Jag bryr mig inte om några siffror idag
Jag trodde att jag skulle fixa det, att jag var frisk nu så jag sitter på jobbet och försöker andas genom näsan, försöker låta bli att hosta kunderna i örat men än så länge har jag inte lyckats. Tappade till och med rösten helt i ett samtal som såklart var med en sån där 08.a som inte blev överlycklig.
Nu sitter jag och funderar på om jag kanske borde gå hem, kanske till och med borde gå till doktorn men det tar emot. Jag sitter hellre här och tar emot ett samtal i minuten och får världens sämsta statistik.
Det är i alla fall megamysig stämning på jobbet. Köket är dekorerat med halloweendukar, spindlar, pumpor och annat mys. Det är sånt som gör det värt att gå hit, det och härliga arbetskamrater.
Jag är på väg tillbaka
Jag gillar hösten. När man får chans att mysa i en härlig halsduk och mysig mössa i solen bland färgade löv. Idag gjorde jag vid mig för första gången på över en vecka och det var ganska befriande. Jag insåg att man passar bättre i ordentliga kläder än xxl-tröjor och tofs på huvudet. Man kan till och med se ganska okej ut.
Jag ser ljuset nu och tänker till och med återvända till jobbet imorgon. Jag har saknat det stället!
Ikväll blir det höstfika tillsammans med min Millie.
Vissa dagar känner man sig ganska nöjd..
Limbo
Vi har alla hört talas om den eviga kärleken mellan två människor. Kärleken som övervinner allt annat. Vi har alla hört talas om den, vi har alla drömt om den men frågan är om den existerar, på riktigt.
Under en livstid tvingas vi göra lätta som svåra val, vissa så svåra att det känns som att hela världen ska rasa samman. Vi har ibland fler än två alternativ, det ena inte mindre rätt än det andra, frågan är vilket som gör en lyckligast, i längden. Det behöver inte vara det rätta alternativet som gör en lyckligast.
Vi står inför dilemman vi inte vill behöva bemöta, dilemman vi aldrig trodde att vi skulle behöva genomlida. Det värsta man kan göra är att lägga sig under täcket och vänta på bättre tider. Det bästa man kan göra är att komma ner på jorden och inse att det inte finns några bättre tider. Allt vi har är här och nu, det är upp till var och en att göra det bästa av det.
Min lärare (och hjälte) sa en gång att ingen människa klarar sig ensam, att alla behöver stöttepelare i form av vänner som står vid ens sida i vått och torrt i livets alla skeden. Förälskelse kommer och försvinner men vännerna ska alltid finnas där att falla tillbaka på, oavsett vad. Därför är det viktigt att vara en lika god vän själv, att själv vara den man kan falla tillbaka på, den som förlåter och stöttar och inser att vi alla gör misstag, att vi måste få göra misstagen för att förstå vad man kunde gjort annorlunda.
Så om man ställs inför ett val där det är kärleken eller vännerna som är alternativen. Vilken väg ska man gå?
Ska man inse att kärleken kanske dör men att vännerna är det viktigaste man har? Eller ska man välja kärleken för att riktiga vänner ska finnas kvar oavsett vad. Gör dem inte det är dem inga riktiga vänner.. eller?
Ibland ställs vi inför val vi inte vill göra, val vi anser orättvisa men likväl tvingas vi göra dem. Likväl tvingas vi välja det alternativ som är lika mycket rätt som fel utan att veta om vi kommer ångra det. Utan att veta hur historien slutar. Det slutar tyvärr inte alltid lyckligt. Vi kan bara ge oss fan på att aldrig ge upp. Vi kan bara göra det bästa av det, för det är det enda alternativ som finns.
Every moment counts
Jag blundar så ofta jag bara kan och drömmer mig bort. Till då jag på något sätt kommit över rädslan och vågar chansa. Då jag inte nöjer mig med att drömma om det jag egentligen vill ha.
Det känns grymt jobbigt att jag så länge varit nöjd med alldeles för lite. Vem kunde tro att det fanns mer?
Jag längtar tills jag slipper ligga i sängen och stirra upp i taket, tills jag slipper hosta så fort jag börjar prata, tills jag kan satsa på att så småningom kanske våga chansa. Det kan ju vara värt det..
Flum? Fortsättning följer..
Afraid of love
Jag är en ensamvarg på många sätt. Vissa perioder känner jag inte för att träffa en enda människa på hela jorden. Inte ens mig själv egentligen men det kommer man liksom inte undan.
Jag lider inte av ensamheten och ibland förstår jag faktiskt inte hur jag ska kunna leva i någonting annat. Jag låg i badet idag (oh la la eller?) och funderade på mig som hustru åt någon och insåg att han drar en rejäl nitlott.
