You're just like an angel
Ibland förvandlas jag till världens konstigaste människa med otrolig ångest i hela kroppen inför framtiden. All styrka liksom försvinner och det finns inga ord som kan beskriva någonting, jag kan inte säga vad det är, det bara är.
Ibland kan jag inte ens njuta av det jag har just nu för att jag oroar mig så för när det ska försvinna. Jag försöker stänga av allting men då blir det bara så mycket värre. Jag har saker jag bryr mig om som jag skulle kunna döda för att få behålla men jag är maktlös. Försvinner det så försvinner det och då står jag där, precis på den plats jag aldrig vill hamna.
Jag brukar förstöra saker och ting själv, då har jag i alla fall någonting att skylla på. Då vet jag i alla fall orsaken till varför det gått fel.
Jag ville inte fastna som jag gjort, jag ville inte bli så blind som jag blivit. Jag ville bara börja tycka om lite lagom så att det inte är så himla farligt om det skulle gå dåligt men nu sitter jag här, redan livrädd för den dagen det inte längre är vi.
Jag vill inte förstöra denna gången..
Du har varit saknad
Leendet på läpparna finns inte där än men det kändes bra i kroppen på min morgonpromenad i morse. Jag vandrar med musik i öronen till världens ände och tillbaka och går igenom om och om igen i mitt huvud vad jag ska göra nu och hur det ska gå till.
Idag har jag än så länge lyckats slå mitt rekord i helikopterspelet (1643 mina vänner) och ätit frukost tillsammans med Malin och min favorithund (jag är kär, på riktigt)
I eftermiddag tänker jag fixa till ögonbrynen och färga håret, man behöver ju inte gå ner sig fullständigt bara för att man är arbetslös, jag kan bli hetare än någonsin istället. På nätterna har jag dessutom legat och grubblat på hur jag kan göra mina tråkiga tröjor lite roligare så jag tänker satsa på textilfärg nu när jag har all tid i världen att pyssla med sånt.
Ännu fler tack vill jag rikta till de som hört av sig på ett eller annat vis, ni övertygar mig om att det finns underbara människor därute, trots allt..
A som i Aktiv
Jag kommer trötta ut mina läsare med nya inlägg titt som tätt. Jag kommer analysera människor på stan som jag gjorde förr, jag kommer spendera timmar vid http://www.addictinggames.com/helicopter.html som jag gjorde förr.
Dagens rekord; 956. Jag minns den tiden då jag var uppe på över 4000.
Jag ska bli den Charlotte jag var förut, då jag undrade varför folk inte ler oftare, då jag gjorde allt för att pigga upp tanten på Posten. Då jag trallade runt med musik i öronen och log åt världen.
Jag höll på att bli bitter, jag var så oerhört nära att inse vilken hemsk tillvaro vi lever i. Där allt handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt på kortast tid. Där allt handlar om jobb måndag till fredag så att räkningarna kan betalas. Där allt handlar om att se så framgångsrik ut som möjligt så att i alla fall alla runt omkring tror att man är lycklig. För det är viktigt, att folk avundas en. Att ingen har det bättre.
Jag var nära men jag slank undan, nu tänker jag återgå till min lilla konstiga värld där jag kan vara den jag är, drömma om saker som aldrig kommer ske, fortsätta tro att det finns något gott i alla och bli sådär innerligt lycklig som jag kan bli.
Fast... först ska jag göra min helt underbara säng lite sällskap.
Tack för mig
Jag uppskattar de som hört av sig både här och per telefon. Jag uppskattar det till tusen. Tack! Jag är ovanligt blödig och fick näst intill tårar i ögonen när jag fick mms från Mirella på Eniro där hon tänt ljus och tryckt ut bild på mig. Det känns betryggande att veta att man har folk runt omkring sig som bryr sig. Med det klarar man sig långt.
Trots väder och vind (idag storm så man typ tar tre steg framåt och två bakåt och är halvt beredd på att få takpanna i huvudet) är det skönt att ta sig en promenad och prata tills stämbanden börjar värka med någon man känt sedan början på början.
