på men just då, just där på morgonen trivs jag inte med någonting. Sängen möjligtvis.
Efter några timmar brukar det bli okej, när man är frisk. Just nu genomlider jag dagarna både på jobbet och här hemma, i hopp om att bli pigg och glad snart. En dag i taget!
Igår var det mammas dag så 05.20 drog jag mig själv och Adam ur sängen för att sjunga. Jag hittar fler och fler saker hos honom varje dag som förvånar, imponerar och får mig att falla mer än jag trodde var möjligt. Det är helt underbart och det läskigaste jag vet på samma gång. Jag har blivit beroende av en annan människa, jag lovade mig själv att aldrig bli det men nu har jag blivit det och jag vet att jag kommer ångra det en dag. Jag hoppas att den dagen väntas om en evighet.
På kvällen var det kalas på altanen med mostrar som alltid roar och kusiner som växer upp för snabbt.
Välkomna, det är jag som är Charlotte
Vaknade med ett leende på läpparna i morse brevid den jag tycker om allra mest. Jag vaknade som mig själv, som den där Charlotte jag trivs ganska bra med. Jag har uppskattat idag, att kunna tralla runt utan illamående och yrsel.
Igår var ett rent helvete! Känsliga tittare bör titta bort. Dumma fjortisar som inte skyddar sig bör läsa vidare.
Jag fick eget rum med egen toalett, det var sånt jag tyckte var lite halvmysigt på morgonen när jag gjorde i ordning med böcker, tidningar, läsk och mackor på bordet brevid sängen. Ingenting av det jag tog med mig kom till användning..
Jag fick fyra tabletter att stoppa upp i det ena hålet och en stor tablett att stoppa upp i det andra. Inom bara någon timme började jag blöda och sen var det rena rama Röda Havet i flera timmar. Jag är så glad att jag var ensam, att ingen såg mig i det skick jag var i, det önskar jag ingen.
Jag är inte ens känslig för blod men när skiten forsar ur ens kropp och vägrar sluta tills man ser stjärnor, tills radion i bakgrunden försvinner och det enda som hörs är världens hemskaste tjut i öronen, då blir till och med jag lite orolig för att någonting inte står rätt till.
Visst skulle jag blöda men vem kunde ana att jag skulle blöda som om jag kissade på mig, det kunde nog inte ens barnmorskan göra.
Efter sex timmar lurade jag hem mig. Jag sa att det kändes bättre, att jag inte hade blött på någon timme. Jag ville bara hem, jag ville bara sova i min egen säng och slippa en obekväm sjukhussäng.
Hemma väntade Adam som fick stå ut med en Charlotte jag inte hade velat se. En Charlotte som knappt kunde stå på sina egna ben, en Charlotte i blöja och äckliga sjukhustrosor.
Det är helt otroligt att han var kvar när jag vaknade i morse.
Det blir allt vanligare med abort i Sverige. Tjejer borde få veta hur ont det gör, hur mycket det blöder och hur fruktansvärt dåligt man mår. Då skulle dem använda skydd, då skulle dem knappt våga ha sex.. Jag är i alla fall väldigt avtänd!
Farligt men härligt
Just här och nu då jag slipper undan illamåendet och värken en stund kan jag blicka framåt litegrann. Inte särskilt långt men i alla fall till fredag då jag får min första lön. Jag har redan bestämt mig för att shoppa loss ordentligt och när jag inte orkar ta mig ut till butikerna finns det alltid internet. Jag kommer surfa värre än någonsin på fredag och klicka grej efter grej till varukorgen. Helst ska det vara billigt så man får mer för pengarna.
Favoritsidan är zoovillage.se men vill man shoppa lite billigare duger ellos.se eller halens.se alldeles utmärkt. Har ni några tips uppskattar jag dem annars tror jag att jag hittar ställen att spendera pengarna på ändå.
I want my smile back
Jag tänker bli världens bästa flickvän sen när allt detta är över. Han har fått stå ut med en hel del denna tiden och han förtjänar bättre än så. Jag har trots det inte kunnat hjälpa att jag dragit mig undan när han kommit för nära eller lackat på honom när han inte gjort några fel alls. Jag är inte sån egentligen men detta eviga illamående och värken i magen bryter ner mig, gör mig trött och lättirriterad. Jag förstår inte hur kvinnor står ut. Jag har inte ens varit gravid i två månader men känner just nu att det får bli adoption eller ingenting alls. Jag ska fanimej bara ha hund!