Här har vi en blivande hustru som inte kan laga mat och då är jag fullt seriös, jag försöker mixa ihop någonting som ser gott ut, typ pasta med creme fraiche, oliver å fetaost men råkar liksom ta lite för mycket av fel saker så att det mer blir creme fraiche med fetaost, oliver och lite pasta (blä, med andra ord..)
Hur bra hustru är man om man inte ens kan slänga ihop någonting ätbart någon enda gång?!
Sen det där med barn, visst kan jag bli lite sugen men så fort jag ser snor eller kladd runt munnen klöks jag som tusan och att pressa ut flera kilo låter inte direkt megalockande.
Att tvätta och städa är megatrist (det tycker väl alla?) och så ska man kanske ha ett helt hus att hålla reda på någon gång i framtiden. Hur kommer vårt hus se ut om jag har med saken att göra? Det vill jag inte ens veta själv..
Grejen är att jag skulle vilja vara en lika bra hustru åt någon och en lika bra mamma åt någon som min egen mamma är.
En som kommer direkt från jobbet till heltidsjobbet här hemma utan att beklaga sig. En som gör så fantastiskt god mat att det bara inte går att vara smal i detta huset, en som lyckats fostra två barn till att bli helt okej.
Visst krävs det två för ett lyckat äktenskap och ordentliga barn men man skulle ju ändå vilja vara en bra hustru någon gång, låångt fram i tiden..
Nu gnäller jag
Tillåt mig att gnälla efter att ha varit sjuk i en hel vecka utan att bli det minsta bättre. Jag tycker det är konstigt att vi har mediciner mot så många andra sjukdomar som tycks omöjliga att bota när vi inte ens har dundermedicin mot vanlig, hederlig förkylning.
Det är inte skönt att ligga i sängen under en filt med en bra bok längre, inte efter att ha varit tvingad att ligga där nu hela veckan och jag får ångest bara jag tänker på att det är lördag idag. Tänk vad jag missar ikväll..
Bland hosta och snor drömmer jag mig bort till då jag blivit helt frisk. Då jag ska uppskatta varje dag som aldrig förr (någon vecka innan man blir bortskämd igen)
Har dessutom inte släppt den där tröjan i den där affären så jag skulle så gärna vilja dra ner dit idag och köpa den innan sängen väntar.. kan jag bli frisk innan tolv?
Höstmys
Efter att ha varit sjuk sen den där klockrena natten för en vecka sedan börjar jag bli ordentligt trött på hostandet och sovandet. Jag vill tillbaka till jobbet!
Trodde att jag var på bättringsvägen men efter en natt helt utan ordentlig sömn insåg jag att så inte är fallet så idag blir det jag, filten, boken och soffan (och toarullen som gör en härligt torr under näsan.. gaaah)
Jag väljer att inte beklaga mig alltför mycket, jag ser ett slut på eländet och har det därför bättre än många andra och jag är dessutom så hög på piller (Ipren, Noskapin, Treo, allt jag kommer åt..) att känslorna börjar tyna bort.
Har en snubbe på tv.n som snart övertygar mig om att jag vinner 200 000 om jag ringer in och nämner det där lätta svaret som så många andra också ringer in om så jag måste springa och stänga av skiten innan jag sitter klistrad vid telefonen. Jag är lättlurad och spelberoende på samma gång.
Se på sötnosen jag matade med bröd i morse i trädgården innan jag kom på att dem nog föredrar kött?! Den åt inte, skatorna kom och åt brödet och skrämde stackaren. Suck på mig!
Om jag bara kunde
Jag går i stan som på små rosa moln. Märker inte folk runt omkring och i öronen hörs bara musik. Jag skrattar och ler sådär innerligt och äkta som man så sällan får göra och allting känns löjligt bra.
Jag snackar om allt det goda i livet och låter bli att nämna det andra, det andra finns inte en dag som denna. Jag blir inte ens spyfärdig när Almedina kallar sin pojkvän för älskling eller när par står och hånglar onödigt öppet mitt på trottoaren. Eller när jag hör fjortisar snacka om hur kära dem är i någon kille dem träffade igår.
Jag blir inte ens irriterad när det står femtio barnvagnar på fiket varav fyrtioåtta innehåller skrikande och snoriga ungar.
Det spelar liksom ingen roll. Allt det där berör mig inte..
Sen om det beror på att lönen kom idag eller någonting annat, det kvittar..
Garderoben innehåller i alla fall ett antal nya plagg, mycket mer än så behöver jag inte..
