Listan är så gott som klar
Var ska jag börja?
Lägger en otroligt lyckat helg bakom mig. Håret blev kanon, utgången som följde igår kväll blev allt annat än misslyckad och trots att jag kanske inte är på festhumör just idag ser jag fram emot veckan som väntar.
Packningslistan är nog så gott som klar och i morgon ska det allra sista fixas. Jag måste till exempel hitta någonting att packa i.. Det kan ju vara en bra början.
Oavsett hur lite jag vill ta med mig så blir det så där överdrivet mycket. Listan har 40 olika punkter på olika grejer jag bara måste ha med mig och det kommer bli kämpigt, det kommer bli tungt och det kommer kanske bli något av det jobbigaste jag har varit med om. Jag kan bara hoppas att det är värt det.
Adam är redan iväg och jag är inte dum. Det är festival och såklart är jag helt nojjig över hur det kommer gå. Hur han kommer va, hur mycket eller lite vi kommer ses och huruvida han gör någonting med andra brudar eller inte. Jag har sett och hört för mycket skit för att kunna lita på honom. Jag antar att oron hör till förhållandet och jag kan inte annat än hoppas att han använder skydd och att jag aldrig får reda på det.
Cut it out
Jag har ungefär trettio sekunders promenad till frisören. Trots det gick jag upp en hel timme innan det är dags vilket känns lite onödigt just nu. Sitter här och gör mig själv nervös i onödan, förklarar om och om igen för mig själv hur jag vill ha håret och det blir inte rätt en enda gång. Jag måste formulera mig rätt denna gången.
Jag har fullt upp idag! Direkt efter klippningen måste jag ta mig till Systembolaget och en runda i stan för att sen sätta mig på tåget till Helsingborg vid tvåtiden. Där ska det fikas och shoppas innan jag måste dra mig hemåt för att göra i ordning inför lite fest.
Det är precis så en lördag ska gå till!
Låt mig lära av mina egna misstag
Fjärilarna har växt sig stora som fåglar. Allt inför den kommande veckan. Imorgon ska jag till frisören, ett nöje jag inte tror en enda kille förstår sig på. Det kan bli så rätt och det kan bli så fruktansvärt fel så förväntan blandas med nervositet.
Imorgon blir det tjejkväll med god mat, dricka och möjligtvis utgång och det ser man alltid fram emot. Kläderna är ordnade och är jag nöjd med håret kan kvällen inte bli misslyckad.
Har jag riktig tur blir det lite, lite shopping imorgon också.
Mitt liv är inte fy skam alltså
men allt kan förändras på bara sekunder
Have a little faith
Såg Sex and the City-filmen igår på bio. Enligt mig innehöll den allt en brud behöver. Massa kläder, skor, tårar och kärlek.
Har börjat vänja mig farligt mycket vid att bo ensam. Det finns forfarande en risk att jag får ta mitt pick och pack och lämna det här paradiset och blotta tanken på det gör mig sömnlös om nätterna. Det och alla ljud som jag inte riktigt vant mig vid ännu. Typ grannarnas knarrande säng eller fiskmåsarna som tvunget ska flyga precis utanför fönstret och skrika så fort det börjar ljusna på morgonen.
Jag klarar mig hur fint som helst, enligt mig själv i alla fall. Jag har inte ens bott här i en vecka och badrummet är städat två gånger. Jag diskar all disk med en gång (nästan alltid) och storhandlingen igår gick utmärkt.
Jag klarar detta!
Köpte flera liter tomatsoppa för typ 25 kronor som blev megagod med lite salt och en macka till. Adam gick brevid mig på City Gross och skällde och bad mig tänka mer ekonomiskt och med hans hjälp fick jag hur mycket mat som helst med mig hem för ganska lite pengar. Han frös till och med in köttfärs till mig i små påsar! Ekonomisk hjälp är jag i behov av så det är helt underbart.
Ikväll ska jag försöka njuta av ensamheten i soffan med lite saft från min billiga saftdunk.
Längtan får inte direkt tiden att gå snabbare
När jag längtar efter någonting längtar jag något alldeles otroligt. Ingenting annat spelar någon roll och dagarna får mer än gärna gå mycket snabbare än vad dem gör.