Om jag redan nu ska försöka fokusera på det positiva med arbetslösheten är en stor grej faktiskt att man har all tid i världen att träffa dem som betyder mest. Jag har all tid i världen att ha städade rum, hjälpa till mer än någonsin här hemma och ta sig de där morgonpromenaderna som man behöver.
Jag ska försöka fokusera på det, ingen blir väl hjälpt av att jag gråter mig till sömns och jag kan inte förlora hoppet nu. Jag kan inte beklaga mig efter en dag som arbetslös. En enda dag och jag klättrar redan på väggarna. Jag är inte gjord för detta, jag är inte gjord för att behöva lägga upp ekonomin så att pengarna räcker så länge som möjligt. Jag är inte gjord för att inte se något slut på livet som samhällets bottenskrap.
Jag är gjord för någonting bättre..
Därför fokuserar vi på det där som är bättre. Det där som är bättre är att jag redan i morgon ska skicka ut cv.n och kontakta ställen jag kan tänka mig att jobba på. Det är vad vi fokuserar oss på just nu.
Jag är tuff
Jag mjuknade, jag lät mig själv vara lycklig där ett tag för att jag kanske fick för mig att jag förtjänade det men nu vet jag bättre än så. Det hårda skalet måste dras på och käkarna ska bitas ihop.
Ena sekunden känns det lugnt. Som att detta var det bästa som kunde hända. Som att allt kommer lösa sig och bli bättre än någonsin. Som att det inte blir några svårigheter att få nytt jobb. Som att jag trots allt blev alltmer bitter på Sveriges befolkning.
Andra sekunden kan jag knappt andas. Ångesten och känslan av misslyckande är hemsk och jag minns hur dåligt jag mådde och hur svårt det var att hitta arbete förra gången. Jag vill inte ta jumbosteg tillbaka och börja söka sommarjobb. Jag vill inte!
Jag tycker inte att jag kräver mycket. Just nu hade jag trivts utmärkt med att tralla runt på Gina Tricot, sätta skorna tillrätta på Scorett eller hjälpa folk i någon annan klädesbutik. Ska det vara så svårt?
Just idag ger jag ingen energi åt att gräva ner mig eller ha ångest över vad jag ska ta mig till. Just idag tar jag varje timme som den kommer, städar, tvättar, läser och skriver. Just idag orkar jag inte mer..
Man får inte ha det för bra!
Jag tror att jag fick det för bra där ett tag. Har alltid sagt att precis då man börjat känna sig lite lycklig händer det någonting som drar ner en på jorden fort som bara den. Man får helt enkelt inte ha det för bra!
Man vinner knappt någonting på att vara den schyssta. Man får aldrig igen det. Dem som armbågar sig fram, dem som trampar ner alla andra på vägen kommer längst. Jag vill inte bli den som trampar ner någon annan..
Ibland tar livet konstiga vändningar på bara sekunder, man kan vara den som ena ögonblicket letar lägenhet, ser en ljus framtid inom räckhåll med den där hunden man alltid drömt om och tjejmiddagar i sitt eget kryp-in. På bara sekunder kan man bli den som är tillbaka på ruta ett, lägre än så, ruta noll.. utan att se någon framtid överhuvudtaget.
Jag vet också att det bara är att bita ihop och börja om. Jag vet också att det inte finns någon annan utväg och att det inte lönar sig att gråta tills tårarna blir blod men kan jag inte bara få tycka att livet är orättvist? Att jag förtjänar mer än att ständigt brytas ner till småbitar som tar längre och längre tid att bygga samman. Att jag förtjänar mer än att förlora all tillit till människan fullständigt. Kan jag inte bara få beklaga mig veckan ut? Gräva ner mig i sängen och tycka att allt suger.
Jag knappar in några sista ord innan jag går upp och lägger mig brevid den som pussar mig på pannan och säger att allt kommer ordna sig, den som får mig att glömma att det finns en värld därute. Den som gör mig lyckligast på jorden, mot alla odds.
Då börjar vi väl om då..
Skärp er Sverige!
När jag jobbade igår kväll ringde folk ursinniga och ville ha tag i Sveriges Television. De tänkte ringa och klaga på Melodifestivalen och hade olika anledningar allihop.