(Jo.. den där klänningen jag såg i den där affären också.. om jag bara kan få den också.. så är jag nöjd...jag lovar!)
Skenet bedrar
Om jag får drömma mig iväg riktigt ordentligt hade jag velat ha ett tak av glas. Då hade jag kunnat ligga vaken lika länge som stjärnorna lyser. Det är någonting speciellt med stjärnor som gör mig totalt lugn i hela kroppen och jag tröttnar aldrig på att stirra rakt upp i natten på den svarta himlen med alla sina diamanter.
Jag vandrar hem från stan, andas in den kalla luften och stirrar rakt ut mot ingenting och önskar att promenaden hem vore mycket längre. Dem finns liksom kvar, som ingenting annat gör så finns dem där varje gång jag tittar upp och det är skönt, det är tryggt.
Jag måste erkänna en sak gott folk och det blir hårt för vissa att få reda på det. Jag är en äkta romantiker, innerst inne. Jag älskar eviga promenader i natten och hade säkert blivit sådär fånigt, äckligt lycklig om någon köpt en stjärna till mig.
Mitt enda problem med romantik och gulligull är människor som tror att dem menar det, som spyr ut att dem älskar hit och dit utan att egentligen mena det, sådär innerligt som man måste göra för att det ska bli bra. Folk som skryter om hur lyckliga dem är och går hand i hand för att visa alla andra hur bra dem har det, att ingen annan har det så bra som dem.
Den där äkta romantiken, romantiken jag faktiskt står ut med och drömmer om, är den riktiga romantiken som är mellan två människor, som inte behöver skrikas ut för att finnas där.
Den vill jag uppleva, en enda gång.. under stjärnorna.
Vad spelar det för roll?
När man bara umgås med sig själv om dagarna har man ingenting att skriva om. Det är inte jätteintressant hur ofta jag springer för att snyta mig, hur stora klumpar jag hostar upp eller hur jag missbrukar nässpray (sexigt, jag vet) och det är faktiskt det enda mina dagar består av just nu. Bland tv-tittande och chipsätande, såklart..
Jag glömmer liksom bort att jag inte borde äta sånt, att jag kanske borde ta tag i mig själv någon gång, igen.. men jag är ju sjuk. Kuckelimuckmedicin eller vad han nu kallar det (Karlsson på taket alltså)
Att bli frisk är det som står först på listan, resten får jag ta sen..
He's pretty cool
Jag satt precis och tryckte in ganska många rader om det dilemma jag lever i just nu. Vad jag borde välja men kanske inte vill, vad jag vill men inte borde..
Saker som håller mig vaken om nätterna är saker jag inte borde skriva om, inte här och därför suddade jag ut allt igen och började om. Jag vill inte avslöja för mycket, vill inte avslöja någonting alls egentligen. Folk börjar bara undra och sedan kommer frågorna. Frågorna jag ställer mig själv men aldrig kan svara på..
Jag önskar att jag kunde leva efter alla råd jag varit så duktig på att ge alla andra..
Då hade jag börjat om på nytt, lagt allt gammalt bakom mig och aldrig någonsin sett tillbaka. Men det kommer jag aldrig göra, det funkar bara inte..
Istället skriver jag ett flummigt inlägg som ingen förstår sig på innan jag tar upp blocket och skriver ner vad allting egentligen rör sig om.
Upp och ner, in och ut..
Början på något nytt
I morse när jag vaknade sa jag rakt ut i luften så högt jag bara kunde "är jag hes?". När jag bara hörde ett kraxande insåg jag att jag är sjuk idag och lyfte luren för att sjukanmäla mig.
Resten av dagen har tillbringats i sängen vilket är så otroligt jobbigt när man är tvingad till det. Smällar man får ta efter en lyckad helg antar jag..
Nu blir det vattendrickande, tablettätande, nässprayande och allt annat man kan göra för att bli frisk så fort som möjligt, sånt här trams har jag inte tid med..
Volymen dras dessutom upp till max..
Hetaste just nu, killar med rosa bandet på jackan!
Grattis Charlotte
Kvällen igår inleddes med mat och dryck och skitsnack tillsammans med sju härliga tjejer innan ungefär hälften begav sig in till Helsingborg där vi hade en galen natt i sikte.
På första puben skålade vi vid tolvslaget för mig som fyller 21 år innan vi fortsatte mot dansgolvet där skorna fick glöda en hel del inatt.
Helt otroligt vad folk får för sig att dem får lov att göra bara för att man befinner sig på ett dansgolv. Helt plötsligt är det okej att klämma och känna hur som helst och viska galna saker i ens öra. Gör om det i Icabutiken liksom.