Ingenting som händer varken före eller efter Roskildefestivalen existerar för tillfället. Just nu är det enda som rör sig i mitt huvud sovsäckar, lera och musik.
Det är jobbigt samtidigt som fjärilarna i min mage växer sig större och större. Det är jobbigt för att dagarna tills det är dags går jättelångsamt, dagarna jag är där kommer gå alldeles för snabbt och sen är man hemma igen, redo att börja längta efter någonting annat.
Nuet är jag aldrig riktigt, riktigt nöjd med. Visst är jag lycklig över allting som händer för tillfället, visst är jag lycklig för att jag har ett jobb att gå till, en lägenhet, en pojkvän som för det mesta är rätt okej och vänner som inte är som alla andra trista människor men vad vore livet utan någonting att se fram emot? Utan någonting som gör allting lite, lite bättre.
Man kan längta efter småsaker som att det snart är fredag eller tills nästa lön kommer. Man kan längta efter att skaffa barn och gifta sig. Bara där är någonting där framme. Ditt eget ljus i tunneln som gör att du fortsätter framåt, som gör att du oavsett vad som händer känner att det någon gång kan bli riktigt bra igen.
Det gäller bara att hitta sitt eget ljus i sin egen lilla tunnel.
Mitt ljus är Roskildefestivalen!
I will never walk away
"Det blir mat klockan sju!" Jag trodde knappt att jag var mogen för sådana ord. Jag gjorde i och för sig ingenting avancerat men ändå, jag lagade ju trots det mat.
Frukosten i morse bestod inte av Subway. I stället vandrade jag till City Gross och gjorde i ordning frukostbuffé bestånde av:
Bullar
Ost
2 sorters skinka
2 sorters korv
Gurka, Paprika och Tomat
Kokta ägg
Dessutom så fint upplagt att jag var tvungen att fota. Sån frukost borde jag ordna varje helg.
Jag har redan insett hur sjukt dyrt det är att bo ensam. Jag menar, såna småsaker som alltid bara finns hemma måste jag nu helt plötsligt köpa. Jag måste ha koll på när toapappret börjar ta slut, så jag inte står där otorkad när det är helt slut. Detsamma gäller tandkräm, schampoo och diskmedel.
Jag letade efter det allra billigaste idag men slutsumman var inte så behaglig trots det.
Det får bli smör i mitten på alla mackor så att det håller längre.. och jag får börja prioritera vilka kroppsdelar som förtjänar tvål.
Så var det måndag i morgon.. Snart fredag!!
På egna fötter
Helt plötsligt sitter jag här, i min drömlägenhet. På obestämd tid men just här och nu är den nästan min. Jag måste lära mig laga mat, jag tog med mig en stor kokbok hemifrån. Vad sägs om Indisk biffcurry eller kanske ostgratinerad kassler? Idag får det nog bli pizza...
Jag har hängt upp mina kläder, ställt alla mina skor på plats och packat upp kastrullerna. Ikväll ska jag njuta av ensamheten, tystnaden och av att kunna göra precis vad jag vill. Ikväll ska jag njuta av att inte behöva göra någonting alls.
Jag måste ha världens härligaste släkt. Min mosters kalas blev klockrent med all sång och allt spex dem fixar och donar med. Det kan bara inte bli misslyckat med såna jordnära och härliga människor. Att "komma ut på landet och andas lite frisk luft" (som min mosters man alltid säger) kan faktiskt vara riktigt skönt då och då.
Kom ner på jorden en liten stund
Det finns ingenting på denna planet som berör mig lika mycket som djuren gör. Stackars skapelser som måste stå ut med oss hemska människor, vi som endast skapar kaos och elände.
Det finns bortskämda, idiotiska människor som orkar lägga sin energi på att klaga på lösspringande katter. Som om det är världens just nu värsta problem.
Det finns till och med dem som kastar sten, sparkar och slår efter de oskyldiga liven och jag vet precis vad jag hade velat göra med dem. Jag hade velat ställa dem på ett led och sen hade jag kastat sten, slått och sparkat till evighetens slut. Gett tillbaka med samma medicin. Men sånt hamnar man i fängelse för.