Det ska minsann inte förekomma utländska bidrag i en svensk Melodifestival.
Den där Frida sjunger och dunka, dunka och sprit.
Programledaren passar inte in.
Har folk verkligen ingenting bättre för sig än att beklaga sig över ett tvprogram?
Byt kanal, slå av tv.n och umgås med frugan för en gångs skull eller hitta helt enkelt någonting vettigare att klaga på.
Jag undrar vart dem vill komma med sina klagomål, vad dem får ut av att ringa ett samtal, skälla en stund och sen sätta sig vid tv.n igen. Eller tror dem att det ska ske förändring?
Om Bengt 76 år från Moheda ringer in och säger att han vill få bort det bosniska bidraget från programmet, tror han att det ska ske då? Att Luuk plötsligt ska säga "Oj, nu har vi fått in klagomål här från superviktiga Bengt så sorry, det bosniska bidraget är härmed ute ur tävlingen, tack för att du ringde Bengt!"
Jag undrar hur folk tänker när dem slår numret till 118118 och ber att bli kopplade till Stockholm. Jag undrar hur det känns att sitta på Sveriges Television och behöva svara på alla samtal från Sveriges dummaste människor.
Bubblan Stockholm
Kund "Hör du inte på min dialekt att jag är i Stockholm?"
För stockholmare lämnar aldrig någonsin Stockholm. Bra att veta!
Jag erkänner
När jag börjar rensa ur garderoben i sovrummet inser jag sanningen ganska snart. Väska efter väska slängs på sängen tills det börjar likna ett berg värt att bestiga. Väskor jag glömt bort, väskor jag aldrig använt och väskor jag avskyr. Väskor fyllda med väskor!
Jag inser, jag erkänner, jag är sjuk.
När jag då väl satt fart, hittat pennor jag saknat och tuggummi till hela världens befolkning är det dags att skilja sig från vissa av dem. Inte helt utan seperationsångest läggs dem ner i påsar som ska föras bort likt grisar till slakt och trots att jag avskytt vissa och varit trött på en del känns det jobbigt. Jag vill liksom inte tro på att det är här det slutar, det är här och nu resan tar slut för en del. Jag kunde använt dem så mycket mer, jag kunde uppskattat dem så mycket mer än jag gjort. Istället har dem legat i en garderob alldeles för länge och inte kommit till någon nytta alls.
Jag inser att jag är sjuk men jag vet att jag helt enkelt inte har motivationen att bli frisk, att komma ur mitt shoppingberoende. Imorgon ser jag en ny väska i något fönster någonstans och då gör jag allt för att just den väskan ska bli min. Den ska få ligga i min garderob tillsammans med alla de andra och bli gammal och omodern tills nästa gång jag rensar ut och drabbas av samma ångest.
Det är bara så jag är..
Dör man så gör man
Jag lever mest efter almanackan för tillfället. Vill känna att pengarna rullar in och planerar så mycket jobb jag bara kan. Det lär bli sena kvällar och helger men den smällen får jag ta. Jag vill se andra siffror än nollor på kontot.
Spanar runt på kläder på olika hemsidor och det är så lätt att klicka på "Beställ nu!". Det är så enkelt och tre dagar senare har man nya plagg i garderoben.
För att jag ska kunna göra det jag älskar mest (shoppa) måste jag jobba som bara den och det planerar jag att göra nu några månader framöver. Ni får ursäkta mig om jag blir världens mest osociala Charlotte men har ni tur får ni ta del av pengarna sen på ett eller annat sätt.
Jag känner alla
Jag "Taxi menar du eller?"
Kund "Nej för faan, limo du vet!"
Jag "Limo ja, funkar bel-air limo?"
Kund "Nej ta en annan, jag känner ändå alla limochaufförer i Stockholm vet du!"
Jag är inte imponerad!
Jag vet, vi ringer nummerupplysningen
Det får vi känna på idag då det blåser ganska kraftigt runt om i landet.
Nej nej, ni är inte alls jobbiga, själviska, naiva och otroligt blåsta däruppe
Förlåt om det finns några stockholmare därute som är helt okej, som inte lever i sin lilla bubbla och som inte tror att dem är viktigast i hela världen. Jag ber verkligen om ursäkt och menar ingenting illa med att skriva att jag inte är stockholmarnas största fan.