Jag står dessutom inte ut med snubbar som hänger efter mig och inte låter mig vara med mina tjejpolare ifred. Jag dissar inte mina polare för någon kraftigt berusad kille men jag dissar däremot killen hårt.. ibland alldeles för hårt men fattar man inte piken så gör man inte..
Sen är det aldrig fel med promenader utan jacka med någon man bara kan vara med, utan att liksom behöva anstränga sig, som inte verkar bry sig om man snubblar, säger något korkat eller ointressant, som bara vandrar där brevid ändå i vad som verkar bli en alldeles för kort oändlighet innan man tar bussen hem alldeles för sent på söndagsmorgonen..
Klockrent! Tack alla!!
Tänk om..
Tänk om jag är en sån som gillar när killen bjuder
Tänk om jag är en sån som gillar när han avslutar med puss i telefon
Tänk om jag är en sån som tycker om barn, egentligen
Tänk om jag är en sån som tycker om allt sånt där puttinutt, egentligen
Tänk om jag är en sån som alla andra verkar vara
Tänk om allt jag är bara är en fasad för att slippa bli sårad, slippa allt det där jobbiga
Tänk om jag är en sån som i hemlighet går runt och drömmer om att vara lite mer öppen, lite mindre kylig..
Tänk om
You're crazy!
Folk blir tokigt galna så fort det nalkas billiga priser. Visst, jag är glad för att shoppa men jag skulle aldrig få för mig att börja använda armbågarna för att ta mig fram.
Ger man sig på Ge-Kås i Ullared bör man vara förberedd på lite olika saker.
Ta aldrig med er någon som inte älskar shopping. Männen ockuperar alla bänkar därinne och man hör hur många par som helst bli ovänner. Lämna era män hemma!
Ha tålamod. Ni kommer bli knuffade, era hälar kommer bli påkörda och tanter kommer blänga otroligt surt. Efter ungefär en kvart därinne vänjer man sig.
Ta ingen hänsyn, ingen annan gör det därinne och du vinner ingenting alls på att göra det du heller.
Jag förstår inte vart allt folk kommer ifrån och jag är imponerad av dem som jobbar där. Det är grymt utmattande med alla skrikiga ungar, alla irriterade människor och alla långa köer oavsett till vad du vill titta på.
Men nu är jag hemma, jag överlevde och jag har fyllt min garderob ytterligare. Med mammakläder!! Helt otroligt vad fina kläder man hittar på dem avdelningarna och jag har kommit på att det inte är negativt att se gravid ut. Så det så!
Dream on babe
Jag har stora problem med mardrömmar. Det har pågått i flera veckor nu och jag vet inte hur jag ska bli av med dem. Jag vaknar av att jag skakar och kallsvettas och täcket är dränkt av svett och jag minns drömmarna som om de vore verkliga.
Inatt drömde jag att jag träffade min bror på ett uteställe och när jag bara ska ut för att ta luft hör jag att stället blivit rånat och därefter hör jag skott och folk som skriker att man ska springa. Jag ville inte springa, jag visste ju att Tobbe var kvar därinne. Folk knuffade mig därifrån när jag försökte ta mig in, folk skrek och det brann och jag såg folk som hoppade ner från fjärde, femte våningen. Jag skrek brorsans namn men såg inte honom, han var kvar därinne där det hördes alltfler skott och explosioner.
När det var som mest kaos vaknade jag, lika kallsvettig och skakig som vanligt och klockan var bara 03.00.
Jag vill inte drömma mer!
Girls night out
Jag och Emilie har alltid haft en känsla för det där med stil (som syns på bilden) och var därför heta som tusan när vi gjorde entré i härliga Helsingborg vid lagom tid i natt.
Förfesten hade bestått av alldeles för god mat och Sing a Long och kanske en eller två små groggar. Det fortsatte i samma takt då vi bara joinade toaletterna på de ställen vi besökte och på slutstationen the Tivoli beställde jag in isvatten (10 kronor för kranvatten, galet!!)
Det blev alltså hög mysfaktor på dagens utgång som skulle blivit årets mest galna men jag är nöjd med att se hur fulla människor är och hur dumt dem beter sig när dem är det.
Att se hur folk försöker se snygga och heta ut på dansgolvet med ögon i kors och kjolar som kasat för långt upp.
Att höra "shiiit va duue ee vackåår" från en kille som lika bra kunnat säga det till killen med långt hår bakom mig.
Att få armbågar i sidan av fulla tjejer som tror att det var jag som gick in i dem och inte tvärtom.