Jag ska bli en bättre vän också, under denna tiden har jag varit sämst på att höra av mig och jag klagar ju på såna människor själv. Nu har jag blivit en av dem. Jag har underbara vänner som sms.ar eller hör av sig på andra sätt nästan dagligen och det gör allt lite, lite lättare att genomlida.
Det kändes riktigt bra på gynmottagningen idag. Min barnmorska är helt underbar och när jag pratar med henne är jag stensäker på att jag gör rätt och att det snart är över. Snart slutar jag älta min skit och kan återgå till att blogga om hur irriterande medmänniskor kan vara eller om vad jag hörde på bussen idag.
På torsdag sker det och därefter ser jag ljuset, tills dess sover jag så mycket jag bara kan och missbrukar Samarin som ändå inte hjälper. Tills dess ser det ganska mörkt ut.
Dag ett, början på slutet
Om 15 minuter ska jag vara på gynmottagningen och ta tablett nummer ett. Tabletten som stoppar graviditeten. När den är svald är det kört.
Jag är mest orolig att jag ska bli illamående av den som det stod att man kan i papperna. Jag har fått nog av illamående och igår mådde jag sämre än någonsin. Ingenting hjälper! Avslagen coca cola, nej. Samarin, nej. Postafen, absolut inte.
Inte ens att spy hjälper, annars brukar man må lite, lite bättre efteråt men icke.
Förhoppningsvis är det snart över, jag orkar inte mer nu!
No need to go outside
Jag måste vara världens tråkigaste Charlotte just nu. Förstår inte hur folk vill umgås med mig, jag vill inte ens veta av mig själv. Jag mår bara illa hela tiden och när man mår illa kan man inte skratta som man brukar eller skoja som man gör annars. Jag är hungrig men jag kan absolut inte äta och när jag är hungrig blir jag grinig. Illamåendet och hungern på samma gång knäcker mig. Just nu orkar jag inte mer! Jag vill inte! Det räcker!
Men jag har inget val, oavsett hur mycket jag beklagar mig så mår jag inte bättre och jag måste stå ut fyra olidliga dagar till. Det som väntar efter ser jag inte heller fram emot.
Jag och Halle Berry
Jag passar in i Hollywood. Borde faktiskt vara en av dem som vandrar omkring på röda mattor i sjukligt dyra kläder och smycken.
Jag är precis som Demi Moore, Halle Berry, Kim Cattrall, Eva Longoria, Jennifer Aniston, Madonna och Mariah Carey. Vi är precis likadana, hela tjejgänget. Vi är bundisar!
Tyvärr snackar jag inte om att vi är lika snygga, jag är mer än medveten om hur dem ser ut och hur jag hade sett ut brevid. Jag snackar inte heller om hur rika vi är för visst tjänar jag bra, jag tjänar väl ungefär på en månad vad dem tjänar i minuten så inte heller där kan jag mäta mig med brudarna.
Vi har dock en sak gemensamt, alla vi. Vi faller för yngre män. Jag ligger dessutom i lä med tre års skillnad mot deras tolv, nio och tjugotre.
Så visst borde jag satsa på Hollywood nästa. Ge tidningarna nånting att skriva om. Tänk vilken nyhet det vore och vilken skräll om multimiljonären och legendariska Charlotte Andersson var gravid och inte tänkte behålla det. Tänk vilka rubriker. "Charlotte blir mördare, på riktigt", "Charlotte inte redo för barnet hon bär på!", "Charlotte slaktar sitt barn", "Charlotte otrogen, gör abort i hemlighet!" och så vidare.
Herrejisses, tur man inte är så mycket som lite piss i Mississippi.
Det bultar och det bankar
Det är ganska självklart vad mitt liv kretsar runt just nu och jag är trött på det. Jag är trött på att skriva om det, trött på att tänka på det, trött på att prata om det men kommer samtidigt inte på någonting annat att skriva om, tänka på eller prata om.
Jag kan inte annat än låta timmarna gå och längta till torsdag. Jag kan inte annat än se fram emot tiden som kommer efteråt, när allt är över och det inte finns någon återvändo. När det inte längre är lönt att älta.
Jag har haft otur varenda gång jag börjat på en ny arbetsplats.