När man sitter i bilen och ringer till Eniro118118 får man ha överseende om vi säger "ursäkta vad sa du?". Det är ofta dålig täckning och man får aldrig glömma att vi absolut inte har en aning om vad ni söker innan ni kommer in till oss.
Det är inte lika självklart för oss som för er att ni söker en pizzeria eller en person i Kungens Kurva. Vi hör världens konstigaste namn, företag och adresser dagarna i ända och ändå ska man behöva stå ut med världens skitsnack medan kopplingen håller på att gå fram. Ja, vi hör er! Ni hör inte oss men vi hör er!
F och S låter likadant.
N och M låter likadant.
P och T låter likadant.
Är det svårt att svara på en enkel fråga som "Sa du S som i Sigurd?"
För vissa är det. Som för medelåldersmannen som sitter i bilen i centrala Stockholm och blir "totalt galen på dem inkompetenta idioterna som inte hör skillnad på S och F. Det kan väl inte vara så jävla svårt att prova båda alternativen på 2 sekunder om man nu inte hör."
Nej, jag tar inte bort kostnaden för att ni inte har tålamod nog att ta er den tid vi behöver för att hitta numret ni behöver för att överhuvudtaget kunna beställa mat.
Jag var ju på bra humör.. förut..
Too bad?!
Om man gillar sprutande blod ur bortslitna ögon, mord efter mord och maskar i sår, då ska man spana in See no evil. Sjukaste filmen jag sett på länge och gillar man att sova gott ska man nog undvika den helt.
Det där med skräckfilmer är svårt. Det går lätt till överdrift och blir skrattretande istället för skrämmande. Jag kan faktiskt inte minnas sist jag såg en skräckis som skrämde upp mig riktigt ordentligt trots att jag letat ganska intensivt.
Jag gillar verkligen Sawfilmerna. Såg fyran häromveckan och den var lätt köttigast av dem alla, vet dock inte om den var bäst men jag hoppas i alla fall på ännu en.
Har ni några superbra skräckistips så lämna dem gärna, jag är i behov av dem. Jag vill känna känslan av rädsla i hela kroppen samtidigt som man sitter uppkrupen i soffan med cheddarpopcorn och Coca cola. Blir det för mycket tänder man bara lampan..
Vad gör du nuförtiden?
Jag måste varit trött. Gick och la mig strax efter 22 igår kväll och vaknade vid 12-tiden idag. Nu känner jag mig i alla fall riktigt utvilad och laddad inför att tvätta och städa som det är planerat att jag ska göra idag.
Först blir det frukost, funderar på om jag ska skippa skiten och gå direkt på lunch eller om jag ska steka några ägg till mackorna.
Det kan jag ge som tips idag förresten! Man smetar på lite creme fraiche på mackorna innan man lägger på ett stekt ägg, på med skivad tomat, fetaost och oliver och MUMS så har ni en supergod måltid.
Macka á la Chulls.
Ikväll blir det party at Ingrids och sen var denna lediga dag över. Hur ska man hinna med annat än sig själv? Hur får folk det att gå ihop med vänner, familj, hund och jobb? Jag har inte ens tid över för någonting annat nu och då har jag nästan bara mig själv att tänka på. Illa.
Ibland är det svårt..
Jag "Javisst, F som i Fredrik"
Kund "S ja.."
Jag "Ja alltså, F som i Fredrik"
Kund "Ja ja, S.. sen då?"
Jag "Ä som i ärlig"
Kund "Va?? Sen då.."
Jag "R som i Rikard"
Kund "A, ja.."
Jag "R som i Rikard alltså!"
Kund "Ja, A, ja.. nästa!"
Gissa hur det lät när hon sen skulle läsa upp det hon skrivit.. Typ.. Srpklivägen eller nåt..
Ibland är det svårt att prata med en skåning!
Och ibland Lisa, 12
Dessutom vill jag tjäna så mycket pengar jag bara kan så att jag kan flytta hemifrån, inte för att jag har det superhemskt hemma med god mat varje dag och allt det där men jag är så pass vuxen nu att det är dags att lämna boet och testa vingarna på riktigt.