Jag är nöjd med att inse hur avtändande det är med onyktra människor och hur liten chansen är att jag någonsin träffar någon på ett uteställe. Majoriteten av killar kan tydligen inte visa sig i närheten av ett dansgolv utan den där halva flaskan vodka nertvingad i halsen. Det är ganska sorgligt..
På tal om korv
Det är jag till vänster på bilden. Eller ja, jag är kanske lite blekare än så men det är definitivt likt utöver det. Så kändes det i alla fall när jag testade kläder igår och begav mig därför ut på jakt idag efter nya partykläder till kvällens utgång i ett antal storlekar större. Suck!
Jakten gick i alla fall klockrent bra och kvällen är räddad. Outfiten blir ungefär lika sexig som en nunnas men ikväll är det dans som gäller, jag har inte tid med tafsande händer då.
Igår kväll var det kulturnatt i stan och jag och Emilie gav det en chans. En liten chans.. Det blev en öl på ett ställe med äldre onyktra människor och en liten ljusshow på torget. Sen blev det eldshow med tre bokstavligt talat heta killar som man inte hade tackat nej till någon av dem trots rött hår och piercingar överallt.
Det är någonting speciellt med eldslukande män..
Jag nöjer mig inte med någon vanlig, han ska vara speciell, väldigt speciell..
Jag är inte kräsen
Det enda han ska kunna göra är att sjunga som Daniel i Idol, vara som Daniel i Idol och äga som Daniel i Idol.
Är det för mycket begärt??
På tal om... hrm hrm
Jag: Varför det då?
Kund: För att jag ringde innan och ingen svarade på det numret ni kopplade mig till
Jag: Oj, förlåt, glömde jag säga att han sitter på toaletten just nu och inte kan ta ditt samtal? Här får du hans mobilnummer istället för jag ser att den ligger i hans jeansficka på golvet inne hos honom. Varsågod!
Stora planer
Om jag bara kan genomlida den här dagen så att det blir helg snart. När var jag ledig fredag,lördag,söndag sist, som jag tänker vara nu?!
Imorgon ska jag gå upp tidigt och få ögonbrynen fixade. Inte så nice med ljusbruna små fjun till knallsvart hår direkt. Resten av dagen har jag annat att fixa, bland annat skulle jag vilja få städat rummen nu när sängkläderna luktar nytvättade.
På lördag är det dags, det jag längtat efter i flera månader. Utgång i min favoritstad med Emilie. Jag byter kläder var femte minut i skallen och kan inte bestämma mig för vilket det blir, vilka skor jag ska ha eller hur jag ska ha håret. Och där snackar vi superviktiga, ytliga grejer. Jag är inte mer än brud..
På söndag tänker jag softa med goda grejer och film i soffan.
Jag längtar..
Men min arbetsdag har inte ens börjat...
Pretty awesome?!
Jag och Emilie tog en grymt skön promenad idag och diskuterade (bland en himla massa annat) varför brudar är så.. brudiga. Vi har hur många bekanta och nära killkompisar som helst som har flickvänner dem borde skämmas över. Tjejer som skriker och är svartsjuka och beter sig som typ.. 14åriga osäkra små flickor. Hur kan man vara så?
Jag ser vissa par, lär känna dem och förstår verkligen inte hur dem står ut med varandra. Det är precis som att vissa bara vill ha hela den där biten med förhållande och gemensamma drömmar och mål så att dem liksom nöjer sig med i stort sett vem som helst, bara för att ha någon att hålla i handen. Bara för att ha någon att visa upp och slippa säga "nej jag är singel" till dem som frågar.
För i vissas ögon anses det vara någonting negativt att inte ha någon. Folk frågar "varför är du singel?" samtidigt som dem nästan klappar en på huvudet och tänker "du hittar nog någon snart du med".
Det är som att vissa är så rädda för ensamheten att dem hellre finner sig i ett olyckligt förhållande än ensam, ensamheten är liksom som att nå botten.
Så ska allting se så bra ut utåt. De går alltid hand i hand och ser sådär puttinuttiga ut så att man mår illa. Vissa ser så obekväma ut med det där, som att de håller hand för att man helst ska göra det, annars ser ju ingen att man inte är ensam.
Jag förstår inte hur folk står ut med bråk och svartsjuka, står ut med att göra slut och bli tillsammans igen om och om igen. Tycker dem verkligen inte att dem förtjänar mer än så?
I don't belong here
Jag tycker det är grymt fult att röka. Alltså, inte bara grejen att det är farligt och sådär men det är grymt fult att stå och suga på en liten vit pinne och blåsa ut rök. Jag fattar inte grejen alls och jag förstår inte hur dem kan stå och suga på någonting som kostar så mycket pengar och inte ens skämmas över det. Stå och se sina pengar brinna upp och sniffa in röken som ingenting, som att det inte betyder någonting. Konstigt beteende det där.