Första helgen på caféet var jag hes för första gången i mitt liv, så hes att jag knappt fick fram ljud vilket är ganska viktigt som servitris. Andra helgen fick jag lock för örat för första gången i mitt liv, sånt lock att jag var totalt döv på ena örat och det är rätt viktigt att kunna höra som servitris.
Första veckan på 118118 skar jag mig för första gången i mitt liv precis mellan tummen och pekfingret, så djupt att jag inte kunde röra fingrarna på tre dagar, fingrar använder man sig ganska mycket av när man jobbar som telefonist framför en dator.
Första månaden på mitt senaste jobb blir jag gravid för första gången i mitt liv och mår så illa dag ut och dag in att jag inte kan vara den där glada och pigga Charlotte som jag vet att jag kan vara. Jag håller mig totalt anonym och jag avskyr det. Avskyr att känna mig som den tråkiga tjockisen som mest är i vägen.
Som en zombie
Jag går runt i någon form av dvala för tillfället. Likt en zombie drar jag mig ur sängen på morgonen och resten av dagen flyter jag med så gott jag kan. Låter timmarna gå och önskar att dem kunde snabba på litegrann, i alla fall till torsdag nästa vecka. Förhoppningsvis är jag mig själv snart därefter.
Illamåendet går mig på nerverna och tabletterna jag skaffat gör mig i och för sig inte mer illamående men så dåsig att jag kan somna stående. Hade det bara varit en önskad graviditet hade man kanske sett alla tecken på liv i magen som positiva men i mitt fall blir jag hela tiden påmind om det jag helst av allt bara vill glömma.
I'm a weirdo
Ibland hade det varit lite, lite bättre att vara man. Då hade jag sluppit gå igenom detta. Då hade jag bara kunnat ringa flickvännen och höra om allt gick bra hos gynekologen, som Adam kan göra.
I stället tvingas jag gå bakom ett draperi och dra av strumpbyxorna för att sedan lägga mig i en obekväm stol i en ställning jag typ aldrig testat förut. Jag tvingas få en kall alldeles för lång stav uppstoppad och bli uttittad av två totala främlingar jag inte ens minns namnen på.
Jag är gravid i sjätte veckan. Det känns ofattbart. Jag har ett hjärta som slår i min egen mage som jag och Adam skapat. Vi två tillsammans har skapat en liten remix som hade kunnat bli någonting. Hade kunnat bli en riktig människa.
Jag ångrar ingenting men jag kan inte hjälpa att leka med tanken. Jag kan bara inte hjälpa att jag sena nätter vänder ut och in på tanken att jag skulle kunna bli mamma Charlotte. Här och nu.
På torsdag nästa vecka ska jag dit igen. Det är då det sker. Det är då jag ska vara redo för att släppa alla tankar på vad som kunde ha blivit och kliva några steg tillbaka till gamla vanliga Charlotte.
Hur ska jag kunna vänta en hel vecka till??
Borde jag skratta eller gråta?
Efter nästan ett halvårs förhållande hoppas jag att de flesta är medvetna om att jag har sex. Det här är min blogg och på gott och ont väljer jag att skriva om det. Till vissas besvikelse och andras lättnad menar jag inte att jag tänker skriva om sexet, min mamma läser det här och några mostrar och andra släktingar då och då. För deras skull utelämnar jag allt det där snuskiga.
Jag har mått kasst på sistone, som trogna läsare kanske märkt. Jag har mått psykiskt dåligt, gråtit för ingenting alls och känt att allt suger trots att jag borde vara lyckligare än någonsin. Jag har mått fysiskt dåligt och när jag skriver att jag mått illa på morgnar börjar nog några snillen ana vad jag försöker komma fram till.
Jag vill inte göra det till någon stor grej, jag vill se det som ren otur och lyckligtvis bor jag i ett land som accepterar att man inte är redo. Lyckligtvis har jag en familj som accepterar läget och som inte gör det till någon större grej dem heller.
Illamåendet är fruktansvärt. Kallsvettningarna och yrseln kommer som en bonus. Hungern gör sig påmind hela tiden och hela min kropp känns annorlunda. Hela jag är annorlunda.
Jag visste att det kunde hända men man förstår inte det riktigt förrän det verkligen händer. Om jag hade velat, om jag hade varit mindre smart så hade jag kunnat bli mamma om ungefär nio månader. Hela mitt liv och många andras hade förändrats på grund av mig. Det är läskigt.