Det finns en enkel lösning på problemet om man nu verkligen inte bara kan komma ner på jorden och inse vilket skitproblem man lägger tid på. Om man nu inte bara kan inse vilken idiot man är som inte förstår hur värdefullt den där kattens liv är för någon annan.
Lösningen på problemet är vatten. Katter avskyr vatten och genom att spruta litegrann skadar man varken katten eller någon annan.
Hur svårt ska det va?
Countdown
Det var kaos hos gynekologen igår. Kvinnan innan mig blev förskräckt då hon fick reda på att hon var med barn och ville få en abort gjord med en gång. Det funkar inte riktigt så och till hennes förfäran får hon vänta tills nästa vecka. Tårar sprutade och alla fick försöka lugna ner henne. Enligt henne skulle hon mörda ett stackars litet barn och barnmorskorna kunde inte göra annat än försöka trösta henne.
Där satt jag och väntade i rummet utanför och fick lyssna på hennes åsikter i över tjugo minuter. Jag kunde inte låta bli att försöka tänka som hon. Att man begår ett mord då man väljer att göra abort men hur jag än vände och vred på det kunde jag inte hålla med. Visst är det psykiskt jobbigt att genomgå en sån sak men vissa barn hade faktiskt mått bättre av att inte komma ut i denna värld överhuvudtaget. Det är i såna fall ett värre brott att föda ett barn rakt in i en värld av alkohol, våld och fattigdom.
I mitt fall har jag inte ekonomin som krävs. Jag vägrar bli ett socialfall som får bo hemma hur länge som helst och leva på mina föräldrar. Det är varken rättvist mot mig, mina föräldrar eller min unge.
När det väl var min tur började personalen gå hem, mottagningen stängde och jag skyfflades in på toaletten för ett urinprov. Utanför stod en IT-tekniker och pratade i telefon och jag hörde hur barnmorskan öppnade luckan för att se om jag ställt min mugg.
Jag fick inte ut en droppe! Att kissa under stress funkar bara inte. Jag satte på kranen, jag drack så mycket vatten jag bara orkade men icke.
Jag fick dra mig hemåt igen, utan resultat. Idag gjorde jag testet hemma och det var negativt. Eller ja, väldigt positivt för min del.. Jag kan pusta ut nu. Ingen remix av Adam och Charlotte på ett tag.
Jag vill inte, men vad hjälper det?
Gynekologundersökning. Ni män har det bra!
Jo men gå in bakom skynket och klä av dig, sen kan du lägga dig i stolen. Det där skynket känns ganska onödigt med tanke på hur man ändå kommer blotta sig stretandes i världens läskigaste stol.
Jag är livrädd att dem ska hitta någonting. Att jag fortfarande är gravid och måste genomgå ännu en abort. Jag fixar inte det! Risken är väl egentligen inte särskilt stor men med min otur blir jag inte alldeles förvånad.
Efter undersökningen idag är det förhoppningsvis helt över. Då kan jag äntligen lägga det som hänt bakom mig och starta om på nytt.
Jag längtar tills jag är tillbaka på jobbet senare idag..
Mardrömmarnas mardröm
När mamma frågade om jag skulle med och shoppa innan jag vaknat ordentligt i morse var jag så himla nära att hoppa ur sängen och hänga med på en gång. Någonstans på vägen la jag ner det projektet och insåg att jag borde hålla i pengarna lite, litegrann vilket jag aldrig hade gjort om jag hade följt med.
Det med min ekonomi kommer bli det största problemet för mig när jag flyttar hemifrån. Jag måste lära mig att kolla efter de billigaste alternativen, just nu går jag efter vad jag är sugen på. Jag måste dessutom få pengarna att räcka hela månaden och det blir klurigt eftersom jag gärna shoppar en del samma dag som lönen kommer.
Hela jag får ändra på mig, jag får ändra livsstil totalt och även om det kanske kommer bli svårt, jobbigt och megasvårt så vill jag så gärna. Jag vill bli vuxen, på riktigt. Jag är redo nu, jag är i alla fall redo att börja bli redo, redo att börja lära mig att överleva helt på egen hand. Det finns ingenting jag vill hellre..
Vem bär XS i tjocka Sverige?
Gaaaaaaah!