Jag har redan börjat drömma om badrumsinredning och storbilds-tv. Om växter som måste vattnas och kyl som måste rensas då och då. Om räkningar som ska betalas och sängkläder som måste bytas.
Jag tror att jag är redo.. det är bara min ekonomi som också ska hänga på.
Ibland är jag Asta, 85..
Jag har alltid haft överseende då mina kompisar skaffat förhållande och blivit töntigt förälskade. Har väl fällt mina bittra kommentarer och sagt att det där aldrig skulle kunna hända mig men jag har ändå accepterat att man de första månaderna då allt är som bäst vill vara med honom/henne så mycket man bara kan, alltid. Som vän får man ställa sig lite åt sidan och ställa upp sen när smekmånaden är över.
Jag har alltid funnits kvar trots månaders väntan på att mina vänner ska höra av sig och jag har tagit emot dem med öppna armar när samtalen väl börjar komma.
Det är så man ska göra, det är så det funkar. Enligt mig..
Jag är.. off
Kund: "Är du från Skåne? Fy fan vad tragiskt!"
Så illa är det väl ändå inte?
Ni sover!
Jag "Tycker du inte det?"
Kund "Nej, ni sitter och sover hela högen bara!"
Jag "Vi har fullt upp alltid här du!"
Kund "Äsch, 0240, Arne Svensson"
Jag "Arne i 0240 ja!"
Kund "NEJ! Arne sa jag!"
Jag "Jag sa också Arne?"
Kund "Ja, ja, ja, koppla istället!"
Here I go again
Jag: "Ehm, ja.. jag har en hel del.."
Att komma med Sveriges vanligaste namn och begära att vi ska hitta dem.. Hur tänker folk?
Vi vet var, vi vet allt!
Jag: "Jag har ingen Lars Jinat alls i trakterna där, bor han tillsammans med någon eller så?"
Kund: "Men hallå, det är en bensinmack, ingen privatperson!"
Det skulle jag veta eller?
Jag är på gång
Det har blivit tråkigt att vakna ensam på morgnarna. Jag har sovit ensam i tjugo år men efter bara tre månader tillsammans med honom har jag vant mig vid att ha någon brevid. Katastrof!
Trots att han snor täcket, pratar i sömnen och snarkar som tre skogsmaskiner är det något speciellt med att ha någon annan sovandes tätt intill.
Det där med att ligga med armarna runt varandra håller bara på film, det är inte alls lika mysigt som det ser ut. Jag vill ha rymd när jag sover och som tur är verkar han känna samma sak.
Jag har fått tillbaka gnistan på jobbet, tänk så lätt allting blir med rätt inställning. Efter att ha fått 100% rätt på Yrkestestet (yeah!) känner jag mig inte längre som världens sämsta telefonist. Att solen skiner bidrar till mitt superpigga humör och hey, det är ju faktiskt fredag.
Tumme upp för Alla Hjärtans Dag?
Jag har svårt att bestämma mig. Vet inte om jag ska hata eller älska Alla Hjärtans Dag. Jag avskyr fortfarande alla hjärtformade chokladaskar som ligger vid kassorna och alla andra totalt fantasilösa presenter. Jag avskyr att det är så påtvingat, att alla älskar varandra mer än någonsin just idag.
Samtidigt som det måste vara den löjligaste dagen på hela året kan jag förstå dem som tycker att det är lite småmysigt. Denna dagen är en påminnelse om att visa sin kärlek då vi ofta glömmer bort att aldrig ta någon för givet.
Att visa sin kärlek en dag som denna behöver alltså inte kosta dyra middagar eller smycken. Det kan räcka med ett sms, en fika, en promenad, ett vykort eller en kyss. För visst är det de små sakerna som blir stora?
Så visst, gå gärna ut och ät på finfin restaurang med den ni hjärtar mest, glöm bara inte bort resten av världen. Din mamma, pappa, dina syskon, dina katter och hundar, de som finns där för dig varje dag. Han som kommer med posten, tågvärdarna som får ta all skit då det blir förseningar, hon som gör din cafe latte. De små och de stora, alla lika viktiga och unika.