Idag är jag ledig och njuter av att lilla Landskrona fått tre nya klockrena affärer.
Jag är kär!
Idag har jag mått sådär innerligt bra som jag inte har någon rätt att göra egentligen. Jag lät mig själv må löjligt bra för om jag bara får en enda människa att må bättre av det så är jag mer än nöjd.
Jag tycker att något av det viktigaste som finns är att behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad och försöker därför att alltid vara den telefonisten jag själv skulle vilja prata med om jag var kund.
Därför kan det vara tröttsamt med kunder som behandlar en som om man inte vore värd någonting alls.
Jag är tacksam att jag i alla fall har grymt vettiga arbetskamrater och joinade faktiskt två av dem för en fika ikväll.
Sen blev jag blixtförälskad. Vi kom in i Malins lägenhet och innan jag fått av mig stövlarna såg jag honom stå där, stor och ståtlig med vackra mörka ögon och ett helt underbart ansikte. Våra ögon möttes ett kort ögonblick då han kom fram för att hälsa och man märkte direkt att han är den där perfekta blandningen av macho och snäll och go, som dem ska vara.
Det gjorde liksom ingenting att han började med att slicka mina händer, han får lov att göra det.
En 11 månader gammal rottweiler, kan man bli annat än kär?
Positivt tänkande
Jag välkomnar lätt Björn Gustafsson till Parlamentet. Så ung, så gullig och så grymt rolig.
Det passar mig alldeles utmärkt att krypa upp i soffan efter en lång arbetsdag en söndag som denna med lite tv innan sängen kallar.
Äntligen börjar det hända grejer, jag har en lyckad helg bakom mig och en vecka som jag verkligen ser fram emot framför mig.
Jag hade velat ha mer förståelse för att alla människor är olika. Jag förstår mig inte på människor överhuvudtaget.
Bara en så simpel grej som att ha fötterna i sätet framför sig med skor på fötterna på tåget. Hur tänker man då? Man tänker i alla fall inte på att nästa person som sätter sig på det sätet blir smutsig. Hur kan man låta bli att tänka så?
Eller hur man tänker när man ringer till Eniro118118 och säger åt en att skynda sig för att det är dyrt. Skulle jag skynda mig i 400 samtal varje dag skulle hälften få rätt nummer och jag skulle dö i förtid. Ingenting blir bättre av stress. Synd inte stockholmarna däruppe kan förstå att det enda som kommer snabbare med stress är döden.
Sen det där med att ge hemlösa pengar. Folk tar upp sina plånböcker och känner sig megastolta när dem säger högt och tydligt "ja men visst, jag ska se om jag har några mynt över". Hur förnedrande är inte det? Att skramla ihop sina femtioöringar till någon och tro att man gjort dagens goda gärning. Suck!
Det är bara så himla tråkigt att leva i ett samhälle som verkar så oerhört ego. Att man kommer längst om man armbågar sig fram utan att ta hänsyn till någon annan.
Om man behandlar alla andra som skit och sig själv som någon himla kunglighet så blir man något.
Aldrig i livet. Jag är bäst i hela världen samtidigt som jag inte är ett dugg bättre än någon annan.
Ett annat ord för godmorgon, tack!
Folk ropar glatt god morgon på jobbet och jag grymtar någonting till svar. Den enda jag glatt hade välkomnat just nu är kudden i min alldeles för sköna säng.
Det är kö, jag ska börja jobba nu och det är kö.. helt jävla otroligt..
Festen är igång
Jag var ute igår, första gången på flera månader och det var.. spännande. Det var inte särskilt svårt, jag trodde nästan att jag inte kunde festa lika bra längre men.. ja.. det kunde jag tydligen.
Jag tycker synd om folk som blir alldeles för fulla. Som snubben som lägger armen runt en, endast för att stödja sig mot någonting medan han flåsar något obegripligt i örat på en.
Jag blir liksom orolig, tänk vilket enkelt byte den killen är när han ska ta sig hem. Enkelt byte för idioter som vill slåss eller bara ha en ny mobil. Stackare..
Sen har vi dem som tror att dem är hetast i hela världen och kan få varenda tjej på fall, killen i rutig skjorta med het dialekt som tafsar på alla och hoppas få till det, med vem som helst, under kvällen. Det finns ju tjejer som går på det.. hrm hrm
Landskrona är ingenting för mig när det gäller killar i alla fall. Det är då jag tar upp mobilen och ringer den vettigaste jag vet..