Ett inlägg utan bild
Jag har inte uträttat några mirakel sedan dess. På den tiden trodde jag nog att det mesta skulle vara så gott som klart nu. Att jag skulle bo i en egen lya med hund och vandra till mitt drömjobb varje dag i solskenet. Så ung och dum jag var. I stället bor jag fortfarande hemma och cyklar till ett jobb jag genomlider för pengarnas skull, i motvind.
Man får trots det leva på hoppet. Leva på att det kommer bli jättesuperduperbra, någon gång. Så länge man är frisk kan man egentligen aldrig ge upp, aldrig någonsin.
En lördagsmorgon som denna ser jag livet från den ljusa sidan (på måndag morgon ser jag livet från ett helt annat håll) och nu ska jag vandra upp i min säng och äta frukost framför tv.n innan det blir shopping för hela slanten. Yeah!
Let's kill the world above
Jag dagdrömmer som tusan för tillfället. Jag måste det för att stå ut med arbetsdagarna. Står vid mina sysslor och drömmer mig bort till nästa lön, till min egen lägenhet, till mina balla tröjor som jag själv tänker måla men framför allt till Roskildefestivalen. I mina tankar är jag redan där, i mina tankar vandrar jag runt i leran bland alla tält och alla skrikande berusade människor. Innan jag återvänder till verkligheten njuter jag av fjärilarna i magen som känslan av festival ger mig.
Jag vill dit nu, nu, nu!
Annars Dör Alla Män
Min första tanke på morgonen har åter igen blivit "Jag vill inte!!". Har jag redan tröttnat på mitt nya jobb? Väl på plats räknar jag minuterna tills jag får cykla hem, trots att jag har det ganska bra där.
Jag tror inte att jag tröttnat, jag tror bara att det som väntar här hemma är så himla mycket bättre. Det som finns här hemma vill jag inte lämna.
Han lagar mat och jag softar, jag drömmer i hemlighet om ett liv tillsammans, på riktigt liksom.. i en lägenhet som är vår. Det är så oerhört främmande för mig att tänka i dem banorna och ännu mer skrämmande är väl att jag trivs som fisken i vattnet. Jag trivs med att vara oseriöst seriös.
I veckan skulle jag vilja boka tid hos frisören. Vet inte riktigt hur jag vill ha det men jag vill ha förändring. Just nu är det bara alldeles för kort och megatrist.
Vi får väl se hur det blir med det.
Du underbara man
Vi vistas inte så mycket ute i solen, Adam och jag. Jag saknar pigmentet som hela min familj tycks ha och jag har dessutom inte intresset av att pressa som dem har. Adam föddes brun..
Idag drog vi en snabbis till Helsingborg och där har jag knappt varit sen jag lämnade 118118. Jag är glad och lycklig när jag vandrar omkring där nu, det var jag inte då. Jag är fortfarande säker på att det som skedde var det bästa som kunde hända.
Vi har nått stadiet i vårt förhållande då det är okej att vara hur som helst, i princip. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara mig själv med någon och att han sen skulle palla med det men än så länge verkar han inte vilja dra.
Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle palla med att någon var sig själv med mig. Att någon skulle kunna strunta i att göra sig till, att jag inte skulle dra så fort han låg och snarkade brevid mig.. men än så länge vill jag inte gå ett steg. Jag kan snarare ligga vaken i timmar och lyssna på hans snarkande med ett leende på läpparna.
Jag står ut med så mycket mer än jag någonsin trodde. Jag trodde att jag var omöjlig att tillfredsställa, att jag skulle följa mina "krav" stenhårt men allt det där har raserat nu. Mina murar är rivna och kraven och önskemålen är för längesedan uppfyllda. Nu kan han vara hur som helst, nu kan han hämta hit sitt Xbox och inte ens märka när jag går in eller ut från rummet, utan att jag drar, utan att jag ens tröttnar litegrann.
Det är ju mig han snarkar brevid, det är ju mig han spelar Xbox hos, det är ju mig han är med och hur lyckligast i hela världen blir inte jag då?
Läs mig som en öppen bok
När jag beklagade mig över att jag missade Adams student på jobbet idag sa en av mina arbetskamrater till mig: "Han går estetisk linje eller? Jag har fått en känsla av att det är såna du gillar."