Om det krävs en dag varje år då ni kommer på att ni ska visa er kärlek så ta denna dagen och gör ert absolut yttersta så har ni kanske säkrat era relationer ännu ett år. Eller se denna dagen som en början på ett nytt år, ett nytt år då ni minsann ska uppskatta alla nära och kära.
Jag hjärtar dig
Igår fick jag för mig att jag ska flytta hemifrån, fort som bara den. Insåg att jag aldrig kommer kunna spara pengar så länge jag bor hemma utan måste nog tvingas bli ekonomisk i stället.
Gick genast in på alla möjliga hemsidor för att se vad som finns ledigt i Landskrona (lägger ner Helsingborgsprojektet ett tag) men det var inte mycket att komma med och dem som finns lediga är alldeles för dyra och ligger på helt fel ställen.
Om detta ska gå vägen måste jag ändra inställning till mitt jobb och börja ta på mig väldigt mycket mer tider än jag gör just nu. Därför klev jag upp i morse med inställningen att det blir vad man gör det till.
Alla samtal hittills har gått alldeles utmärkt och jag känner mig till och med på riktigt bra humör. Jag kan till och med vara trevlig och jag har med tiden här insett att skratt smittar av sig. Så gott som alla skrattar tillbaka hur enkelt som helst så skratt är mitt vapen mot de sura stockholmarna. Skratt står dem inte emot, skratt knäcker dem.
Hö hö
Kund: Mobilnumret till _ _ _ _ i Luleå
Jag: Ja, då har jag fem mobilnummer där. Hon står antagligen för hela familjens..
Kund:Jaha.. ehhm.. (tystnad)
Jag: Du får gärna alla av mig eller du vill börja med något?
Kund: Eeeh.. äsch, jag har nog det redan.. hej då
Skärp dig
Jag har blivit bortskämd, inser inte hur bra jag har det och jag måste skärpa mig. NU!
Back in hell
Kund: När är han född?
Jag: 1974..
Kund: Hur gammal är man då?
Ni kan väl räkna lika bra som jag?
Jag vann.. eller nåt
Senaste nytt?
Jag var på "uppstartsdag" med jobbet igår. Trodde det skulle ge mig en liten kick och att jag möjligvis skulle få tillbaka gnistan men den är borta. Jag börjar se tillbaka på min arbetslöshet med en längtan och det är inte för att jag är lat. Det är helt enkelt för att jag är så otroligt less på att bli behandlad som skit av Sveriges människor.
(Varning för socker!)
Tur som tusan att jag är helt, fantastiskt överlycklig i övrigt.
Jag ville inte bli alldeles för kär i detta förhållandet. Jag ville inte bli knäckt och jag trodde att om jag bara höll tillbaka så skulle jag kunna tycka om honom lite lagom.
Det blev inte riktigt så.. Jag skulle valt någon annan då. Jag skulle valt någon som inte behandlar mig lika bra, som inte får mig att skratta så, som inte får mig att känna alla fjärilar i magen, någon som inte gör mig så otroligt nervös och världens lugnaste på samma gång. Som inte vänder upp och ner på hela min värld och allt jag trodde på, som inte gör mig lika sockersöt och töntigt förälskad som alla andra.
Jag skulle låtit bli att plocka guldklimpen då. Men inte visste väl jag att han varje dag skulle göra någonting som bara får mig att lindas ännu hårdare runt hans lillfinger. Inte visste väl jag att jag aldrig skulle tröttna på att ha honom brevid och sakna honom så fort han inte är där. Så fort vi inte tittar på film eller spelar yatzy, så fort jag inte kan berätta allt och ingenting för honom. Så fort jag inte hör honom berätta allt och ingenting för mig.
Jag kan nog vänja mig vid söta, förälskade Charlotte.. Frågan är om alla andra kan det?
Jag har mina dagar
Jag vet inte om jag är lite mer av en ensamvarg än andra men vissa dagar vill jag spendera under täcket i min ensamhet.
Idag då jag känner mig lite halvkass passar det alldeles utmärkt att inte duscha, ta på sig sina allra minst attraktiva kläder, sätta upp håret i en knorr och glömma alla måsten och hela världen runt omkring.