Världens coolaste 80åring
Där är den alltså, ögat som kommer vaka över mig i all evighet. Det kan jag behöva!
Det har förstört vissa jobbmöjligheter och många tycker säkerligen att det är gräsligt men jag älskar det.
Jag står inte ut med affärsbiträden som nästan tar en under armen så fort man kliver över tröskeln och frågar vad man är ute efter.
Det känns framkrystat och falskt, dem skiter i vad jag är ute efter, dem bara måste göra så. Det kallas service i deras lilla bubbla. Jag kallar det framfusighet och svarar med ett låt mig va för helvete.
Okej, jag är trevligare än så. Jag säger snarare med ett megafalskt leende "nej tack, jag tittar bara" och får ett lika falskt "visst men säg bara till om du vill ha hjälp" tillbaka.
Jag kan shoppa själv, jag behöver ingen hjälp alls och skulle jag mot förmodan behöva så ber jag väl snarare en kompis om hjälp.
Hur många uppskattar egentligen att bli påhoppad och nästan tvingad att köpa "ett par jääättesnygga byxor som passar döööbra till den där tröjan med den där koftan över´"?
Känner du som jag?
Jag har sedan länge uppskattat allt det lilla. Det där lilla som inte alls behöver vara dyrt, svårt eller jobbigt.
Som en promenad i mörkret med massa vettigt och ovettigt sagt, då regnet knappt märks för att allt annat är så bra.
Eller en fika. En varm kopp te, varmt kaffe eller varm choklad i en mysig fåtölj i en mysig kofta.
Kan bara vara något så enkelt som popcorn framför datorn en höstkväll med håret i en knut, benen i kors och musik i öronen.
Det behöver inte vara mycket mer än så.
Jag tänker ofta på det där med livslånga äktenskap. Om folk vet i förväg att dem förmodligen kommer skaffa barn med olika män/kvinnor och testa sig fram så gott som hela livet. Om dem vet i förväg att dem förmodligen aldrig kommer träffa någon som dem vill vakna med varje morgon. Om dem är lyckliga med det, på riktigt eller om dem bara vänjer sig vid det.
Jag skulle inte vilja bli ensam mamma vid fyrtio års ålder. Var träffar man någon då? Det känns på något sätt som att man hellre har ett äktenskap som absolut inte alltid kommer vara enkelt, man kommer få kämpa och vissa gånger kommer det säkert kännas hopplöst men mycket hellre det. Mycket hellre någonting att jobba med, någonting att kämpa för än ingenting alls.
Jag vill inte bli sån där som ser tillbaka på mitt liv och tänker att absolut ingenting blev som jag tänkte, att ingenting blev som jag egentligen så gärna ville.
Mina pengar och jag
En dag kan inte bli bättre än shopping, god mat och härligt sällskap. Jag hade gärna levt sådär varje dag. Man borde bli lyxhustru till någon gammal gubbe som i vilka fall som helst snart försvinner och lämnar en kvar med en förmögenhet. För kärlek kommer man väl ändå aldrig hitta..
Jag kan verkligen inte sluta handla, jag borde spara, jag borde kanske börja tänka på att använda allt jag har istället men just där, i affären, finns det ingenting annat än jag och mina pengar som är gjorda för att spenderas.
Nu blir det till att visa mamma vad jag köpt. Jag är lika stolt varje gång jag kommer hem med nya saker och det finns ingenting roligare än att organisera och hänga in i garderoben.
Klockren dag, tack vare att Emilie är hemma.
Jag fick mitt liv tillbaka
Det var inga problem att gå upp i morse. Jag studsade ur sängen tjugo minuter innan klockan ringde och de tre timmars jobb jag fick utstå gick snabbt.
Klockan två var det dags, en timmes lidande (nej, det gör faktiskt mer ont att plocka ögonbrynen) framför mig men oj så snyggt det blev.
Nu är jag märkt med ett vakande öga livet ut och det känns hur bra som helst. Foton kommer så fort svullnaden gått ner litegrann.
Sen fikade jag med Emilie och det känns lika skönt att skriva den meningen som det gjorde att snacka nonsens i timmar och äta alldeles för mycket gott.
Jag längtar inte längre, jag behöver inte drömma mig framåt i tiden. Tiden är här nu, nu är jag lycklig igen.
Nu jäklar
Gick i mina allra snyggaste "jag tvättar så ursäkta klädseln" outfit då det ringde på dörren i eftermiddags. Brydde mig inte ens om att öppna eftersom jag visste att mamma var någonstans i trädgården och det kunde ändå omöjligt vara till mig.