Nu är jag inte mindre smart. Jag har en pojkvän på 18 år, jag är ganska ung jag med. Jag har ingen fast ekonomi och herrejisses, han har inte ens gått ut skolan. För allas bästa väljer jag att ta bort den.. det.. henne.. honom.. eller nåt.
Jag vill bara må bra igen..
I'm a creep
Jag har haft en helt underbar helg i solen som jag tyvärr inte kunnat uppskatta som jag borde med tanke på hur jag mår. Jag har trots det hållit mig utomhus så mycket som möjligt, i och för sig i skuggan men frisk luft har jag i alla fall fått och tack vare honom har jag för några längre stunder kunnat glömma allt. Han är min hjälte.
Det var knappt jobbigt att dra sig ur sängen vid halv sex i morse. Cykelturen dit var lugn och skön och sen försvann dagen blixtsnabbt på något konstigt vis. Jag hann inte reagera eller ens kolla på klockan förrän det slog middag och sen var det nästan dags att dra sig hemåt igen, det är väl precis så en måndag ska vara!
Efter några timmars eftermiddagssömn och hemmagjord pizza ska arbetskläderna tvättas och resten av kvällen kommer spenderas i sängen med ramlösa, samarin och värktabletter.
Även änglar faller..
Någonting hände som sänkte mig till botten och jag avskyr att erkänna att jag mår kasst. Det låter så ömkligt, som att man inte tåler någonting. Vissa tycker att det är helt underbart att släppa ut allting genom att gråta tills ögonen nästan faller ur, jag känner mig bara svag. Svag och löjlig.
Jag försöker in i det sista låtsas som att allt är toppen, för det borde det vara. Jag borde inte beklaga mig när jag har jobb som ger bra pengar, vänner som bryr sig och en pojkvän som förtjänar medalj (att jag har pojkvän kan jag fortfarande inte förstå!) men här sitter jag ändå och känner att allt inte är som det ska.
Jag avskyr att känna mig tråkig och ledsen. Jag brukar se ner på såna människor. Brukar titta snett och tänka för mig själv "ryck upp dig din tönt, du har väl ingenting att må dåligt över, skärp dig!" och det är precis den blicken jag ger mig själv i spegeln. Ryck upp dig Charlotte! Annars tröttnar människor och vänder ryggen till. Det hade jag gjort, jag hade inte pallat med mig själv. Inte just nu.
Det är väl det jag är mest rädd för. Visst kan jag låta mig själv må dåligt för det går ju över, så småningom. Alla går vi igenom olika saker i livet och allt kan inte vara roligt. Jag är bara rädd för att folk ska tröttna, för att folk inte ska acceptera att jag inte alltid kan vara den där glada Charlotte dem är vana vid att se.
Låt mig vara patetisk en liten stund.. Jag reser mig upp snart. Här kan man ju inte ligga..
Jobba för att leva!
Njuter av rabarberpaj med vaniljsås såhär mitt i natten. Cykelturen hem från jobbet är alltid fridfull, inte en människa i närheten och jag cyklar mitt i gatan bara för att jag kan.
Mina fötter värker som bara den, efter att ha jobbat på 118118 i ett år vilket innebar att man satt ner så gott som dag ut och dag in är jag inte alls van vid att stå upp 8 timmar i streck.
Matilda tog sitt pick och pack och drog till Tyskland idag. Himla tråkigt att slippa henne nu två veckor men denna gången tröstar jag mig med att det faktiskt bara är två veckor.
Dääär var pajen uppäten så nu väntar sängen och massa tv tills jag somnar av ren utmattning.
Godnatt på er!
Give me my smile back
Just idag vill jag gömma mig under täcket och stanna kvar där.. länge. Det har ingenting med jobbet att göra, jag trivs hur bra som helst och väl på plats glömmer jag allt annat. Det är säkert bara bra att jag ska dit idag så jag glömmer bort hur kasst jag mår egentligen.
Jag vill må sådär bra som man kan göra ibland. Då man vet vad man vill och ser fram emot saker. Då man har drömmar och mål och är övertygad om att allt kommer ordna sig till det bästa, så småningom.
Just nu är jag väldigt osäker..
Let's get a life
Trots illamåendet som min dag började med igår gick resten kanon. Jag gör tabbar då och då men jag lär mig av mina misstag.. hoppas jag. Dessutom får jag det mer och mer bekräftat att jag jobbar med rätt sköna människor och att jobba kväll är min grej.