Det kanske inte var alldeles rätt men att hon genom att endast ha sett mig i arbetskläder fattat att jag har en pojkvän som inte är som alla andra gör mig riktigt imponerad. Att hon sen dessutom sa att hon inte alls blivit förvånad då jag berättat att jag gärna skulle vilja gå en skrivarlinje gör mig nästan mållös. Visst, det är en sak om man träffar en person dag ut och dag in i sina vanliga kläder, kläderna kan berätta en massa om en människa, men på vårt jobb ser vi ju alla likadana ut.
Hur lätt är jag att läsa egentligen? Eller är hon bara en ovanligt duktig människokännare?
Jag överlevde dagen med nöd och näppe. Har spanat på klockan alldeles för ofta och räknat ner sedan 8½ timme tillbaka. Nu är det bannemej helg och jag ska vara en sån livsnjutare att jag nästan blir avundsjuk på mig själv.. eller nåt.
Charlotte behöver helg!
Min kropp gör ont. Så ont!
Fötterna skriker av smärta och mina fingrar är förstörda. Dem behöver vila nu.
Jag avskyr att vara ny och idag var jag ny igen, precis då jag börjat vänja mig vid min vanliga plats på jobbet fick jag testa en annan plats idag. Visst, visst.. jag gjorde inte hälften så mycket som jag brukar men det var ändå kämpigt. Det slukade alla mina krafter.
I morgon tar Adam studenten och jag missar det. Jag vill vara där då han slängs ut i det verkliga livet och jag visste precis vad jag skulle ha på mig och allt. Jag hade till och med förberett mig mentalt inför att träffa stora tjocka släkten men när han har som roligast imorgon står jag och monterar bromshävararmar.
Tror att jag ska försöka nå honom en liten gång till innan jag gör min säng sällskap för natten.
I stundens hetta
Då var det bestämt, jag och Emilie drar till Roskildefestivalen i år. Jag hoppas på mulet väder utan regn. Strålande solsken pallar jag inte!
Jag jobbar i bastu för tillfället och värre lär det bli har dem sagt. Igår svettades vi som djur och jag var helt slut redan vid 20tiden men höll trots det ut hela vägen. Jag hade världens skönaste cykeltur framför mig med Adam i örat, jag hade kunnat cykla hur långt som helst men har bara ungefär sex minuter hem.
Brudar alltså, kunde vi inte varit utan såna? Jag menar dem där typiska brudarna som skiner upp och skrattar och gör sig till så fort män är i närheten men som aldrig skulle anstränga sig ens hälften så mycket för att vara trevlig mot en annan av samma kön. Jag förstår inte kvinnors fientlighet mot varandra.
Vi går omkring som rivaler och aktar våra ryggar, säkra på att en annan kvinna snart försöker sticka en kniv så långt in som det bara går.
Det finns kvinnor av alla sorter men alldeles för ofta på sistone träffar jag dem som synar en uppifrån och ner för att sedan nästan rynka lite på näsan och gå vidare. Dem som är villiga att hjälpa till och ta hjälp av många, så länge dem är män. Dem som nästan vägrar se när jag behöver hjälp, dem som vägrar ta hjälp av mig.
Dem brudarna kunde vi väl varit utan?
Inga klagomål hittills
Efter en lång arbetsdag sitter jag här och har överlevt måndagen. Jag känner mig som mig själv igen, fullständigt efter helgens händelser.
I lördags fick vi till en riktigt bra utgång, Emilie och jag. Tack vare hennes kusin, hans polare och deras lägenhet startade kvällen på bästa sätt och den fortsatte i samma anda. Min kväll avslutades bättre än förväntat då Adam helt plötsligt ringde och bad om att få komma och någonting sånt bangar jag aldrig.
Ett halvår har gått nu sedan jag och han på något konstigt vis blev tillsammans. Jag var så stensäker på att jag inte var menad för förhållande och när jag väl gav mig in i ett var jag lika säker på att det inte skulle hålla särskilt länge. Ett halvår senare kan jag fortfarande inte förstå att jag har pojkvän och jag har svårt att uttala orden "min pojkvän och jag". Det är Adam och jag liksom.
Vi släpper kärlekstemat för en liten stund och avslutar med att jag blev ännu mer macho idag. Jag fixade truckuppkörningen utan problem. Med det säger jag godnatt.