Så hör jag mamma ropa att det är till mig och jag fattar ingenting. Jag har inga kompisar som kan dyka upp utan förvarning och hon kan väl inte va så dum så hon skickar upp en försäljare till mig?
Jag smyger nerför trappan och tittar ut samtidigt som Emilie (bruden till höger ) kliver fram bakom hörnet. Just i det ögonblicket kom jag på hur mycket jag gillar överraskningar.
Att hon har klarat hålla sin tidiga hemkost hemlig för mig som tjatat om exakt antal dagar kvar typ varje dag i några månader är helt otroligt och jag har nog inte fattat att hon är hemma nu.
Det är nu det börjar, det ljuva livet, den underbara hösten.
Vem kunde tro att vi skulle sitta likadant som på bilden på lördagarna tjugo år efter det att bilden togs?
Välkommen hem!!
Tjockis, ät inte mer
Har ni någonsin känt er tjugo kilo tyngre när ni kliver in på en pizzeria? Som att alla vänder sig om och tänker "ska hon verkligen äta här?" eller typ "hon är nog stammis". Det känns liksom dumt och man försöker intala sig själv att ingen tittar och sneglar efter någon tjockare än sig själv så att man inte är ensam.
Så är pizzabagaren så himla trevlig och får en att känna det som att jag gav honom den roligaste beställningen någonsin, som att han gör min kebabrulle extra bra, som att jag är den bästa kund han haft idag, så man vill dit igen liksom, redan typ.. ikväll..
Trots extrakilona som kändes extra tydligt när jag klev in på pizzerian unnade jag mig både en rulle och en halsduk från Landskronas nya Gina Tricot. För att jag kan..
I'm sick and tired
Jag har nog aldrig bloggat innan sju på morgonen förut så det är väl på tiden att jag testar.
Fasade inför att gå och lägga mig i går kväll. Ville inte stänga ögonen för att som i nästa sekund vakna av klockan och tvingas upp, alldeles sjukt för tidigt.
På något sätt vaknade jag med inställningen 05.35 att det är jag som bestämmer hur morgonen ska bli. Tänker jag sucka och stöna och tycka synd om mig själv eller tänker jag ta ett djupt andetag och acceptera att jag oavsett vad måste gå upp och iväg till jobbet.
Så nu sitter jag här med en uppäten macka som jag tvingade ner och en mugg kaffe med mjölk (eller ja, mjölk med lite kaffe) brevid mig och myser lite smått, hur nu det ens är möjligt såhär tidigt.
Jag måste väl ändå säga att jag är en rätt lycklig människa en morgon som denna och sängen lockar knappt. Den får vänta tills klockan elva, det är då Charlotte slutar jobba idag. Lyx!
Jag är inte gullig alls
Jag fyller snart år och tänkte ställa till med lite fest. Inte direkt för att få presenter, mest för att det är kul att fira lite med folk man tycker är skönast i hela världen.
Problemet är vilka jag ska bjuda. Visst, de gamla vännerna än givna men listan över dem är inte lång då hälften är utomlands.
Så kom jag på den roliga idén att bjuda några från jobbet, grejen är bara att listan blir vääldigt lång över dem jag så himla gärna skulle vilja bjuda.
Jag har räknat lite på det och inser då att mitt lilla hus skulle invaderats av minst 15 tjejer.. och jag som så gärna skulle vilja bjuda på både mat och gott att dricka.
Lönen som redan är slut..
Det där med håret sprack i morse, jag gick upp okristligt tidigt för att ha tid att tvätta, föna och platta hela eländet.. men snyggt blev det.. (dem fem minuterna till stationen i alla fall)
Jag testar läpparna mot någon annan
Jag tror att de flesta i landet vaknade med ungefär samma humör idag. Det där "åh nej, inte ännu en måndag" humöret som är lika drygt varje gång. Man vänjer sig liksom aldrig vid att gå upp tidigt, det är aldrig skönt. Jag förstår inte vem som var så dum som kom på att man ska gå upp när man är som tröttast och gå och lägga sig när man egentligen inte vill.
Jag är lycklig de dagar jag har sovmorgon men likförbannat grymt olycklig de dagar jag börjar innan 10.
Igår hamnade jag på tåget tillsammans med massa fotbollstöntar som varit och sett Helsingborg spela. Jag antar det eftersom alla förstörde sina outfits totalt med fula halsdukar i galna färger. Jag fick stå upp, som vanligt. Jag letar knappt efter sittplats längre, minns inte sist jag satt ner faktiskt. Jag hör folk beklaga sig över att få stå upp, över att de inte kopplar till en extra vagn. Jag tänker inte ens på det längre, jag har accepterat läget och är glad så länge jag har något att hålla i.