Jag har mest legat i sängen och stirrat upp i taket. Funderat över vad jag skulle vilja ta tag i så fort jag kommit ur den här svackan. Funderat över hur jag måste göra för att än en gång satsa på att bli den jag vill vara. Funderat över hur jag ska göra för att inte som åttioåring ångra saker jag aldrig gjorde.
Jag smågillar såna dagar, dagar då jag bara kan filosofera och drömma om framtiden. Och smida lite planer..
Jag är dock inte lika imponerad över att denna dagen skulle infalla sig en lördag. På lördagar vill jag vara laddad för fest.. eller i alla fall laddad inför någonting som inte innebär Melodifestival i mina svettiga myskläder all by myself.
Men det blir kanske inte så tokigt det heller..
Det ljuva livet
Tänk om vi levde i sån lyx att man jobbade två dagar i veckan för att kunna njuta av resten. Om livet kunde bestå av någonting annat än en enda evig väntan och längtan på kommande fredagar.
Så länge jag kan minnas har hela min familj ätit tillsammans på fredagskvällarna och jag älskar det. Att sitta och lyssna på brorsans historier och mammas skratt blandat med pappas torra humor, mycket mer än så begär jag inte.
Skratt får man aldrig nog av så då passar det alldeles utmärkt att vi numera även gästas av Sandra, ingen kan skratta som hon. Det är skönt med jordnära människor, människor man bara kan vara med, människor som alltid skiner som en sol. Såna människor välkomnar man gärna till familjen Andersson.
Att hon dessutom behandlar min brorsa så som han förtjänar att bli behandlad (bäst i hela världen) ger henne bara ännu några extrapoäng.
Ikväll hoppas jag på lika mycket skratt som vanligt och kanske ett eller annat sällskapsspel? Mycket bättre än så blir inte en fredag..
Eller bara påträngande?
Så ofta jag får tillfälle shoppar jag. Oavsett hur min budget ser ut kan jag bara inte sluta. Det är långt kvar till lön och just nu förstår jag inte hur jag ska klara det. Visst har jag pengar att leva för men jag kan absolut inte shoppa mer nu och när jag vet att jag inte kan blir viljan ännu starkare.
En grej jag tänkt på som förändrats på bara de senaste åren är att många expediter verkar ha gått charmkurser. Vissa lyckas utmärkt, dem får mig till och med att tro att dem på allvar bryr sig om i fall jag ska ut och festa i helgen eller inte.
Andra lyckas inte fullt lika bra och då känns det bara falskt och påträngande. Då var det bättre förr när dem knappt sa hej när man kom in genom dörren och lät en vara under hela tiden. Då dem inte sa ett ljud när man lämnade pengarna, fick sitt kvitto och gick därifrån.
Mycket hellre det än att dem tar en under armen när man kliver in och frågar tusen små frågor om vad jag tänker köpa och vad jag ska köpa att ha till det jag inte ens tänkte köpa från början.
Jag är kanske en bakåtsträvare men min shopping fixar jag utmärkt på egen hand och skulle jag inte göra det så frågar jag. Låt mig va!
Can't wait
Jag köpte en helt vanlig, simpel mp3-spelare på Ica för 299 kronor så att jag äntligen kan ha så hög musik i öronen att jag inte tvingas lyssna på allas ointressanta och korkade samtal på tåget.
Det har plågat mig länge men nu får det vara nog. Jag tänker dock aldrig ha så pass hög volym att jag stör någon annan, jag sjunker inte till deras nivå och skulle aldrig få för mig att alla andra har samma musiksmak som jag.
Ibland har jag sån lust att gå fram till vissa människor och fråga "Hur tänkte du när du gjorde så? Jag har ingenting emot dig, jag är inte arg, jag vill bara förstå hur du tänker. Jag vill bara förstå dig för sådär korkad kan du omöjligt vara!"
Men jag tror att man hade setts som ställets största idiot då.
Nothing at all
Jag har hamnat i en svacka på jobbet. Det tar emot något helt otroligt att ta sig dit och timmarna där känns olidliga. Det gör att jag inte kan njuta när jag är ledig. Jag vet att ledigheten tar slut förr eller senare och då måste jag dra mig dit igen.