Det negativa är att jag inte hinner göra så mycket innan jobbet och absolut ingenting efter så det är nog bra att jag jobbar normala tider varannan vecka.
Livet rullar på ganska bra just nu men min oroliga sömn kommer jag inte ifrån. Inatt drömde jag en väldigt detaljerad och realistisk dröm om Adam som varit otrogen under hela vårt förhållande och vaknade därefter med kinder alldeles våta av tårar.
Vad ska jag göra för att kunna sova ordentligt utan alla himla mardrömmar?
Skit också!
Förkylningen var jag beredd att vakna med men var kom illamåendet ifrån? Jag har haft hela helgen på mig att må illa och så kommer det på måndagen då man ska jobba. Oavsett vad som händer ska jag dit idag, jag har inget annat val och jag vill dessutom lära mig allt så fort som möjligt så att man inte känner sig som världens nybörjare länge till.
Jag har druckit Samarin och jag borde äta någonting men bara jag tänker på mat vänder det sig i magen och när jag inte kan äta är det verkligen någonting som inte står rätt till.
Denna veckan jobbar jag bara måndag-torsdag och det känns som rena lyxen. Jag hoppas så innerligt att jag om ett halvår fortfarande trivs utmärkt så att jag kan börja leta efter egen lya. Det hade varit fint.
Ensam bland vänner
Ungefär i samma veva som jag skaffade pojkvän började folk behandla mig annorlunda. Precis som att dem föredrog den bittra och kyliga Charlotte framför den lyckliga. Folk slutade höra av sig och festerna jag tidigare var given på var jag inte alls bjuden till längre.
Jag var redo för party varje helg förut och jag älskade det livet. Nu orkar jag liksom inte anstränga mig längre för att hitta tillbaka dit.
Jag vill inte behöva prata ut med vännerna jag en gång hade och fråga varför det blivit som det är. Det ska man väl inte behöva? Om inte vänskapen flyter på som den ska är det väl inte längre äkta vänskap?
Det verkar som att folk tar för givet att jag bara är med honom nu. Att jag inte vill vara med längre men faktum är att jag snarare sitter ensam hemma på lördagarna för att folk fortfarande hör av sig till honom. Hans liv fortlöper som vanligt och jag är glad för hans skull. Jag är glad för att hans vänner inte låter mig komma i vägen.
Om jag ska skylla allt på mig själv är jag kanske inte världsbäst på att höra av mig men det har jag i såna fall aldrig varit. Det har ingenting med honom att göra!
Den dagen han dumpar mig kommer jag inte börja ringa runt till dem som inte hört av sig på evigheter. Jag är för stolt för det. Jag kommer behålla de få riktiga vänner jag har och strunta i resten. Sen kan dem väl få tro att jag ägnade all min tid åt honom.. Dem borde veta bättre än så!
I'm yours
Jag kan nästan bli lite arg på mig själv för att jag tillåter mig själv att bli beroende. Jag skulle aldrig bli det, jag skulle aldrig bli så fast att en vecka utan honom vid min sida är ett rent helvete. Jag blir ännu mer arg på mig själv för att jag skriver om det i en blogg jag lovade mig själv aldrig skulle infekteras av.. kärlek.
Samtidigt kan jag tycka att det är på tiden att jag bara släpper taget om allt jag trott på och slänger mig utför stupet. Att jag låter mig själv vara blind och naiv och löjlig, att jag låter mig själv vara lycklig.
Jag slängde mig utför stupet för fem månader sedan och jag faller fortfarande. Speciellt när han skrattar sådär som bara han gör och berättar saker på det sättet som han kan och när han ramlar i trappan inför hela min familj. Då vet jag att han är en snubbe i min smak.
Jag har blivit en sån där som jag spottade på förut. En sån där som tror att hon är så mycket lyckligare än alla andra. En sån där löjligt förälskad tönt som har slutat bry sig om omvärlden. Livsfarligt, dumt och så himla löjligt men oj vad mycket lyckligare jag är nu än när jag gick runt och hatade alla som gick hand i hand och alla som hånglade på tågperrongen.
Jag kommer bli knäckt, förr eller senare. Men inte nu, och det är nuet jag lever i. Smällen jag får ta när jag störtar mot marken får jag ta då, det kanske till och med kan vara värt det..