Jag blir bara mer och mer bitter, kan inte förstå hur människor kunnat bli så egoistiska och inrutade som de blivit. Jag blir trött i öronen, huvudet och kroppen av att lyssna på folks ilandsproblem dagarna i ända. Visst ger det pengar varje månad men är det värt det när jag vaknar och går och lägger mig på uselt humör?
Jag vill vara den där glada och pigga Charlotte som jag vet att jag kan vara. Inte den där tråkiga Charlotte som ser alla som idioter.
Jag vill kunna börja se 08.or som människor igen..
Inatt sov jag i min egen säng utan någon brevid. Till och med utan sängkläder eftersom jag var för lat för att fixa sånt i går kväll.
Idag tvättar jag som en galning så att jag kan få allt på plats så snart som möjligt. Mellan varven springer jag och plågar Simen med pussar för att han är så utomjordiskt söt.
Jag gör även ett nytt försök att bli hälsosam. Dagen började med knäckebröd, kokt ägg och en apelsin. Nyttigt som tusan. Vi får se hur många timmar det håller denna gången..
Deeply
Jag har så gott som varit sambo i två veckor. Det kunde jag aldrig någonsin tro om mig själv. Jag har alltid sagt att den dag jag lyckas skaffa förhållande är samma dag som grisar kan flyga och folk har till och med hållit med mig.
Jag tror folk har lite svårt för att se mig med någon annan fortfarande och det har nog jag också. Jag var ju inte förhållandetypen. Jag var för självständig för sånt trams och nu vet jag knappt hur jag skulle kunna klara mig utan det.
Helt otroligt att allt kan förändras på bara sekunder. Några få sekunder och allting har förändrats från svart till vitt. Det skrämmer vettet ur mig eftersom jag vill ha allting som det är just nu samtidigt som man lever i ständig spänning utan att veta vad som lurar runt nästa hörn. Livet blir aldrig tråkigt.
Jag visste precis vad jag behövde och ville ha. Jag trodde att jag skulle behöva förändra mig, sänka mina krav och bli mer flickvänsmaterial. Jag behövde inte göra någonting, jag behövde varken förändras eller sänka mina krav. Det finns någon för alla och man ska aldrig någonsin nöja sig med någon medelmåttig.
Vänta och se för plötsligt händer det.
Nu är det i alla fall slut på samboliv, sena nätter och massa mumsmums. Ikväll flyttar jag hem igen och ska jag vara helt ärlig ska det bli otroligt skönt.
Det ska bli helt fantastiskt skönt att ligga i min egen säng, det ska bli skönt att ständigt ha mamma där att snacka med och det ska bli helt undebart att mysa med mina älskade katter.
Inget tålamod kvar
Som snubben som tyckte att jag skulle veta vilket abonnemang han har och vilken kabel som gått av.
"Jag vill anmäla ett fel!"
"På vadå?"
"Ja telefonen.."
"Okej, tillhör du Telia eller?"
"Ja alltså, det vanliga telenätet!"
"Okej, är det Telia eller vilket abonnemang tillhör du?"
"Det vet väl inte jag!"
"Inte jag heller du!"
Låt mig få gå hem!
Den bittra Charlotte är tillbaka igen. Välkomna henne varmt..
Så det ska låta
Hade jag hört vad du sa hade jag aldrig, aldrig någonsin frågat om stavningen, det lovar jag.
Ska det vara så himla svårt att bokstavera ett ord?
"S som i Cecilia!"
Under control
Efter en natts sömn mår jag lite, lite bättre. Känner mig hur omotiverad som helst att ta mig till jobbet men jag håller huvudet högt och går dit ändå.
Tänker tröstshoppa litegrann innan det är dags så kanske jag till och med kan kliva in på stället med ett leende på läpparna.
Jag förstår inte hur "Våra bästa år!" kan sändas fortfarande. Världens sämsta serie som hållit på sedan medeltiden utan att det hänt någonting överhuvudtaget. Jag minns när jag tittade på det på lunchrasterna i nian, slår jag på tvn idag hänger jag med utmärkt i handlingen. Blä!